Annika Sandlund
Sång och dikt, tårögda släktingar, kolleger i svart med tunna svarta huvudsjalar över svarta blusar och trånga kjolar. De äldre kvinnorna helt i vitt, insvepta i de traditionsenliga, vävda bomullssjalarna stora som lakan. Individuella stolar av trä. Den gamla ärevördiga kyrkan utbytt mot något som mest liknande en lagerbyggnad, eller en övergiven gymnastiksal. Väggar av korrugerad plåt och ett platt tak. Inga kors så långt ögat nådde. Rummet massivt, vi var många, men vi satt i mitten med ett hundratal tomma stolar omkring oss. På scenen några instrument och en svartklädd kör.
Sången skallade. Folket lyfte händerna i luften, vände handflatorna mot himlen och sjöng halleluja. Samma vers sjöngs om och om igen och till sist kunde till och med de av oss som inte förstod språket sjunga med. Utan att vara ironisk var det något i hela uppläggningen som påminde mig om de jättelika tält Jehovas vittnen brukat resa vid Tölöviken.
Förutom att denna gång var tältet fullt. Och trots tårarna var det något hoppfullt i sången.
De lagerliknande byggnaderna växer upp som svampar ur jorden i de urbana centren i Afrika. De nya kristna strömmarna, adventister och andra, sveper in och tar plats. Det känns välkommet. Den som kan byta sin tro till något mera modernt, kan också byta ideologi, något som borde oroa korrupta kolleger eller makthavare. Religionen är fortfarande ett opium för folket, de gamla religionerna är sammanvävda med makten i ett finmaskigt nät, och att byta från en drog till en annan är trots allt ett litet uppror. Tillräckligt många av de närvarande levde med så intensivt att det var klart att det här knappast var första gången de satte foten i lokalen.
Förändringen kommer inifrån.
Men pressen är ständigt närvarande. Bor man i Finland är det lätt för både kristna och ateister att misstänka att religionen spelat ut sin roll. Bor man i Afrika är det uppenbart att det inte är så.
I de västra delarna av landet kämpar de nya och de gamla kristna rörelserna om herraväldet. I de muslimska delarna slåss de lokala imamerna en ojämn kamp för att bevara den traditionella, livsbejakande formen av islam mot de radikala, penningindränkta, strömningarna från Somalien. Imamerna har traditionen på sin sida, det är de som bemannar domstolarna. Befolkningen ber fem gånger om dagen, de är gudfruktiga och de tror. Det räcker för de gamla imamerna, men inte för de nya muslimska strömningarna. De nya attackerar de gamla för att de inte bryr sig om ifall kvinnan bär slöja eller ej. De nya har sprängt kaféer där pojkar och flickor kan sitta och dela en Coca-Cola i luften. Kampen om själarna skördar liv.
Inte bara förändringen, men också viljan att kämpa för det gamla måste komma inifrån.
Kampen inom religionerna intresserar mig mer än den mellan dem. I de muslimska delarna av landet träffar jag en trettioårig, svensk, kristen missionär som säger sig följa bibelns bud och för ut Jesu ord till dem som aldrig hört dem. Han är mycket upptagen, och mycket stolt över sitt arbete. Men det går inte så snabbt som han tänkt, så han har bett om tilläggsresurser från Sverige. Han vill omvända muslimerna. Jag frågar varför – de har ju redan en Gud? Han ryggar tillbaka och frågar om jag kommer från ett kristet hem.
Förändring. Först måste man förkasta det man tycker illa om i sin egen tradition. Jag glömde att påpeka det för den kristna missionären. Att förändringen börjar inifrån.
Annika Sandlund
