Jag tackar fakulteten för möjligheten att bedöma denna högintressanta avhandling i statsvetenskap. Rubriken, ”Kampen om universitetens frihet i Europa: skurkar, medlöpare, motståndsrörelser och skyddsänglar” är aningen publikfriande och ställningstagande, men avspeglar arbetets innehåll. Författaren går igenom vilka organ som förespråkade drastiska ingripanden i universitetens autonomi, ibland själva deras existens, vem som stödde dessa ingripanden och hur det breda motståndet organiserades. Sist men inte minst granskas de så kallade skyddsänglarna, grå eminenser bland beslutsfattarna som på ett avgörande sätt försvarade universitetens autonomi. Materialet grundar sig på officiella dokument, internetsajter och personintervjuer kring händelserna i 2000-talets början i två städer, Helsingfors och St Petersburg.

Vårvintern 2008 stängde de ryska myndigheterna det Europeiska universitetet i S:t Petersburg. Den officiella motiveringen var att universitetets byggnad inte motsvarade kraven på brandsäkerhet. Samtidigt riktades kritik mot ett EU-finansierat projekt om valdeltagande. Det ryktades också om att Putin yttrat en halv mening om sagda EU-projekt, varefter någon nitisk tjänsteman gått in för att i samma veva avsluta inte bara projektet, utan hela universitetet. Avhandlingen namnger tjänstemannen i fråga och fäller samtidigt teorin om en enhetlig konspiration av mörkermän, som skulle ha stått bakom allt det onda i den tidens Ryssland. En alltför ivrig medlöpare kan vara värre än hela säkerhetspolisen, är en av slutsatserna.

Den ryska universitetsledningen gick in för en genomtänkt strategi, som efter hetsiga diskussioner omfattades av de flesta anställda och studerande. Man hade ju flera experter på sociala rörelser bland professorerna, och deras kunskap utnyttjades till fullo. Strategin gick ut på att ta myndigheterna på orden och samarbeta med dem. Man ville undvika öppen politisk konflikt, men eftersträva maximal publicitet. EU-projektet avslutades snabbt. Därefter följde förnyelse av brandsäkerheten och en mängd roliga jippon. Statyn av Mikhail Lomonosov, det ryska universitetsväsendets grundare, blev inlindad i en brandslang. Universitetets anställda utmanade brandmännen i en fotbollsmatch. Studenterna ordnade möten och uppträdanden varje kväll. Detta var inte olagliga demonstrationer som polisen kunde avbryta. På vilka grunder hindrar man en fotbollsmatch? På plats var allt flera representanter för media, och petersburgarnas sympati för universitet växte. Parallellt fördes intensiva förhandlingar på högsta nivå. Denna avhandling visar för första gången vilken professors systers grannes doktors fru som kände president Medvedevs närmaste rådgivare – den rådgivare som slutligen i förbifarten viskade till presidenten att universitetet i S:t Petersburg var till mindre besvär då det fick fungera normalt. Följande brandinspektion gav grönt ljus.

Just efter att situationen i Petersburg löst sig, introducerades den nya universitetslagen i Finland. Nu handlade det inte om stängning, men likväl om statsmaktens starka ingripande i universitetsvärlden. Bakom låg inte nitisk iver att tjäna presidenten, utan nitisk iver att tjäna finansministeriet. Lagen hade utarbetats och genomdrivits i all hast. Den ville bland annat omvandla de anställdas arbetsförhållanden och få en styrelse där universitetets egna representanter alltid vore i minoritet. Så här i efterhand slår det en att universitetslagen inte byggde på någon forskning om hur det vore bäst att sköta saken! Intressant är också att Helsingfors stridslinjer drogs helt annorlunda än i Petersburg. Universitetets högsta ledning stödde lagförslaget, till den grad att rektor Thomas Wilhelmsson försvarade det i sitt utlåtande till riksdagens grundlagsutskott och kansler Ilkka Niiniluoto lämnade ett positivt uttalande i statsrådets protokoll. Också ledande media sällade sig till medlöparna. Dagstidningen Hufvudstadsbladet, som då ännu utkom på papper, hade till exempel en ledare som gick ut på att all förändring kräver krossade ägg och universitetsmänskorna nu bara alltid måste klaga på allt.

Lagförslaget motarbetades på två plan: dels bland facket, studenterna och de anställda, som ordnade demonstrationer och namninsamlingar, dels bland vissa engagerade riksdagsmän. Det är framför allt de sistnämnda som i denna avhandling får äran av att ha stoppat lagförslaget. Grundlagsutskottet beslöt nämligen i maj 2009 att centrala delar av lagförslaget stred mot den autonomi universiteten garanteras i grundlagen. Därmed hamnade vissa ministrar, rektorer och ledarskribenter i en pinsam situation, då grundlagsutskottet måste upplysa dem om vad universitetens autonomi innebär.

Där några medlöpare kan få till stånd stor skada, kan några skyddsänglar vara lika viktiga. Till avhandlingens största brister hör att det förblir öppet vilka grundlagsutskottets skyddsänglar egentligen var, om än Söderman och Alanko-Kahiluoto finns bland de troliga namnen.

Man kan ju fråga sig varför vi bör återkomma till tjugo år gamla och numera på det stora hela bortglömda händelser. Ett givet svar är att vi knappast kunnat samlas här idag, i dessa ståtliga utrymmen, ifall kampen utfallit annorlunda. Hur hade samhällsvetarnas utbildning i Östersjö-storregionen någonsin kunnat samordnas, ifall alla ryska professorer mist jobbet och de finländska blivit uppgivna och utbrända och förtidspensionerat sig?

Ett annat svar, som författaren på ett intressant sätt argumenterar för, är att just dessa små segrar förutspådde vår nuvarande, humanliberala världsordning. Hon anknyter alltså hela Obama-erans gryning till de sätt på den vilka akademiska världen och dess skyddsänglar försvarade sig mot auktoritära politiker. Att det ryska europeiska universitetet kunde fortsätta ter sig här som ett av de tidigaste tecknen på den mjukare linje vi numera förknippar med Medvedevs andra presidentperiod. De finländska universitetens bevarade autonomi ser forskaren som ett förspel till den stärkta demokrati och noggranna lagberedning som spred sig under Sinnemäkis två regeringar. Slutsatsen är provocerande, möjligen enbart ännu ett bevis på den akademiska elitens självhävdelse och navelskådande, men dock värd att begrunda.