Den ena bär himmelsblå fuskpäls, nätstrumpor och högklackat. Den andra negligé och frack. Den tredje en djupröd cancankorsett. Inget mer. De är hårt sminkade, de röda läpparna har flutit ut, de sotsvarta ögonen gapar hålögt mot en alltmer överkörd publik.

Teatr Weimar är en frigrupp från Malmö som gästade Borås och Teaterbiennalen i början av juni med föreställningen Heterofil – en heterosexuell kabaré. Det är en föreställning som genom att tala om den vita manliga heterosexuella normen säger väldigt mycket om vår syn på det avvikande. Föreställningen spelas i en hotellobby, bakom skådespelarna skymtar boråsbor som förvånat stirrar på de halvnakna härjade hororna och undrar vad som försiggår.

Det här är modig teater, inte för att den spelas halvnaken utan för att föreställningen vilar tungt på texten, en jelineksk uppgörelse med könsmaktsordningen. Dramatikern och regissören Christina Ouzounidis har pepprat pjäsen med uppfordrande anklagelser, långa pauser, Nietzsche, Freud och de andra. Vid föreställningens slut ligger jag som en våt fläck i fåtöljen. Nermejad.

Teatr Weimar är ett av undantagen i Teatersverige, om man nu får tro kännarna. Svensk teater beskrivs ofta som ängslig och räddhågsen, en teater som försynt frågar: Får jag ställa en fråga? Vad ska jag vara till för? Frågan hörs knappt och svaret finns någonstans i den ekande tystnaden.

Annat är det med Tyskland. När det kommer till scenkonst älskar svenskar Tyskland. I Tyskland görs det absolut fräschaste, det absolut häftigaste. Teatersveriges fascination för tysk teater är stundtals ohämmad och var förstås en av punkterna när biennalen intog den gamla västsvenska textilstaden.

Bland gästerna fanns dramaturgen Armin Kerber, verksam i Berlin men som också gjort gästspel i Sverige bland annat med manuset till Uppsala stadsteaters uppsättning Tjuven. Sveriges kärlek till grannen i söder är nyutsprungen menar han och hänger samman med Ingmar Bergman. Efter den stores död befriades en hel generation svenska teaterskapare. Utan ett nationellt ok att förhålla sig till kunde de plötsligt höja blicken och inspireras utanför landets gränser.

Men vad är då så speciellt med tysk teater? Framgången vilar mycket på traditioner. Landet har många offentligt stödda teatrar med en trogen och tolerant publik. Arvet från demonregissörer som Max Reinhardt har lett till en kompromisslös scenkonst, styrd av ett integritetsfullt ledarskap. Tysk teater vågar ta plats, osar av självförtroende och konstnärligt nyskapande. Den är full av energi, expressiv, mångstilad.

Ändå har den också identitetsproblem. Enligt Iris Laufenberg, dramaturg och ledare för Berlins årliga fest, Theatertreffen, händer det med jämna mellanrum att tysk teater krisar och undrar vad den ska vara bra för. Men entusiastiska jubel utomlands ifrån skingrar tvivlen och tyska regissörer kan återgå till sin kompromisslösa Konst.

Hon i frack och negligé rusar plötsligt ut på gatan. Hon försvinner någonstans i boråskvällen. Väntan blir lång. De andra två sitter tysta. Så återvänder hon, tar en vattenflaska, sköljer munnen omsorgsfullt, spottar ut vattnet på trottoaren. En dam närmar sig, tittar nyfiket på horan i dörröppningen. Vad pågår här? Teater som vågar. Avståndet mellan Borås och Berlin är kanske kortare än man tror.