Mörker täcker den sparsamt möblerade scenen. I ena hörnet, fastbunden med lakansremsor vid en pottstol, darrar en mager flicka spasmodiskt. En tråd av seg saliv droppar sakta från hennes slappa underläpp.
Studentteaterns nya pjäs, På vägen till havet (av Niklas Rådström, i regi av Agneta Lindroos) är en gripande berättelse om flickan Jenny, som av sin mentalt störda far spärrats in i en klädkammare under hela sin barndom. Då flickan upptäcks och räddas av socialmyndigheterna har hon grava motoriska störningar och kan inte tala.
Samtidigt handlar historien också om en pojke som hittades ensam vandrande i en skog i Frankrike på 1800-talet. Temat är ondska, godhet, språk och ett barns utveckling under fruktansvärda omständigheter.
Den mest anmärkningsvärda prestationen i pjäsen är utan tvekan Jenny, spelad av Paulina Nickström. De spastiska ryckningarna, dreglet och gnyet, särskilt i den mardrömslika första akten, är intensivt självutlämnande skådespeleri.
Men samtidigt har karaktären Jenny även andra dimensioner. Bakom spottet och ticsen skymtar mänskligheten. Den tomma blicken fylls ibland av liv. Särskilt rörande är interaktionen med språkforskaren Ellen (spelad av Linda Sundberg), och mamman. Den senare är också hjärtskärande sorglig, då Jennys trevande ömhetsförsök möter den emotionellt minst lika skadade mammans iskalla fasad.
Föräldrarna, spelade av Anne Nickström och Valter Sandell, är båda lika skrämmande på olika sätt. Pappan, i första akten djur, i andra människa, är vidrigt sadistisk, grym och våldsam, men uttrycker samtidigt, då han hostande och morrande kryper över golvet, en djup skam. En av pjäsens obehagligaste scener är då han med en blå regnrock ”leker” med sin fastbundna dotter. Jenny flämtar och skrattar då hon sträcker sig efter det fladdrande plagget, som om hon desperat försökte räckas till den kärlek och ömhet som fadern aldrig kommer att låta henne få. Faders djävulska skrockande kan nästan misstas som jovialiskt, tills man ser den galna glansen i hans blick.
Mamman, så väl fysiskt som psykiskt blind för vad som försiggår, ser kall som en staty på då hennes make misshandlar dottern. Det är först då pappan dör och Jenny omhändertas av socialmyndigheterna, som hennes modersinstinkter vaknar till liv. Svartsjukt och fanatiskt kämpar hon för att ingen annan ska få ta över det som hon ser som hennes och ingen annans ansvar.
Pjäsen är invecklad på grund av sina många aspekter. Familjevåldet och Jennys egen berättelse är huvudtemat, men till det läggs ännu den språkpoetiska och fantastiska dimensionen, representerad av Jennys fantasiföljeslagare Vilda Flickan (Sara Sandén). Dessutom berättas också socialarbetarnas och de utomståendes historia då de försöker förstå och hjälpa Jenny. De många olika berättelser som löper såväl parallellt som intrasslade i varandra gör det lite ansträngande att fokusera på helheten, det blir helt enkelt för invecklat ibland. Skådespelarna har ändå visat ambition och mod då de valt pjäs. De spelar med stort allvar och eftertanke och skapar en väl sevärd och tankeväckande helhet.
Studentteatern: På vägen till havet. Av: Niklas Rådström. Regi: Agneta Lindroos. På scen: Marie Finne, Elisa Makarevitch, Anne Nickström, Paulina Nickström, Annika Saloranta, Valter Sandell, Sara Sandén, Linda Sundberg. Premiär 18.5. 2009.
Otto Ekman
