Resultatet av EU-valet utgör en tydlig signal till vänstern i Finland: om den inte förnyar och föryngrar sig radikalt kommer den att självdö. För SDP blev påminnelsen speciellt tydlig – en präst utan politisk erfarenhet slog överlägset ut alla partiets egna koryféer. Men för Vänsterförbundet blir en radikal förändring av sättet att göra politik en direkt ödesfråga.
Det var ju inte bara i Finland som vänstern gick bakåt i EU-valet. Så skedde i många andra länder, medan högerpartier och främlingsfientliga krafter var de främsta segrarna. Lyckligtvis stärktes också de gröna, annars hade bilden varit alltför kuslig. I Frankrike är bilden speciellt tydlig, där fick de gröna 16,3 procent av rösterna och socialisterna 16,5 procent. De franska gröna styrs av den forne barrikadkämpen Daniel Cohn-Bendit – kommer nu de europeiska gröna att leda för kampen på barrikaderna i Bryssel när vänstern tröttnat?
Åtminstone hoppas Heidi Hautala, på väg tillbaka till EU-parlamentet, att de gröna tillsammans med andra grupper ska kunna avpolettera EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso för att få en ändring på den starkt marknadsliberalistiska linje som präglat den senaste femårsperioden. Tyvärr förefaller det inte så sannolikt att det lyckas, och då är risken stor för att man på vänsterhåll i EU ännu mer än hittills alieneras från EU, som framför allt framstår som ett marknadsliberalistiskt projekt som bl.a. begränsar fackets rättigheter. Det anses allmänt att det låga valdeltagandet i de flesta EU-länderna främst berodde på ointresse för och motvilja mot EU bland vänstertänkande. Det blir lätt en självförstärkande effekt: ju starkare EU blir ett verktyg för arbetsgivarna och andra marknadskrafter, desto mer alieneras de svagare i samhället.
För vänsterförbundet är situationen inte lätt. Partiets viktigaste uppgift är att representera de svagaste, genom att vara med om att bygga upp ett samhälle som är så rättvist som möjligt. Men en del av de svagaste börjar se fiender i dem som är ännu mer utsatta, invandrarna, och övergår till partier med främlingsfientliga inslag.
Samtidigt förlorar partiet stöd bland unga, utbildade stadsbor, som söker sig till de gröna. Det är också här som vänsterförbundet kan finna den bästa inspirationen för sin förnyelse. Att konkurrera med sannfinländarna om proteströstare och invandrarfiender skulle vara förödande. En mer kritisk inställning till EU kan bli motiverad, men inte i Timo Soinis tappning.
Vänsterförbundet har strävat till en förnyelse i flera omgångar, redan när partiet grundades och också senare. Men efter en tid har allt återgått till det gamla, till en organisationsrutin som inte intresserar dagens unga. Politiskt arbete måste kännas meningsfullt och roligt, man måste kunna använda sina egna idéer, det ska vara så lite hierarkiskt som möjligt. De gröna kunde som sagt fungera som en modell: nya fräscha arbetsformer som lockar också unga kvinnor, inte bara medelålders män. Behövs då vänsterförbundet, när de gröna finns och fungerar bra? Naturligtvis behövs det ett parti som fokuserar på sociala frågor, på arbetslivet, på att försvara välfärdsstaten. De gröna fokuserar ju på det andra viktiga problemkomplexet, på att rädda miljön och världen.
Peter Lodenius
