Stefan Fölster, chefekonom för Svenskt näringsliv, kommenterade nyligen finansminister Anders Borgs budgetproposition och sade att den moderate herr Borg är ”den bäste finansministern som socialdemokraterna någonsin haft” (TT, se DN 14.4.2009). Vad han menar med detta är egentligen bara att också Borg faktiskt tycks medge att bidrag till kommuner och understöd till de arbetslösa kan ha sina poänger, medan Fölster saknar det han kallar ”offensiva satsningar” och ”investeringar”. Fölster vill naturligtvis både provocera och försöka leda in den borgerliga alliansen på en än mer borgerlig linje. Men i hans raljerande resonemang döljer sig en ganska skrämmande sanning: det är inte så stor skillnad mellan en socialdemokratisk och en moderat finansminister idag. I en avgörande bemärkelse är alla politiker i Sverige av idag liberaler.

En språklig kris

Göran Greider, chefredaktör på socialdemokratiska Dalademokraten, konstaterar att beskrivningen av Borgs finanspolitik har gjorts möjlig av att socialdemokraterna har rört sig åt höger, och inte av att moderaterna har blivit mer vänster eller det arbetarparti som de försökte, och märkligt nog lyckades, framställa sig själva som i förra valrörelsen. (DD, 17.4.2009) Det som är intressant i Greiders analys är att han ser detta som ett resultat av en ”språklig kris”.

Något i vår politiska verklighet har förändrats som har gjort denna retorik gångbar. Men vad är det egentligen som har förändrats? Klassklyftorna fortsätter växa, de svaga får det allt svårare och det blir allt tydligare att många spontant vill säga att de utsatta bara har sig själva att skylla. Idén om en stat som tar ansvar för sina medborgare ses som ett gammalt och farligt ideal. Den enskilda individen står (och faller) fri. Den enskilda individen (står och) faller ensam. Om många vill ha och betalar för en produkt eller en tanke så är den bra och därmed också nyttig. Vad är nytt? Kanske måste svaret sökas i denna ”språkliga kris”?

Den amerikanske filosofen Richard Rorty (1931 – 2007) har vid ett tillfälle noterat att ”de flesta förtryckare har varit kloka nog att lära de förtryckta ett språk i vilket de förtryckta kommer att låta galna – också inför sig själva – om de framställer sig som förtryckta.” (Truth and Progress: Philosophical Papers. Vol. 3, 1998) Det ligger något i hans ord. Att besegra mästaren på mästarens språk är oerhört svårt. Kanske omöjligt. Och, som jag ser det, så är just det här ett av de största problemen som vi möter idag. Vi talar helt enkelt på ett sådant sätt att mycket av vänsterns klassiska formuleringar låter tomma. Jag ser den här frågan om förhållandet mellan vårt samhälles organisation och våra sätt att tala som en självklar och oerhört angelägen uppgift för all typ av samhällsanalys och samtidsförståelse.

Men även om det är riktigt att säga att vi idag talar på ett sätt som gör att alla låter som liberaler (ett ord, som för övrigt, för en amerikan som Rorty, betyder ’socialdemokrat’), så finns det något i Rortys tänkande som kliar. Det hela verkar helt enkelt lite för enkelt. Ibland tycks Rorty tänka att den makt som finns i vårt språkbruk är något som någon aktivt kan behärska och kontrollera – som om de som är riktigt sluga helt enkelt kan bestämma ett språk med ett särskilt innehåll, som de sedan planterar i den talande massan. Rorty tänker alltså i termer av ett traditionellt maktbegrepp där makten alltid är någons och därmed också kontrollerbar och möjlig att stjäla. Kungen ger och kungen tar, och massan står vid sidan av och låter sig ledas (tills den gör revolution).

Rortys lösning på de problem – intellektuella, vetenskapliga och politiska – som plågar vår samtid, är att vi måste tala på nya (andra) sätt. Men hur ser ett sådant beslut ut? Vem kan göra det och på vilka grunder? Rorty ser oss som varelser som är programmerade med ett språk. Och givet denna programmering, så följer också en världsbild, en ordning, och en idé om det sanna och det falska, det goda och det onda.

Visst, det är givet att vi inte kan komma utanför de tankeramar som våra sätt att tala, våra sätt att begripliggöra världen på, tillåter. Vad vi menar med ord som ’människa’, ’gott’, ’rättvist’, ’ont’, ’skuld’, ’plikt’, etc., spelar en roll. Bilden av människan och hennes plats i samhällssystemet är beroende av om vi t.ex. är religiösa eller sekulariserade, om vi ser oss som en del av något större eller om vi ser allt tal om något större än mig som meningslös metafysisk spekulation. Vad vi är, och hur vi tänker om oss själva, kan inte frikopplas från den språkliga värld som är vår.

Men är språket verkligen något kontrollerbart i den bemärkelse som Rorty tänker sig? Kan man, till exempel, säga till någon ”Sluta mena vad du menar när du säger det du menar”?  Nej: avgörande betydelseförskjutningar sker långsammare och mer okontrollerat än så. Vi leds lika mycket av språket som vi leder det.

Vi är vårt eget problem

Kanske kan man säga att vi är vårt eget problem. Att Borgs politik kan kallas socialdemokratisk är inte en rent retorisk fråga, i bemärkelsen att Borg söker ”måla över” eller ”utsmycka” sina tankar på ett sådant sätt att också den med hjärtat till vänster kan köpa dem. Vi talar alla, skulle man kunna säga, Borgs språk. I detta språk betyder människa samma sak som den agent som fritt och rationellt väljer mellan olika varor och handlingar, i en värld som endast finns till för oss att sätta i bruk, bygga saker av, göra saker med, suga näring och välstånd ur. Misslyckas du med det är det ditt fel.

Människans plats i samhället – hennes roll i det, dess roll för henne – är något som vi i det närmaste inte kan närma oss utan att tala om människan som den fria, rationella individen som liberalismen förutsätter. Det vi kallar ”människa” är denna liberala individ. Det vi kallar ”stat” idag är denna organisation som skall garantera denna individs frihet. Det enda som denna individ måste rätta sig efter, den enda struktur som står över henne och är bortom hennes kontroll, är den märkliga maktstruktur som ”gör” en massa saker med oss: marknaden. Och här tror jag, tyvärr, att Rorty har rätt: talar du inte detta språk, så kommer du att framstå som galen.

Frågan som vänstern måste våga ta tag i nu är alltså inte om marknaden är något vi kan överlåta ansvaret för individens välmående till, eller ens om den är bra eller dålig för de utsatta och svaga. Vänstern måste ta tag i hela det tankesystem i vilket den här idén om människan tar en så central plats.

Men då måste man fråga sig: är inte ett sådant tankearbete något som vi helt enkelt inte har tid och råd med idag? Läget i världen är ju så illa – och all utveckling man ser framför sig pekar i samma riktning – att det kan verka orimligt att sätta sig ned och försöka skapa en klar bild av hur vi använder våra ord. Är det inte bättre att helt enkelt se till att den ensamstående invandrarkvinnan i snabbköpskassan, den varslade fabriksarbetaren som byggde bilar, den sjukskrivna, kan leva på de inkomster de får? Jo, naturligtvis. Men frågan är om det verkligen rör sig om två frågor som kan frikopplas från varandra.

Två vägar

I Achieving Our Country: Leftist Thought in Twentieth-Century America (1998), uttrycker Rorty sin frustration över den samtida vänsterns handlingsförlamning och dess intellektualistiska tendenser. Vänstern (i Amerika), hävdar han, har gett upp de reformistiska ambitionerna och sitter i stället tysta, inlåsta på universitet, och läser böcker om maktstrukturer. Vänstern är splittrad.

Den ena sidan brinner för att släcka de värsta bränderna. De försöker se till att inkomstklyftor inte fortsätter öka, att vården, skolan och omsorgen är något som skall finnas till hands för alla. Den andra sidan – unga intellektuella medelklassmänniskor (jag är säkert en av dem) – söker förstå hur den (o)ordning vi har nu har kommit till, och vilka möjligheter som faktiskt står till buds om man vill söka omorientera den politiska ordningen.

Rorty menar att den intellektuella vänstern går på tomgång, ödslar kraft, och inte kommer att nå fram till något. Istället vill han uppmana till förändring. Han vill säga att vi kan ändra vår värld och självförståelse om vi bara lägger manken till och lämnar vårt språk bakom oss – det språk som innehåller en filosofi om människan och världen som har lett fram till dagens orättvisa samhälle.

Jag kan förstå Rortys frustration, men jag menar att han faktiskt här går hand i hand med sina motståndare. Rortys människa är samma människa som Borgs. Hon kan välja bland sina ord. Rortys människa har makten att omforma sig själv och sin omvärld. Rorty och Borgs människa är samma människa som den amerikanska drömmen – och dess elake tvilling, den utslagne självhatande, skuldtyngde, fattige – bygger på. Visst är det så att vi måste lägga mycket energi på att släcka de allra värsta bränderna nu. Men om vi avskaffar den långsamma – knappast inkomstbringande – reflektionen om vår plats i vårt språk, så kommer problemen bara att återuppstå. Törs man förespråka en djup, långsam och bred reflektion över vad vi menar när vi säger ”människa”? Eller låter man galen då?