Mångkulturalism är något av en trendig term då flykting- och invandrarpolitik diskuteras. Det finns många åsikter, inte minst i Finland, huruvida mångkulturalismen gynnar samhället och tillför en slags pikant krydda eller enbart tär på det i form av ökade sociala problem. Men var går gränsen för rasism? Är blotta tanken på ett ”mångkulturellt samhälle” redan ett sätt att dra gränser mellan ett lands verkliga folk och de hotande – eller i varje fall annorlunda – andra? Är hela utgångspunkten för att integrera invandrarna i vår egen kultur fel? Vem är egentligen folket? Dessa frågor är några av de centrala utgångspunkterna som sysselsätter filosofen Aleksander Motturi, poeten Johannes Anyuru, författaren och idéhistorikern Michael Azar och forskaren och författaren Edda Manga – representanter för Clandestinofestivalen i Göteborg. Den åttonde maj uppträdde de i Helsingfors under rubriken ”Mångkulturalismens myter och martyrer”.

Något enkelt svar på dessa frågeställningar finns naturligtvis inte, och för att få någon rätsida på problematiken måste man gå långt tillbaka i tiden och inse varifrån sättet att dela in folk i sociala grupper egentligen härstammar. Azar hävdar att vi delvis har de gamla grekerna att tacka för vår uppfattning om att en del grupper i samhället är mindre värda än andra, och att vi genom att konstant definiera oss genom vad vi inte är egentligen sysslar med att peka ut fiender.

– Det finns potential för fiendskap överallt, också inom familjen eller vänner emellan. Vi löser konflikter genom att identifiera en fiende som vi ska vända oss emot, säger Azar.

Enligt honom är tänkandet i mångkulturella termer ett uttryck för samma slags gränsdragning, eftersom man också där pekar ut, avskiljer och exotifierar representanterna för den kultur som man uppfattar vara avvikande. Den som hör till normen fungerar som neutralt jämförelsemål som alla de övriga subkategorierna ska mätas mot, och sedan placeras alla enligt en värdeskala och rangordnas, precis som man gjorde i antikens Grekland.

Vilka är då folket?

– Den moderna nationalstaten är till stor del ett arv från tiden efter den franska revolutionen, säger Azar, och bygger på uppfattningen om att det för en viss grupps medlemmar finns en uppsättning gemensamma egenskaper som gör dem fullständigt unika jämfört med representanter för alla andra grupper.

De flesta nationalstater grundar sig på en illusion om gemenskap, oftast konstruerad i efterhand, menar Azar. Några gemensamma egenskaper finns inte, säger han. Och finns det inte något som egentligen håller samman så blir det också svårare att urskilja en fiende.

Fienderna har under historiens gång varit många, men de har ofta haft gemensamma, demoniserande drag. För naziregimens Tyskland var fienden juden. I dagens Sverige och Finland tycker många att invandraren är fienden. Problemet med invandraren associeras ofta med dennes kultur, och det kan stå för både negativa och positiva associationer.

– Ofta beskrivs främmande kulturer som något spännande och exotiskt, en krydda, något pikant som kanske kan tillföras det egna landets kultur. Man är fixerad vid skillnader. Den etnifierade personen reduceras till ett förutsägbart objekt, befriat från förnuftsmässiga bestämmelser, säger Motturi.

Azar illustrerar med ett exempel.

– Om en svensk kommer ihop sig på jobbet med en person från Libanon så utgår svensken ifrån att det är den främmande, libanesiska kulturen som utgör problemet. Men om samma svensk bråkar med en finsk nynazist så skyller han inte på den finska kulturen, säger han.

Manga är av samma uppfattning.

– Varje vecka dör en svensk kvinna av våld i hemmet. Trots det anser man inte att de svenska männen överlag är våldsmän som har ihjäl sina fruar. Men man drar sig inte för att gång på gång ta upp de få svenska fall av så kallade hedersmord som har inträffat under de senaste tio åren och stämpla dem som en kulturbunden tendens, inte som en handling av enskilda galningar, säger hon.

Motturi efterlyser en attitydförändring.

– Det är klart att en sådan måste ske, säger han. Den rådande synen på mångkulturalism är gemene mans, och det krävs en revolution för att förändra den. För mig känns det som om jag tillhör en förlorad generation, men vår generation är samtidigt den enda som kan åstadkomma en förändring, och jag sätter stor tillit till barnen. Förändringen måste ske på olika plan, och dit hör också en omfördelning av resurser och rättigheter.

Trots det kan han inte ge några konkreta exempel på hur man ska få de personer som gör spelreglerna, de som hör till den så kallade normen alltså, att revidera sådana åsikter som gynnar dem själva. Hur omsätter man alltså teorierna i praktiken? Svaret uteblir.

Mångkulturalismens martyr?

Poeten Johannes Anyuru har redan tre diktsamlingar bakom sig och har fått besvara sin beskärda del av frågor om sitt ursprung då han hellre skulle ha pratat om sina böcker.

– Det gör mig nog vansinnig, speciellt om det inte har någon som helst relevans för tolkningen av boken. Det är ju en av de första saker man får lära sig då man tar en grundkurs i litteraturteori, att man ska avskilja författarens biografi från verket. Men så fort det gäller någon som mig så gäller inte samma spelregler. Jag brukar tänka att de två rader som berör min biografi kunde ha varit två rader om mina texter i stället. Sådant är mycket frustrerande då man får nöja sig med ett begränsat utrymme.

Speciellt förvånad blev Anyuru då framstående kritiker som han själv beundrade var mer måna om att ta avstånd från rasism och klargöra att de inte var rasister, än de var att recensera texten de hade framför sig. Anyuru ser också det fantastiskt goda mottagandet hans två första diktsamlingar fick som en tendens att krama ihjäl allt det som definieras som mångkulturellt i Sverige.

– Jag var nog en aning naiv. Jag trodde att det skulle vara annorlunda i kulturvärlden, men man måste komma ihåg att det är mera pinsamt för den som har skrivit det än det är för en själv.

Och så är det också minerad mark, erkänner han. En enda liten mening aktiverar en hel serie andra upplevelser direkt från barndomen då det ständigt, om och om igen skulle påpekas att han var annorlunda.

– Sist och slutligen handlar det ju ändå om att folk ser en barbar som har lärt sig skriva böcker och behärska det svenska språket. Våra bedömningar av intelligens härrör sig från antikens definitioner. Vi ser upp till de grekiska filosoferna. Jag vill omdefiniera det här med intelligens. De gamla filosoferna kunde inte se på folk utan att dela in dem i kategorier. Är det intelligent?

Det goda bemötande Anyuru fick för de två första böckerna upplevde han som förvånande.

– Det verkade så lätt för alla människor att ta dem till sig, vilket kanske också var tanken då jag skrev dem. Men samtidigt så var det obehagligt att de som inte hade fattat någonting också kunde älska den.

I sin nya samling Städerna innuti Hall, som kommer i september, har han som projekt att skriva en sorts dikt som behåller sin värdighet vart den än kommer. Poesi som inte förlåter eller tröstar eller ljuger, men som ändå förblir en slags poesi.