Jag träffar Fredrika Biström på Luckan i Helsingfors. Hon är verksamhetskoordinator för Regnbågsankan sedan två månader tillbaka. Regnbågsankan är den enda helt finlandssvenska intresseorganisationen för homo-, bi- och transpersoner på fastlandet (på Åland finns också en). Jobbet som verksamhetskoordinator är bara på deltid och trots att Regnbågsankan har över hundra medlemmar har de ännu inget eget kansli.

– Jobbet har varit mångsidigt. Vi ordnade Regnbågshelgen ganska snabbt efter att jag hade börjat, och så har jag också fått skriva insändare till Kyrkpressen. Jag jobbar med allt från politik till att arrangera evenemang.

Heterofabrik

Biström beskriver attityden i Finland gentemot hbt-frågor som konstig.

– Attityden är att ”klart det är okej” att vara till exempel homosexuell, det är allmänt accepterat. Men ändå skriks ”homo” åt vem som helst för vad som helst. Könsgränserna är sist och slutligen jättestränga i Finland, jämfört med till exempel Sverige.

Så varför är skillnaden så stor jämfört med vårt västra grannland? Geografiskt är vi nära, men kulturellt avlägsna. Biström säger att utvecklingen helt enkelt har gått snabbare i Sverige, något som man enkelt märker på när länderna dekriminaliserade homosexualitet: Sverige 1944, Finland 1971.

– Finland har en kultur där det anses vara positivt för en man att vara ”reilu” och känslokall. I Sverige finns en större diskussionskultur bland män. Kanske beror det på deras fikakultur, inte vet jag.

Biström ser också hur marknadsföring stärker heteronormativiteten.

– Marknaden ger en bild av att en bra konsument är hetero. Mannen ska falla för kvinnor i klackskor och vara macho och man ska vara rädd för att vara oattraktiv för det andra könet. Det är en ren romantikfabrik där romantik ses som någonting mellan en man och en kvinna, men egentligen är romantik kaotisk. Det skulle vara viktigt att komma bort från att könet styr den man är.

Biström har tidigare besökt högstadier för att prata om sexualitet. Hon ser att kravet att leva upp till könsrollerna är hårda även där, något som skulle kunna lösas med mera sexualundervisning.

– Ibland då jag kommer in i en klass kan någon ropa ” Jag e int homo”. Det känns som att det anses vara farligt att vara en mjukisman, eller kvinna för den delen. Genom att kalla andra ”homo”, så skjuter man över risken att själv bli kallad det.

Hon påminner om att heteronormativiteten ofta har sin början i barnåren. Heterofabriken, där barnen redan som små får en bild av vad som är manligt och kvinnligt, blått och rosa, leder ofta till bundna könsroller senare i livet.

Framtiden

Tidigare i våras godkände riksdagen lagen om intern adoption för homosexuella par.

– Äntligen! Vi har länge jobbat för det, och regnbågsfamiljerna har ju existerat redan länge, så det var på tiden.

Biström tror ändå att vägen till full adoptionsrätt för homosexuella är lång, trots SFP:s nyligen antagna motion. Hon ser problematiken i ett spretigt parti som SFP. Motionen representarer kanske bara en del av SFP:arnas åsikt. För henne personligen förblir partiet spretigt och till och med motstridigt.

Vi diskuterar kommentarerna på Hbl:s webbplats till en artikel om motionen. De kritiska rösterna var många och argumenten inte alltid sakliga. Biström tycker ändå att det är bra att höra båda sidorna i debatten. De extrema åsikterna påminner henne om att det ännu finns mycket kvar att göra. Bråken är bra, säger hon.

Biström saknar ändå en seriös bevakning av hbt-frågor i den finlandssvenska pressen. Tidningarna bevakar frågorna helt okej, enligt Biström, men överlåter ofta ämnet till debattsidorna – man publicerar insändare som en ”humoristisk provokation”.

Tidningarna skulle kunna ta allvarligare på bland annat ”bibelviftarna”, säger Biström.

– Vi är en av de få finlandssvenska föreningar som bevakar hbt-frågor. Och då kristna fundamentalister vaknar måste vi reagera.

Biström skulle ännu vilja se ett ställningstagande från kyrkan, en signal från de höga posterna. I Sverige har det nyss blivit tillåtet att välsigna homosexuella par i kyrkan. Biström tror, med viss tvekan i rösten, att det här skulle kunna vara nästa steg som kunde tas i Finland.

– I medierna förekommer många åsikter, både positiva och negativa, men de som sitter på de höga posterna inom kyrkan är ännu tysta.

Hur är det då att vara en minoritet i minoriteten? Biström ser både positiva och negativa sidor.

– Eftersom finlandssvenskarna är en minoritet har vi en kultur av att få förklara oss själva, vilket är bra, samtidigt som det i små kretsar kan vara lättare att bli stämplad som ”homo”. Skvallret löper snabbare. Men för Regnbågsankan är det föreningsaktiva Svenskfinland ändå bra.