Ä n en gång publicerade studentexamensnämnden sin ranking-lista på gymnasier i Finland. Listan utger sig för att ha någon form av insyn i vårt skolsystem och framför allt i vilka skolor som är bra och vilka som minsann inte hör hemma i julgranen – trots att de enda indikatorer den använder sig av är resultaten i studentexamen. Intressant nog så valde Hbl:s ledarskribent att först gotta sig lite åt de finlandssvenska skolornas goda placering och först sedan kunde både kriterierna och hela konceptet med ranking fördömas med gott samvete.

Det sägs att Noam Chomsky, som ju förstås var ett väldigt kvicktänkt barn och hade allmänt lätt för att lära, hade turen att gå i en skola där vitsord infördes i ett väldigt sent skede. Det intressanta är att Chomsky senare hävdat att han aldrig tänkte på sin egen inlärning eller skolframgång i förhållande till klasskamraternas och därför inte heller fattade att han var bättre än många andra – inte förrän de fick vitsord och det var svart på vitt, till pappers och ett faktum.

Ibland höjs röster för för behovet av specialklasser och -skolor för de extraintelligenta kidsen – också i Sverige, i Finland och i elevrörelsens allra dystraste, mörkaste avkrokar. Tanken är väl lite av ett raffinaderi där de bästaste av de ädlaste råvaror förädlas. Det hela går snabbt och smärtfritt och ingenting ineffektiveras av dåligt material, det vill säga potentiellt tröga, fattiga eller dumma elever. Men vi är ute på djupa, farliga vatten, då vi blandar in begrepp som intelligens och begåvning i diskussionen om skolframgång. För inbyggt och osynligt insnärjt i hela denna lömska tanke om intelligens och begåvning som en förutsättning och grund för skolframgång, finns en uppfattning som andas elitism, klass och stängda dörrar; en uppfattning som indirekt säger att vissa kan lära sig, klara sig bra och lyckas, medan andra helt enkelt inte kan.

Samtidigt grundar sig hela konceptet med elitskolor på att man investerar i vissa, i det bästa elevmaterialet (som det så fult kallas), helt enkelt i dem som har de bästa förutsättningarna att lyckas. Det hela grundar sig följaktligen på en tanke om olika människors olika förmågor och i förlängningen, olika människovärde. Jag kan inte tolka det på något annat sätt, denna vilja att bara investera i vissa delar av elevmaterialet. Jag kan inte heller tolka det på något annat sätt än att franskisen Pierre Bourdieu fortfarande är rasande, rykande aktuell med sin teori om olika sorters kapital, och i kombination med den samlingspartistiska tanken om att var och en är sin egen lyckas smed, så blir det hela högst obehagligt. För samtidigt har vi ett skolsystem som räknar med att eleverna jobbar också hemma, med vanliga matteläxor, projektarbeten, uppsatser och provläsning. I förlängningen förlitar sig skolan på att alla skall ha ett hem där det råder arbetsro, där det inte finns några komplikationer eller syskon som skall tas omhand. För att kunna vara en riktigt god elev krävs dessutom ännu lite till; helst skall man ha uppslagsverk och ordböcker, en dator och en printer med färg samt föräldrar som kan hjälpa med rättstavning och läxförhör och brainstorming kring uppsatsinnehåll och det ena och det sjunde. Vilket i sin tur grundar sig på en förväntan om att alla föräldrar skall vara kapabla att fungera som stödlärare i vilket ämne som helst.

Men kvartalskapitalismen har redan tyst tassat in och smyger likt en skugga genom korridoren. Skolan, precis som resten av samhället, har blivit allt mer konkurrensinriktad och individcentrerad, vilket innebär en ökad press på den enskilda skoleleven att lyckas, både studiemässigt och socialt. Skolan ger fortfarande många elever en klump i magen av rädsla, stress och prestationsångest – trots alla dessa förbaskade internationella undersökningar som hävdar att det finländska skolsystemet är så bra, så bra.

Ett av de största hindren för en lustfylld inlärning är rädslan för att svara fel eller misslyckas på något vis – inför läraren, inför kompisarna och inför en själv. Eleverna måste känna sig tillräckligt trygga både i sig själva och i klassen för att våga testa på nya saker och utmana sig själva. Där har också vissa ämnen en extra stark laddning; matematik är till exempel ett ämne där man antingen ses som intelligent eller dum och elever som placeras i den senare kategorin får ofta en känsla av att loppet redan är kört. Men lärande är en process som pågår hos alla människor; det finns ingen modell för hur inlärningen skall se ut eller vad den skall resultera i. Ändå har vi ett skolsystem som klart identifierat en början och ett slut på korvstoppningen.

Skola och utbildning skall handla om att ge alla lika möjlighet att lära sig och växa som människor, och erkänna att alla lär sig på olika sätt och har olika styrkor och svagheter. Huvudmålsättningen måste alltså vara att skapa ett klassrum där eleverna, vare sig de är duktiga eller slarviga slashasar, känner tillit och stöd från skolans sida, vågar be om hjälp och vetgirigt går in för att hitta sitt eget sätt att lära sig på.

Men för att omsätta den principen i praktiken krävs ett paradigmskifte i våra skolor och vårt skolsystem, där undervisning alltid utgår ifrån och rör sig mot ett redan identifierat mål och slutresultat. Och detta är något jag vill att vi minns när vi sakta men säkert inleder processen kring en ny läroplan; när det gäller kunskap och lärande måste utgångspunkten vara att det inte finns några färdiga, rätta svar eller enkla lösningar; kunskap är något man skapar och upptäcker tillsammans! Den kunskapssynen är långt ifrån vår läroplan men också en förutsättning för att eleverna skall kunna lära sig att kritiskt granska samt utveckla förmågan att kreativt och fantasifullt se och hitta nya lösningar. Därmed är lärande inte heller något som grundar sig på intelligens eller begåvning, utan på en trygg inlärningsmiljö med varierande undervisningsmetoder och där eleverna drivs av en nyfikenhet att lära!