Drömmarna och förhoppningarna om förändringar till det bättre var säkert lika stora i Zimbabwe som i USA. Men i Zimbabwe, där en samlingsregering tillträdde i februari, har ingen avgörande vändning skett. Orsaken är kanske att medan Obama efterträdde Bush, så har Zimbabwes premiärminister Tsvangirai inte efterträtt Mugabe, som fortsätter som en president vars maktfullkomlighet bara litet naggats i kanterna.

Ändå ger sig Tsvangirai av på en tre veckor lång resa till Frankrike, Sverige, Danmark, England, Holland, Belgien, Tyskland och USA för att säga att det är dags att slopa sanktioner och ge Zimbabwe ett märkbart bistånd. Innebär det början till slutet på Zimbabwes ekonomiska och sociala katastrof, eller början till slutet på oppositionen? Eller båda?

Fred och slut på misär var drömmen när oppositionspartiet MDC och Mugabes ZANU (PF) skulle enas och Mugabe och Tsvangirai skakade hand framför kamerorna den 11 februari. Premiärminister och president från olika partier, bittra fiender under det decennium MDC har existerat – det var en för Afrika ovanlig syn. Men något verkligt samarbete har vi sett föga av. Andan av ”ta och ge” har för ZANU(PF) betytt att ta så mycket som möjligt.

I april kom en ny våg av privat genomförda men av polisen stödda övertaganden av vita farmer. Denna gång var det högt uppsatta ZANU(PF) regionala och lokala politiker som var ute och skaffade sig gårdar som de troligen inte kommer att bruka jorden på. Den här processen är oåterkallelig, förkunnade Mugabe i april. MDC:s finansminister hade just sagt att nu skulle det bli fred på landsbygden.

Särskilt många vita farmer finns inte kvar efter de tidigare konfiskeringarna – antalet har minskat från 5000 år 2000 till under 500 i slutet av 2008. Ingen förnekar behovet av en jordreform, men det är svårt att säga emot dem som säger att det inte varit någon jordreform alls, bara ”land grabbing” (”landrofferi”). Det har förekommit mycket våld och en omvänd rasism mot vita frodas. Idag finns en tiondedel av de 300 000 vita som fanns vid självständigheten kvar. Bland dem är en del f.d. farmare som hoppas på bättre tider. Men de fick nyligen höra att de får ställa sig i kö utan några som helst garantier för att de får återvända till sina gamla farmer. Värst av allt är att jorden byter händer men jordbruket kommer inte i gång, marken på den svarta elitens farmer odlas inte, medan den jord som gått till småbruk får mycket lite stöd i form av lån, utsäde och redskap.

Inflationen i Zimbabwe håller på att slå alla världsrekord med sina niosiffriga tal. MDC:s finansminister Tendai Beti gjorde det enda möjliga och slog helt sonika fast att nu kan man köpa och sälja i utländsk valuta. Sydafrikanska rand och USA-dollar är gängse betalningsmedel. En kvinna berättar för BBC att hon tycker det är en fantastisk förbättring, nu behöver hon inte åka med buss till Sydafrika för att köpa förnödenheter som matolja och toalettpapper. Men hon tillägger att värre är det för dem som inte får tag i utländska pengar. Det vill säga de fattigaste, en ökande skara. Även lärarna skulle ha fått sin lön i utländsk valuta, men det fanns tydligen inte nog för det. Nu hotar de med strejk och säger att lönen i zimbabwiska inflationsdollar inte är värda ens pappret.

Men butikerna har mera varor nu när folk kan köpa öppet. Luften verkar lättare att andas. Men våldet har inte upphört och drabbar främst samarbetspartnern i regeringen, MDC. När sydafrikansk TV i mars sände ett program om de undermåliga förhållandena i zimbabwiska fängelser ledde det enbart till avskedandet av tre män inom fängelseväsendet som misstänktes för att ha skvallrat och släppt in journalisterna.

Morgan Tsvangirai själv har varnat för spekulationer kring den våldsamma kollisionen mellan hans bil och en långtradare i mars där hans fru dog. Men folk i allmänhet är säkra på att det inte var vara en tillfällighet. ”Den enda olyckshändelsen är att det var frun som dog”, säger en kvinna till BBC.

Misstron mellan ZANU(PF) och MDC är stor. Det syns i politiken, det syns i symboliken. Till exempel masade sig visserligen Mugabe själv till Tsvangirais frus begravning, men signifikant nog uteblev de tre tunga generaler som leder flygvapnet, armén och polisen – de hade redan i februari förkunnat att de inte tänker svära någon trohet till Tsvangirai. En militärkupp är en allt större hotbild.

Man kan fråga sig vad ZANU(PF) trott sig vinna med att släppa in MDC i regeringen. Svaret verkar vara att partiet trodde att det automatiskt skulle leda till att västhjälp skulle börja flöda in i landet igen. MDC sitter som i en rävsax. Och Zimbabwe håller andan.