Fenomen som digital piratism och Lex Nokia utmanar det moderna rättssystemet. De ingrepp som storföretagen strävar efter kan komma att uppfattas som illegitima: godtyckliga regler som man har en moralisk plikt att utmana.

Två frågor: Har du sett filmen Pirates of the Caribbean? Och om du har, identifierade du dig då med någon av karaktärerna? Om du svarar ja på båda frågorna finns det goda chanser att du, i en inte allt för avlägsen framtid, är en av de misstänkta.

Karaktärer som Captain Jack Sparrow, Robin Hood, Zorro och många andra hör till en narrativ tradition, som genom olika tider och olika medier fyller en avgörande social funktion. De regenererar idén att lagar inte alltid är rättvisa, och att motstånd därför ibland är berättigat. Men vad nu? Vi har pirater i Sverige och pirater i Somalia: de förra stjäl rikedomar genom att sprida data i den virtuella världen, de senare attackerar västerländska fartyg på havet. Piratism är inte bara ett hot mot de rikas rikedom, utan en utmaning mot den rättsliga ordningens legitimitet. Enkelt sagt handlar det inte (bara) om pengar, utan om berättigande.

Sedda från det här perspektivet är fall som de svenska piraterna och Lex Nokia intressanta, inte bara som bevis på storföretagens makt – jag tror vi har tillräckligt mycket bevis på den makten. Snarare belyser de den fundamentala motsägelsen mellan två olika aspekter av de västerländska politiska systemen, som ofta blir ganska vårdslöst hopkopplade: den individuella friheten och den korporativa kapitalismen.

Som vi alla vet bygger kapitalismen på privat egendom. För vår diskussion är det intressanta inte den här idéns positiva sida – rätten att ha – utan dess negativa sida – rätten att förneka. Med gamla och ädla rötter i den romerska lagen, är logiken som inspirerar rätten att förneka en del av själva grunden av vårt samhälle. Den påverkar användningen av tid och rum: den kristalliserar det första och omgärdar det andra. Framför allt är idén om privat egendom nödvändig för att definiera sin motsats: vad romarna kallade ”res publica”, det offentliga. Det är domänen för ingens egendom, ett område där en annan logik än egennyttans måste råda. Det offentliga är offentligt i den bemärkelsen att det inte tillhör någon och att det kräver allas stöd.

Motstridig logik

Idén om ett ”nätverkssamhälle”, som beskriver en idealistisk anpassning av samhälleliga relationer till digitala media, presenterar en fundamental utmaning mot idén om privat egendom. I det här samhället måste informationen flöda, ingen äger något (utom kanske den tid som är strikt nödvändig för att konsumera). Rymd och tid är ”flytande” – för att använda Zygmunt Baumans term – och tillgång kan inte förvägras. Liksom pengarna måste informationen konstant cirkulera för att hålla nätverket vid liv. Jämfört med traditionella samhällen som baserar sig på exkluderande strukturer, ger den digitala revolutionen upphov till större inklusion: mera information, tillgänglig för flera människor, på kortare tid och när som helst, över längre avstånd och möjligtvis var som helst. Inklusion i sin tur är resultatet av kopiering och distribution. Den digitala teknologin stöder inklusion eftersom den gör det lätt att kopiera och sprida.

Tagna i sina rena former kan den privata egendomens logik och informationsflödenas logik framstå som oförenliga. Den privata egendomens logik baserar sig på idén att vissa former av exklusion är väsentliga för att bevara integriteten hos handlande individer, och grupper som t.ex. familjen. Informationsflödets logik i sin tur förutsätter att aktörer är ömsesidigt beroende av varandra: den enskildas bevarande är beroende av effektiva kontakter med andra.

I praktiken tillämpas de två logikerna selektivt. Den privata egendomens logik används för att skydda en del aktörer (t.ex. storföretag och stater) mot det ömsesidiga beroendets risker, som de utsätts för genom deltagande i nätverket.

Informationsflödenas logik i sin tur tillämpas för att bevara samma ömsesidiga beroende, och för att skydda nätverket självt mot individuella aktörers intressen (t.ex. kränkningen av intimitetsskydd så som det legaliserades av Lex Nokia).

Rättsprocessen mot de svenska piraterna, och i ännu högre grad godkännandet av Lex Nokia i Finland, visar att storföretagen är inriktade på att utvinna det bästa ur de två logikerna för sig själva: rätten att förneka och rätten till tillträde. Och de satsar hårt på det här eftersom den digitala teknologins roll är ambivalent, den erbjuder både stora möjligheter och stora risker.

”Kapitalistisk demokrati”

Storföretagens svar på den digitala revolutionens inneboende ambivalens är rättslig kontroll över den enskilda människans anpassning till den teknologiska miljön. Individer är med rättsliga medel tvingade att anpassa sig på sätt som främjar storföretagens intressen, snarare än på sätt som främjar individuella livsprojekt eller sociala mål, såsom jämlikhet, välfärd och rättvisa. Och eftersom storföretagen inte i första hand begär profit, utan kontroll, krävs det i praktiken av oss att vi inte bara offrar våra pengar utan också vår frihet för storföretagens behov.

Kanske ser vi här det sista resultatet av medieindustrins dödliga omfamning. Medan löftet om en stärkt demokrati genom obegränsad cirkulation av information i hög grad förblir ouppfyllt, säkras storföretagens intressen, och den digitala teknologin omformas till ett redskap för kontroll. Fallet Lex Nokia, i högre grad än rättegången mot de svenska piraterna, antyder att termen ”kapitalistisk demokrati” har använts så ofta och så okritiskt att vi kanske är begreppsligt oförberedda att hantera idén om en storföretagens sovjetism. Den historiska sanningen är att kapitalismen kräver ”flöde” och ”tillträde” men inte nödvändigtvis demokrati – titta bara på Kina! Där som här frodas storföretagens business utom kontroll.

Som Lex Nokia visade, är den vida bemärkelsen av en privat sfär möjlig att utvidga när storföretagens intressen står på spel och idén om ”individuell frihet” begränsas till konsumtionens område. Rättegången mot de svenska ”piraterna” lägger till ett element av ironi. Den visar hur storföretagens intressen – och deras politiska stödtrupper – gör narr av och utnyttjar ett rättssystem, som ursprungligen var ämnat att skydda privat egendom som ett stöd för individens integritet och medborgarens förmåga att aktivt delta i det politiska livet – det res publica som inte hade några ägare.

Vad har vi då att vänta? Skälen till optimism eller pessimism är i betraktarens öga. Pessimister kan ha goda skäl att frukta den embryoniska början av en ny form av totalitarism, inte olik sovjetismen och nazismen i åtminstone två avseenden. För det första suddas gränsen mellan det privata och det offentliga ut, och Korporationen (såsom Partiet i tidigare regimer) får obegränsat tillträde till människors privata sfär. För det andra är rättssystemet inte ovanom den ideologiska tävlan, utan snarare ett redskap för en hegemonisk ideologi. Dess verksamhet bevarar inte de rättsliga förutsättningarna för formulerandet av allmänintresset mot en rad särintressen. Snarare skyddar det Korporationens intressen (såsom Partiets intressen förut), maskerade som allmänhetens intresse.

Å andra sidan kan optimisterna ha skäl att förvänta sig att männi­skorna ska utmana den nuvarande utvecklingens berättigande. Fler och fler ”pirater” kommer att göra ”olagligt” bruk av teknologin. Det är möjligt att ”rättsliga” ingrepp och begränsningar, som storföretagen strävar efter, i allt högre grad kommer att uppfattas som illegitima: godtyckliga regler som det är moraliskt önskvärt att utmana, och som man även kan känna en moralisk plikt att förbise. Och allt detta kommer att skapa nya hjältar för morgondagens sagor …

Matteo Stocchetti

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.