Föräldrarlösa barn är ett stort problem i Ryssland. De står inte högt i social rang och problemet sopas under mattan av staten. Jag har besökt internatet i Luga, som är hem åt många barn. Internatet är jämfört med andra motsvarande institutioner i Ryssland relativt bra, men ändå gör besöket ett intryck på mig.
Jag, och fem andra journaliststuderande, träffar Igor och Sergei i S:t Petersburg. Igor är gift med Natasja Kirillov, Hoppets Stjärnas kontaktperson i S:t Petersburg och är därför insatt i fadderverksamheten i Ryssland. De ska skjutsa oss till ett internat beläget i staden Luga. Luga ligger i Leningrad oblast, 140 kilometer söderut från S:t Petersburg. Det är en liten stad, eller ”a big village” som Igor kallar det, med 40 000 invånare. Guppiga vägar leder oss till internatet.
Internatet i Luga har 130 elever, både pojkar och flickor. Åldern sträcker sig från sju till nitton år. Eleverna i Luga kommer alla från fattiga och problematiska familjeförhållanden. De flesta har föräldrar, men kommer från byar som inte har skolor. Då föräldrarna inte har råd med daglig transport, placeras barnen att bo på skolan under vardagarna. Ett fyrtiotal av barnen är föräldrarlösa. De flesta av deras föräldrar är vid liv, men de har förlorat sin föräldrarrätt. De sitter antingen i fängelse eller är missbrukare.
Ett stort problem för skolan i Luga är att det inte är ett officiellt barnhem. Trots att många av eleverna bor på skolan, får de statligt stöd som vilken skola som helst. Det faktum att det krävs personal dygnet runt påverkar inte statens understöd. Ändå verkar skolan i Luga lyckas skrapa ihop pengar. Skolan har en personal på 90 (som jobbar mer eller mindre), varav 40 är lärare. En bra undervisning prioriteras, och därför är klasserna inte större än 12-15 elever.
Skolan är belägen i en stor byggnad med långa korridorer. För bara tio år sen var huset bara väggar. Inga dörrar, inga fönster. Nu har internatet blivit ett fungerande hus. Höga grönblåa väggar pryder insidan av huset och en plastmatta sträcker sig ut över golvet. Slitna trappor visar hur de har målats om vid flera tillfällen – lagren av färg bilder att spännande mönster. Vid ingången sitter en äldre kvinna vid en kateder. Det hänger en frän doft i luften, inte alls otrevlig eller störande men ständigt närvarande. Hon verkar inte vara en dörrvakt, hon säger inte heller något åt barnen som springer omkring. Hon bara sitter där och välkomnar oss med en nick.
Den kvinnliga föreståndaren för Luga pratar ingen engelska, vilket ingen annan heller gör på internatet, förutom Igor. Journaliststuderande Hanna Rönnqvist, som har ordnat besöket fungerar som tolk. En stor del av det föreståndaren berättar går vi miste om, men det känns ändå som att det finns mycket som inte behöver sägas med ord. Sättet barnen leker på, hur de springer och skriker, berättar redan mycket.
Då vi kommer till internatet välkomnas vi med en trerättersmiddag. Till förrätt köttsoppa, sen köttgryta och till sist äppelpaj. Vi sitter ensamma i matsalen, men på ett långbord står te, äppelpaj och godis dukade åt ett flertal barn. Idag firar de alla vårens födelsedagar. Det som slår mig, är att då barnen kommer in i matsalen, märker dom knappt av oss. Istället är det vi, kanske med våra förutfattade meningar om att vi är intressanta, som är mera nyfikna på barnen. De sätter sig lugnt ner vid bordet, en del iklädda skjorta och kavaj, medan vi stannar upp i vår måltid och tittar på dem. Tanken slår mig: hur mycket fixas upp på internatet då de får besök? Maten är god och barnen är prydligt klädda. Ändå känns allting så naturligt. Barnen fortsätter sitt dagliga liv, som om vi inte existerade.
Det svårt att analysera det jag ser på internatet – och överhuvudtaget i det ryska samhället. Som finländare, med mina värderingar, ställer jag västerländska frågor – och får därför västerländska svar, även om jag önskar ryska. Det är svårt att förstå de kulturella skillnaderna som finns (som till exempel varför männen inte skakar hand med kvinnor). Det är lätt att stå och peka finger, då man bara har sin egna kultur att jämföra med. Men barnen på skolan är till synes glada. De leker och skrattar friskt. Till min kanske något fördomsfulla överraskning ser jag att många av barnen har nyare mobiltelefoner än jag. Jag kan inte hjälpa att förundras över den starka kontrasten gentemot kläderna de bär.
Ekenäsjackor och korsholmsbilar
På skolan ser jag en grön rygg som pryds av orden Ekenäs IF – ett bevis på att hjälpen faktiskt kommer fram. Igor har dessutom tagit med sig en stor låda med kläder och en påse handgjorda bilar, som visar sig vara gjorda i Korsholms gymnasium.
– Den finaste present som man kan ge är gjord för hand, med egna händer, säger Igor åt barnen medan han håller upp en bil. De är av racerbilmodell och av olika färger.
I två timmar leker vi med barnen på gården. En gammaldags könsindelning formar sig snabbt. De äldre pojkarna spelar fotboll, medan flickorna och de yngre pojkarna leker med ett twistband. Lika snabbt delar också vi oss in i samma roller.
Det är svårt att bestämma åldern på en del av barnen vi leker med. Många är underutvecklade och ser yngre ut än vad de egentligen är. Trots att barnen verkar glada – alla leker och skrattar högljutt – förundras jag av den nedstämdhet som slår en del av dem då vi åker iväg. En del av oss (inte jag) hann besöka ett flickhem på samma resa och beskrev skillnaden. På flickhemmet blev barnen inte lika påtagligt ledsna då de lämnade hemmet. Mötet med barnen där var inte lika känslomässigt.
I Luga står 14-åriga Nadja, som har lekt intensivast med oss, länge i fönstret och vinkar. Den ledsna, men ändå glada flickan, ger en känsla av att hon ändå saknar något. För många av dem som bor på internatet i Luga är ändå skolan det enda de har. Innan vi lämnar skolan, kommer en av lärarna och frågar om någon av oss kan knyta slips. Avslutningsfesten är om bara några dagar och de förbereder. Jag knyter två slipsar åt dem som de senare ska öva med. På avslutningsfesten utdimitteras de äldsta i skolan. Då får de klara sig på egen hand, utanför skolans skyddade väggar. En av pojkarna ska flytta till S:t Petersburg och börja yrkesinstitut.
Svår integrering
Det finns ingen tillförlitlig statistik över hur många föräldrarlösa barn det finns i Ryssland. Barnen placerade på internat och barnhem är lätta att räkna, men gatubarnen är betydligt svårare. Den officiella siffran är sexhundratusen, men siffror mellan åttahundratusen och två miljoner kan också förekomma. Nästan alla barnhem är statligt ägda och de har inget program för återanpassningen av barnen till samhället. Då kontakten ofta är bruten till de övriga familjemedlemmarna, blir det lätt problem. Hälsovårdsnämnden, som har ansvar över barnens vård, anser att barnen inte själva ska laga mat eller tvätta kläder. På så sätt försvåras anpassningen till samhället och tanken på ett självständigt liv blir avlägsnare.
Dalande statligt intresse
Hanna Eklöf jobbar på Hoppets Stjärna. De stöder internatet i Luga med fadderverksamhet och frivilliga donationer. De började sin verksamhet i Luga för 2006, då deras kontaktperson kontaktade dem gällande förhållanden på skolan.
–För att allt ska fungera rätt skickas våra donationer till en organisation i S:t Petersburg, som sedan förmedlar dem till rätt ställe. Donationerna går till ändamål som vi godkänt. Eftersom Luga är så avskiljt, fokuserar vi där på att understöda fritidssysselsättning. Kultur värderas högt i Ryssland, så därför ordnar vi bland annat kulturresor till S:t Petersburg.
Hoppets Stjärna understöder inte det som hör till den ryska statens uppgifter
– Till exempel renovering av husen understöder vi ogärna, då det hör till statens uppgifter. Vi går inte in på statens områden, eftersom det bara leder till att de drar sig tillbaka och sammarbetet försvåras. Dessutom, om vi renoverar husen allt för mycket blir anpassningen till samhället svårare.
Eklöf ser en nedgång i den ryska statens intresse för barnhemmen.
– Av de barnhem vi stöder har ett stängts. Det här är bara spekulationer, men genom att stänga barnhemmen och placera barnen på internat, vill staten få ner den dåliga statistiken över barnhem. Dessutom ger staten mindre understöd till internaten, så de sparar pengar på så sätt. Den ekonomiska krisen påverkar också understöden till barnhemmen. Ett av våra barnhem fick sitt statliga understöd sänkt till 1/40 (!) av vad det var tidigare. Föreståndaren trodde att det var ett skämt då han såg siffrorna. Det här har lett till att vi allt mera måste satsa på det nödvändiga, som medicin och kläder.
Då barnen lämnar barnhemmen, eller internaten, följer Hoppets Stjärna med dem som själva vill. Många faddrar fortsätter att betala understöd, men tyvärr vill en del av barnen undvika all kontakt med vuxna från internattiden. I de fall där Hoppets Stjärna ännu understöder utflugna barn, följer de noga med att understödet används rätt.
År 2003 var 90 procent av Rysslands föräldrarlösa barn så kallade socialt föräldrarlösa, det vill säga de har föräldrar, som har förlorat sin föräldrarrätt. Fängelse eller alkoholmissbruk är huvudorsakerna till det. Siffrorna visar på ett stort socialt problem inom familjer i Ryssland. Statens försummande av problemet hjälper inte heller.
Föräldrarlösa barn faller lågt ner i den sociala rangordningen. Den första president som uppmärksammade problemet med sin regering var Putin, så sent som år 2000. Men några desto större förändringar har ännu inte skett. År 2005 öppnade staten en webbplats, för att underlätta adoption. På webbplatsen hittar man över 170 000 föräldrarlösa barn. Målet är att underlätta adoptionsprocessen för både utlänningar och ryssar. Men genom att fokusera på adoption undgår man det problem som orsakar föräldrarlösa barn – de socioekonomiska svårigheterna som leder till att föräldrar förlorar sin föräldrarätt. Ryssland lider ännu av den våg av barn som omhändertogs efter Sovjetunionens fall, då många familjers socioekonomiska ställning förändrades drastiskt. Efter Sovjets fall fördubblades antalet omhändertagna barn på bara tio år.
Julius von Wright