Sedan mer än ett halvsekel kämpar shanfolket mot den burmesiska armén, inte bara för självständighet, utan nu i första hand för överlevnad.

Demonstrationerna i städerna i september 2007 slogs ner med brutalitet. Kriget mot de etniska folken shan, karen, karenni och många andra grupper fortsätter. Shanfolket har en sekelgammal historia och djupa rötter i Sydostasiens högländer. Nu hotas de av folkmord om ingen förändring sker i militärjuntans Burma.

Inför min resa till Sydostasien fick jag ett telefonnummer av en bekant.

– Ta kontakt med Philip, talesman för Shanstaten i Burma, vädjade han. Besök dem, berätta om deras kamp!

En tidig februarimorgon susar jag fram på en sanslöst slingrande tegelfärgad jordväg genom de bergiga ödetrakterna på gränsen mellan Thailand och Burma. En ung soldat på motorcykel möter mig vid ett vägskäl. Nu är vi på väg till Shanstatens arméhögkvarter på andra sidan gränsen i Burma. För att undvika gränspolisens kontroller åker vi en hemlig rutt.

Det är lång tid kvar till regnen och lövskogen som täcker de höga kullarna står knastertorr och gulnar i det brännande solskenet. Dungar av bambuträd kantar vägen som löper som en berg-och-dalbana med branta uppförsbackar och långa böljande nedförsslänter. De torra löven rasslar och yr där vi drar fram.

Högst uppe, på 1 800 meters höjd ligger Södra Shanstatens arméhögkvarter, Loi Tang Leng, som likt ett örnnäste blickar ut över de omgivande dalgångarna och bergen. Här finns även Restoration Council of the Shan State (RCSS) som är arméns politiska vinge.

Ett tusental människor har sökt sig hit från byar i hela Shanstaten på flykt undan förföljelser och våld utförda av den burmesiska armén. Det finns några få trä- och stenhus, men de flesta bor i enkla hus av bambu och rotting med palmblad som tak.

En bred rensopad gata går genom hela byn. De enstaka fordonen, mest motorcyklar, driver upp det ljusröda dammet i stora moln. Det är påfallande rent, inget skräp vid vägkanterna eller på gårdarna. På en hög kulle, med utsikt över hela byn bor Sao Yawd Serk, ordförande för RCSS, och ledare för Södra Shanstaten.

Jag hälsas välkommen av Philip, talesmannen för RCSS. Han talar god engelska, det är hans uppgift att ta emot gästerna som på senare tid ökat i antal. Tidigare har ingen journalist från de nordiska länderna varit här. Nästa vecka får de besök från Frankrike.

Ett eget land

Högt bland bergen har ett samhälle i mikroformat utvecklats. Under RCSS verkar olika departement av vilka utrikesdepartementet och departementen för utbildning och hälsovård är de mest betydelsefulla. Här finns också en skola med undervisning upp till gymnasienivå och ett sjukhus med fyra läkare. En radiostation sänder på shanspråket.

Hit kommer både unga män och kvinnor för att ta värvning. För männen är armetjänstgöringen obligatorisk och varar i fem år. Kvinnorna får en treårig utbildning inom hälsovård eller utbildning.

Philip är noga med att framhålla att åldersgränsen är 18 år för att ta värvning, eftersom shanarmén blivit anklagad för att rekrytera barn. De unga män i camouflageuniformer som jag ser under det dryga dygn jag tillbringar i Loi Tang Leng verkar alla ha åldern inne.

Jag växlar några ord med Mike, en av de unga soldaterna (alla har två namn, ett engelskt och ett på shanspråket). Han berättar att han kommer från Norra Shanstaten.

– Jag ville bli soldat, säger han med ett stort leende. Min familj är stolt över mig, jag vill kämpa för ett eget land, skilt från Burma.

Mike är en av ett flertal unga män som får sin militära träning i läger här i närheten. Armén består av totalt 20 000 män och kvinnor, får jag veta, däremot vill man inte uppge hur många som håller på att utbildas. Jag får heller inte ta fotografier.

– Men vilket är barnens första språk, vad talar de för språk hemma? frågar jag Philip.

– Hemma? De har inget eget hem eller egna föräldrar, deras föräldrar har dödats av den burmesiska armén. En tredjedel av skolbarnen är inkvarterade i sovsalar, de är föräldralösa, berättar han.

Så småningom börjar jag förstå vidden av det hot Shanstatens invånare lever under. Jag får veta att över en miljon mäniskor i de etniska områdena tvingats lämna sina hem och över två miljoner har tvingats lämna landet.

Den burmesiska armén går systematiskt till väga i sin kamp för att utplåna stödet för motståndsrörelserna. Byar attackeras och bränns, människor dödas och torteras, deras källor till försörjning förstörs och för att hindra dem från att återvända lägger man ut landminor.

Människor tvingas leva i djungeln utan skydd, och kan om de tillfångatas tvingas arbeta för armén under slavliknande förhållanden.

– I vår nuvarande situation är vår enda chans att kämpa med vapen i hand, fortsätter Philip.

För fem år sedan lämnade han sitt liv som högt uppsatt buddhistisk munk och anslöt sig till armén. Han är stolt över att nu ha stigit i grad till andra löjtnant.

Möte med generalen

Andra dagen i Loi Tang Leng beviljas jag en intervju med general Sao Yawd Serk. Rummet han tar emot i är stilfullt och stramt inrett med lädermöblemang och buddhistiska bilder på väggarna. Jag serveras te och Philip tolkar.

Generalen själv, klädd i svart blank kostym av militärt snitt, utstrålar en vänlig distans och är återhållsam i gester och ord. På asiatiskt vis är han försiktig med att muntligen kritisera och göra negativa uttalanden, i text bl.a. på internet skyggar han däremot inte för ett konfrontativt språk.

Försiktigheten viker däremot undan då han beskriver den burmesiska arméns krigsföring.

– Det är folkmord och etnisk rensning som pågår! På samma sätt som skedde i Balkanländerna, i Kosovo.

Andra viktiga frågor gäller dels det internationella stödet, dels den inre enigheten mellan olika grupper inom Shanstaten.

Generalen håller med om att omvärldens stöd fortfarande uteblivit, men han vill inte dröja vid detta. Han bekräftar att FN inte tagit upp frågan om Burmas etniska gruppers rättigheter på sin agenda men betecknar relationen till Kina, som Shanstaten gränsar till i öst, som konstruktiv. Även England har gett en viss positiv respons beträffande stöd för Shanstaten, även om EU förhållit sig avvaktande.

Frågor om inre enighet engagerar desto mer.

– I december 2008 påbörjades arbetet med att skapa Shan State Congress. Alla grupper och även arméer i Shanstaten kommer att vara representerade i kongressen som ensam skall ha beslutandemakt i Shanstaten.

Samarbetet mellan Shanstaten och demokratiska grupper och aktivister inom Burma har också inletts. Militärregimen har utlyst val år 2010. Redan nu har ledarna för de etniska grupperna kommit överens om att bojkotta valet på grund av tidigare erfarenheter av regimens omfattande korruption och valfusk.

Jag frågar hur generalen själv uppnått sin ledande ställning.

– Jag själv har aldrig eftersträvat att bli ledare för mitt folk. Jag kommer från en enkel jordbrukarfamilj och blev soldat då jag var 17 år. Jag avancerade i armén och det visade sig att jag hade en naturlig fallenhet för ledarskap. Då Södra shanarmén år 1996 behövde en ny ledare blev jag ombedd att ta mig an uppgiften.

Jag frågar vad den buddhistiska religionen betyder för shanfolket.

– Människorna i Shanstaten är till 95 procent buddhister. Den buddhistiska religionen är en mäktig kraft som tillsammans med kärleken till fosterlandet ger människorna kraft att kämpa.

Det är tydligt att generalens reserverade hållning döljer en stark övertygelse. Andra etniska grupper har ingått eldupphöravtal med juntan eller kapitulerat.

Narkotikahandel

Flera av de etniska gruppernas ledare, bland annat Yawd Serk själv, har av militärregimen anklagats för att finansiera sin armé med hjälp av droghandel. Argumenten mot att stödja Shanstaten bottnar ofta i misstankar som dessa.

Gränsen mellan Burma och Thailand har länge utgjort brännpunkten för världens opiumhandel. Förutom opium och heroin har även produktionen av centralstimulerande metamfetamin (yaba) tagit fart på senare år.

Yawd Serk tillbakavisar bestämt anklagelserna och hänvisar till en detaljerad och omfattande rapport publicerad av SHAN (Shan Herald Agency for News) som talar för att för att militärjuntan själv driver droghandeln. Enligt SHAN:s utredning finns det flera skäl. Dels tillåts lokala milisgrupper bedriva droghandel i utbyte mot att agera som hantlangare för regimen. Dels för armén kampanjer mot byarna i bergen för att utplåna stödet för motståndsgrupperna. Tvångsförflyttningar och avrättningar har underminerat den traditionella risbaserade ekonomin och tvingat jordbrukare att börja odla vallmo.

Ett ytterligare skäl är militärregimens svaga ekonomi och behov av narkotikapengar.

Martin Smith visar i sin väldokumenterade översikt av de etniska motståndsrörelserna att deras arméer huvudsakligen har finansierats av den blomstrande svartabörshandeln som går genom deras områden. Konsumtionsvaror flyter in i Burma och i motsatt riktning och som betalning transporteras boskap, gummi, rubiner och teak. Även opium har ingått i denna handel. Smith påpekar också att de nationella etniska armeerna, som t.ex shanarmén ofta orättvist beskyllts för droghandeln som bedrivits av ”druglords” utan andra aspirationer än ett rent profitbegär.

Långsam kvävning

”Den burmesiska arméns kampanj för att kontrollera de etniska flyktingarna uppfyller kriterierna för folkmord såsom det definierats av FN, även om den inte liknar de folkmord som begicks i Kambodja och Nazityskland. Massakrer förekommer sällan. Mer än en samlad attack för att krossa människorna så handlar det om en ondskefull och långsam förkvävning.”

Så här skriver Free Burma Rangers, en respekterad humanitär organisation som i över tio års tid dokumenterat brott mot mänskliga rättigheter och samtidigt utbildat lokala team för att bistå i nödsituationer.

Jag hoppas att deras detaljerade dokumentation av övergreppen mot de etniska folken en dag kan utgöra en grund för att ställa Burmas kriminella regim till svars. Om Internationella brottmåldomstolen lyckas i sin strävan att ställa Sudans president inför rätta, så borde Burmas SPDC stå näst i tur.

I bussen tillbaka, efter berg-och-dalbanan på motorcykel, funderar jag över optimismen och beslutsamheten att fortsätta motståndet, som jag möttes av i Loi Tai Leng. Trots ett halvt sekels kamp har situationen för befolkningen i Shanstaten inte förändrats till det bättre. Hur orkar de?

Jag kommer att tänka på några rader skrivna av Albert Camus om att välja mellan ja och nej och hur det valet förändrar hela livet. Nej innebär  att välja motståndet och rätten till sitt eget liv och som här, rätten till ett eget land. Upprorets väsen förblir glädjerikt och befriande, också under till synes hopplösa förhållanden.

---

Splittring och pakter

Världshistorien innehåller många exempel på nationer som för en kortare eller längre tidsperiod upplever en storhetstid för att sedan försvinna. Efter sekel av obemärkthet dyker de upp igen och kräver sin plats i världssamfundet.

Shanstaten som upptar en stor del av östra Burma, ett område lika stort som England och Wales sammantaget, är en sådan nation. Shanfolket bebor ett område som sträcker sig från nordöstra Indien, genom norra Burma och Thailand, till södra Kina. Men de är flest i nuvarande östra Burma, efter att stora grupper i vågor har migrerat från Kina.

1200 Från 1200-talet och fram till mitten av 1500-talet hade shanfolket makten i större delen av Burma. Därefter föll riket samman i flera små stater som styrdes av prinsar.