Antologin Metsän jäljillä erbjuder skakande läsning om tillståndet i världen och inte minst om den finländska skogsindustrins fula spår i tropiska miljöer.

Hur bestäms priset på en gud?

För dongrer (dongrier?) är Niyamgiri heligt område, ett berg omgivet av skog. Där bor en gudom, Niyam Raja Penu, det är Han som äger marken. Från Honom härstammar alla dongrer, Honom tillber de med uråldriga riter. Hur kunde eljest livet fortgå som det alltid gjort? Hur skulle växterna, frukterna, rötterna, djuren räcka till för framtida behov, om inte stammen visade guden tillbörlig vördnad, genom ekologiskt beprövat växelbruk? Om inte Niyamgiris helighet respekterades?

Tillhör man dongrerna, en grupp inom kandherna (på engelska khonds eller kandhs), är vördnaden självklar. Men vad betyder en handfull infödingars rotfasthet mot det internationella kapitalets dynamik? Vad betyder aldrig så grönskande naturskog mot bauxit och aluminium, hot stuff på världsmarknaden?

Avgörandets ögonblick närmar sig i Orissa, en delstat vid Bengaliska viken. I Orissa finns åtminstone 29 grupper av adivaser, Indiens ursprungsfolk, till vilka kandherna och därmed dongrerna hör. Sammanlagt bor 85 eller 90 miljoner adivaser i Indien, långt fler än människorna i Norden. Dongrerna i trakten kring Niyamgiriberget är dock lätt räknade – en liten folkspillra,  snabbt bortsopad av utvecklingen.

Utvecklingen bär namnet Sterlite-Vedanta. Genom ett förfarande som luktar mygel, mutor, korruption på långt håll har gruvbolaget, med huvudkontor i London, lyckats arrendera Niyam Raja Penus heliga berg för 23 år. Någon hänsyn till lokalbefolkningens rättigheter togs därvid inte. Beslutet att överlåta området åt Sterlite-Vedanta innebar en kränkning av dongrernas konstitutionella rätt till sin egen kultur och av den nya lag som mer explicit beviljar människor rätten till sina traditionella områden.

Sabitri Patra, en indisk adivasaktivist, rapporterar i sin artikel Kun kaivosyhtiö osti jumalan om resultatlösa förhandlingar mellan bolag och befolkning. Ifall villkoren accepteras kommer åtminstone 20 000 personer att tvångsförflyttas till reservat valda av bolaget. Det betyder fem gånger fler människor än vad Sterlite-Vedanta vill sysselsätta. Förstörelsen av det heliga berget är lika med förintelsen av en kultur.

Ingen lätt sits. I ena vågskålen drygt tre miljoner ton bauxit och en miljon ton aluminium om året. I den andra en uråldrig ekokultur, en fauna bestående av tigrar, sengångare, elefanter, jätteekorrar, apor och en mångfald andra arter, förutom många sällsynta plantor och träd. I den andra vågskålen dessutom grava miljöproblem i form av erosion, luftföroreningar och till råga på allt förgiftningen av två floder, från vilket hundratusentals människor får sitt dricksvatten.

I skrivande stund förefaller saken ännu oavgjord. En folkrörelse har uppstått, Surakhya Samiti, ett försök att hejda den förestående våldtäkten pågår. Men har den bräcklige lokalguden Niyam Raja Penu makt att avvisa Västerlandets omnipotente gudom Mammon? Har skogen en chans att överleva?

Enighet ger styrka

På de flesta håll i vår värld är skogen hotad. Årligen beräknas en procent av Tellus regnskog förintas, till stor del genom konvertering till akacie- och eucalyptusplantager – i det ekologiskt vansinniga påhittet att ersätta petroleumprodukter med biobränsle. Och på andra håll, som i Finland, där det enligt skogsindustrins informatörer ”aldrig har vuxit så många träd som i dag”, dominerar kalhyggen och monokulturer av klonade tallar landskapet alltmer. I Lappland hotas samekulturen av ökande skogsförluster, med negativ inverkan på kulturens bärande element, renskötseln. Vad har samerna, vårt lands dongrer, att sätta upp mot skogsindustrin?

Tanken går till det franska kavalleriets möte med tyskt pansar, i andra världskrigets början.

Lyckligtvis har både dongrer och samer, indonesiska basaper och många andra hotade folk ändå inte lämnats åt sitt öde. Många miljö- och människorättsorganisationer verkar i vår värld, stundom rentav med stöd från någon upplyst riksdagsman. I vetskap om att enighet ger styrka har här och var en samgång skett. Sålunda har femton finländska organisationer förenats i en stiftelse med det vackra namnet Siemenpuu-säätiö. Stiftelsen verkar tills vidare i tre länder, Mali, Indien och Indonesien; planerade nya mål är Mekongregionen i Bortre Asien och vissa områden i Latinamerika.

Alla dessa uppgifter (utom det franska kavalleriet) kan inhämtas i en nyutkommen antologi, som med det snaraste borde översättas till svenska och andra världsspråk: Metsän jäljillä/Kertomuksia Etelästä ja Pohjolasta, redigerad av Mira Käkönen och Elina Venesmäki. Den rikt illustrerade boken erbjuder skakande läsning om tillståndet i världen, inte minst om den finländska skogsindustrins fula spår i tropiska miljöer. Företag som Botnia, Stora Enso och Pöyry, stödda av Finnida och Världsbanken, har på senare år med blint meteorlik kraft gjort nedslag i känsliga biotoper. Förstörelsen känner inga gränser.

Vad betyder en by?

Om ett av objekten för förstörelsen, det till 85 procent agrara Laos, vittnar den thailändska forskaren och aktivisten Premrudee Daoroung, i sitt bidrag Laosilaiset elävät luonnonmetsistä. Samma bild målas här upp som i Sabitri Patras rapport. Också här står en ursprungsbefolkning, fylld av under århundraden inhämtad ekologisk visdom, parad med religiös vördnad, mot ”tyskt pansar” – mot hårda värderingar och krav på vinstmaximering. Vinst för vem? Inte för laotierna. De har allt att förlora, inget att vinna. Som en intervjuad buddhist uttrycker sig i artikeln: ”En by utan helig skog är ingen by alls”. Men vad betyder en by, vad betyder en helig skog för de 109 utländska företag som vid utgången av år 2006 beviljats sammanlagt 160 000 hektar att exploatera? Under en arrendetid varierande från 30 till 75 år, till en årlig avgift av ca 6 dollar per hektar.

Också här kan samma frågor ställas som i Orissa, liksom i getingboet Uruguay, där Botnias dotterbolag Forestal Oriental sju dar i veckan förstör natur, och på köpet finländarnas rykte som ett skogsälskande folk. De är globala frågor. Lokala gudar mot västerländska konsulter, besserwissrar som – enligt Daoroung – ”ju aldrig levat en dag i en riktig skog”. När de egna resurserna förstörts, vänder man blickarna mot tredje världen.

Hur hejda pansarvagnarnas framfart? Någon universallösning ges inte i Metsän jäljillä, däremot utförlig information i sammanlagt arton engagerade och välskrivna texter, författade både av Siemenpuu-stiftelsens utländska samarbetspartners och av finländare från olika fält. Intressant nog också från kristen ekoteologi, Finlands svar på dongrers och basapers barnatro. En glädjande motvikt mot traditionell antropocentrisk arrogans, företrädd av Pauliina Kainulainen från Kontiolahti, med tankar sådana som denna (bäst i original): ”Yksinkertaisia asioita pitää käsitellä moniehtoisesti. Metsää ei pidä käsitellä lainkaan, koska metsä on meitä viisaampi ja moniehtoisempi.”

Skogen är vår mor. Så länge hon lever går det oss väl.


Mira Käkönen och Elina Venes-mäki (red.): Metsän jäljillä/Kertomuksia Etelästä ja Pohjolasta. Siemenpuu-säätiö, Into Kustannus 2009.

Nalle Valtiala

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.