Kulturen, högkulturen, är civilisationens krona, nischad underhållning, nödvändig för en förståelse av vad det är att vara människa, intelligent, elitistisk, imperialistisk, förlegad, dynamisk, stel, det som alla borde få mera av, alltefter synvinkel och smak.


Populärkulturen är kommersiell, lättillgänglig, folklig, färdigtuggad, fördummande, demokratisk, dynamisk, monoton, det som folk egentligen vill ha, alltefter synvinkel och smak.
När man ska börja dela in kulturformer, kulturyttringar, kulturfora, konstnärer eller enskilda verk i högt och lågt kan det till en början vara lätt: Magnus Lindberg är hög, Abba är populär, Henning Mankell är populär, Proust är hög, musikaler på Helsingfors stadsteater är populära, ny finlandssvensk dramatik på Klockrike är hög, London Review of Books är hög, Papper är populär.
Men hur är det med graffiti eller visor? Hur är det med Neil Gaiman? Pavarotti? Selma Lagerlöf? Twin Peaks? Kjell Westö? Jan Stenmark? Kirsi Kunnas? Lennart Hellsing? Och hur är det med arkitektur, design och mode?
Populära genrer producerar högkulturella verk och högkulturella genrer populära verk. Många konstformer och genrer har ingen given plats i kategoriseringen.
Då är det kanske bra att tänka på att en indelning av kultur i högt och lågt, eller högt och populärt, alltid är en handling. Man gör något med indelningen, även om man inte alltid är medveten om vad exakt man gör. Det kan finnas många olika handlingar bakom en till synes enkel distinktion, och ingen av de enskilda handlingarna är uttömmande för begreppen. Kanske borde man alltid, när man konfronteras med distinktionen, främst fråga vad just den här personen/skribenten gör med den, och varför. Det kan vara ett ställningstagande som berör kvalitet, men behöver inte vara det. Svante Weyler åtskiljer i sin essä Högt och lågt (s. 6–7 i denna tidning) frågan om högt och lågt från frågan om kvalitet, och försvarar högkulturen utan att nedvärdera populärkulturen, genom att peka på olika kulturformers kompletterande roller. Det här är en bra hållplats men ingen ändstation. Det finns ingen ändstation.
Det händer mycket på kulturfältet idag. 00-talets framtida konstklassiker är kanske inte romaner och nästan säkert inte målningar eller symfonier. Traditionellt låga genrer som tecknade serier och cirkuskonst blir kanaler för den seriösa ansatsen att säga något bestämt om världen, som Weyler ser som definierande för det höga. Då gränsen mellan högkultur och populärkultur på många sätt idag känns oklar och flytande, tycker en del att distinktionen är förlegad och ointressant. Men man kan också tänka tvärtom. Högt och lågt, och högkultur och populärkultur, är begreppspar som på många sätt blir mera meningsfulla genom att de har många olika funktioner. Just genom sina olika funktioner blir de väsentliga verktyg i vår konstkritiska och samtidskritiska verktygslåda. Ett levande kritiskt språk sitter inte fast i definitioner, utan söker sig fram till nya innebörder.
I det här numret av Ny Tid har vi samlat flera texter som behandlar populärkultur, och som petar i förhållandet mellan högt och lågt. Hoppas att de väcker tankar.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.