Vi som undrat över varför det ständigt heter att den offentliga sektorn måste bantas, trots att ekonomin – åtminstone hittills – bara vuxit, är alltså galna? Nej, svarar norrmannen Asbjørn Wahl i en färsk bok och förklarar på ett sällsynt klart sätt de stora sammanhangen.

Boken Velferdsstatens vekst – og fall? är nyttig läsning också för oss eftersom utvecklingen i Norge och i Finland gått i liknande banor. Det som skiljer våra länder åt är närmast att motståndet mot denna utveckling har varit mycket starkare i Norge än hos oss. En del av förtjänsten för detta tillkommer just Asbjørn Wahl, ledare för organisationen For velferdsstaten, som samlar en rad fackförbund, speciellt inom kommunalsektorn, och andra medborgarrörelser. Denna front, som representerade sammanlagt en miljon norrmän, medverkade till det borgerliga nederlaget i valet 2005 och det nya röd-gröna blockets radikala regeringsförklaring.

Men Wahl är inte bara organisator, han är också en samhällsanalytiker som lyckas förklara  ”brutaliseringen av arbetslivet” ännu tydligare än t.ex. Juha Siltala och Heikki Patomäki, som i sina läsvärda böcker tagit upp samma frågor ur ett finländskt perspektiv.

Kapitalismens kris

Wahl understryker starkt att den nordiska välfärdsstaten inte tillkommit genom lagstiftarnas visdom, utan att den är ett resultat av vissa maktförhållanden, och omformas när dessa maktförhållanden förändras.

Den förra stora depressionen kring år 1930 skapade en legitimitetskris för laissez faire-kapitalismen. Den ledde fram till omfattande sociala reformer, som Franklin D Roosevelts New Deal (1933–36) i USA. I Europa följde en liknande utveckling i t.ex. Frankrike, medan krisen på andra håll stärkte totalitära krafter. I Norge genomfördes vissa reformer under andra hälften av 30-talet.

När ledarna för segrarmakterna under andra världskrigets slutskede möttes i Bretton Woods för att diskutera hur efterkrigsekonomin skulle organiseras var kravet från arbetarrörelsen klart: det måste bli ett slut på den oreglerade, krisdrabbade kapitalismen. Dessa krafter var så starka att de på det internationella planet kunde genomdriva en reglering av valutarörelserna. I många länder styrdes den interna ekonomin med fast hand och en kompromiss ingicks mellan kapital och arbetarrörelse som byggde på arbetsfred och omfattande reformer, som med tiden skapade välfärdsstaten. Till detta bidrog fruktan för den lockelse som socialismen i Sovjet­unionen och Östeuropa utövade på stora delar av arbetarrörelsen i Västeuropa (hur misslyckad modellen än var). Välfärdskapitalismen skulle dämpa radikalismen och stärka socialdemokratin.

Välfärdsstaten var alltså för arbetarrörelsen ett steg på vägen mot socialismen, medan den för arbetsgivarna tvärtom var ett motgift mot den. Denna kompromiss var dock livsduglig i 30–40 år. Facket accepterade den kapitalistiska organiseringen av produktionen, den privata äganderätten till produktionsmedlen och arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet. Arbetsfreden upprätthölls på det stora hela. I gengäld ökade arbetarnas välfärd och deras arbetsförhållanden förbättrades, dessutom fick fackföreningarna en etablerad ställning och sysselsättningen hölls på en hög nivå.

Marknadskrafterna blev föremål för en omfattande reglering både internationellt och nationellt. Den offentliga sektorn expanderade starkt och därmed underställdes en stor del av ekonomin demokratisk kontroll – i Norge stod den offentliga sektorn när den var som störst för över 50 procent av BNP. Det berodde bl.a. på att en stor del av omsorgsarbetet överförts från familjerna till samhället.  Inom socialpolitiken gick man i Norden in för den universella modellen, medan man i USA och Storbritannien riktade sig in på de mest behövande.

Galenskapens ekonomi

Under 70-talet hade marknadskrafterna dock samlat sig för en offensiv. Den första framryckningen skedde i Chile där lokala och nordamerikanska krafter år 1973 störtade den socialistiska regeringen. I stället infördes en extrem form av marknadsekonomi enligt direktiv av Chicagoekonomen Milton Friedman. Chockterapin fungerade illa, men den inspirerade ändå Margaret Thatcher, som blev brittisk premiärminister 1979, och Ronald Reagan, som blev USA:s president 1981. Under deras ledning blev valutafonden IMF, Världsbanken och OECD centrala instrument i marknadskrafternas offensiv. Keynesianismen, som sedan Bretton Woods spelat en viktig roll i den ekonomiska politiken, spolades till förmån för en nyliberal ideologi som ville avskaffa alla regleringar och lämna fältet öppet för marknadskrafterna. Både Thatcher och Reagan gick hårt åt fackföreningarna.

Den viktigaste enskilda åtgärden var dock avskaffandet av kapitalkontrollen, som innebar att kapitalet fritt kan lämna ett land där villkoren känns obekväma för att söka sig t.ex. till ett skatteparadis. Detta innebar enligt Wahl att man övergick från politisk styrning av ekonomin till ekonomisk styrning av politiken.

Detta fick mångahanda konsekvenser. I denna ”galenskapens ekonomi” lösgjorde sig finanskapitalet från realkapitalet, vilket slutligen har lett till de senaste årens svåra kris. De rika har blivit rikare och de fattiga fattigare. Koncentrationen av pengar har fört med sig en koncentration av makt. Privatiseringen har utgjort en central del av denna utveckling. Enligt Wahl har den inte bara varit ett resultat av politisk och ideologisk kamp mot välfärdsstat och politisk reglering, utan också av finanskapitalets desperata jakt på profitabla investeringar.

Arbetarrörelsen togs på sängen av den marknadsliberalistiska offensiven. Man insåg inte hur djupgående förändringarna var, hur de innebar en förskjutning av maktförhållandena i samhället. Delar av vänster­eliten hade integrerats i det alltmer dominerande konsensustänkandet (hos oss är Suvi-Anne Siimes’ karriär från vänsterförbundet till läkemedelsindustrin tyvärr ett tydligt exempel på denna utveckling). Kritik av marknadens dominans skjuts åt sidan som utslag av solsting.

Alla tecken tyder på att offensiven inte har något slut. Wahl citerar t.ex. Peter Sutherland, tidigare chef för världshandelsorganisationen WTO, nu styrelseordförande för oljebolaget BP-Amoco, som anser att ”ansvaret för utbildningen måste övertas av det privata näringslivet en gång för alla […] utbildning bör ses som en faktor som ska stötta upp ekonomin”.

Kollektiva Problem – inte individuella

Vad kan man då göra för att försvara välfärdsstaten? Wahl understryker att maktförhållandena i samhället fortfarande är avgörande. Att tala förnuft med kapitalet och dess representanter i politiken hjälper inte långt, arbetarrörelsen måste sätta hårt mot hårt för att försvara det som uppnåtts.

Den marknadsliberalistiska offensiven har redan påverkat tänkesätten så att samhällsproblemen individualiserats. Om andelen fattiga ökar är det de fattiga själva som det är något fel på. Om storbolagens chefer får ofattbara ersättningar beror det på deras girighet, inte på systemet. Reaktionen blir lätt populism, inte ökad medvetenhet om klassmotsättningarna.

Wahls rekommendation är alltså att arbetarrörelsen, både den politiska och den fackliga, grundligt analyserar situationen och inleder en motoffensiv mot privatiseringarna och andra utslag av marknadstänkandet. Han har själv varit med om att bygga upp en sådan allians i kommunerna, där kampen för att försvara undervisning och sjukvård i offentlig regi framför allt förs.

Kampen är inte hopplös. Den nuvarande finanskrisen har i likhet med 30-talets stora depression visat att den oreglerade kapitalismen inte fungerar i längden. I ”stora världen” (fast inte i Finland) har man på allvar börjat diskutera alternativ.  Wahls bok visar att alternativen finns. Nu är det de som inte medger den nya situationen som har fått solsting.

---

Asbjørn Wahl: Velferdsstatens vekst – og fall? Gyldendal 2009, 284 s.