Året var 1995. Mina klasskamrater och jag skrålade, med studentmöss-an käckt på svaj, om en framtid så ljus. Den beska verkligheten kom snart ikapp och den var allt annat än ljus. Fulla av förväntningar och med det liberala 1980-talets myt om självförverkligande och att allt är möjligt, gav vi oss ut i den stora vida världen. Det vi mötte var 1990-talets lågkonjunktur som innebar en tillvaro präglad av konkurrens om jobb och studieplatser, bostadsbrist, fattigdom och inte minst en allmän otrygghet på de flesta av livets områden. Det gör att dagens finanskris, åtminstone i mina öron, klingar mer än bekant. Den är liksom vardag redan …Förvisso tecknar journalisten och före detta riksdagsledamoten för Miljöpartiet de Gröna Gustaf Fridolin åttiotalisternas i Sveriges historia i sin nya bok Blåsta, men mycket av hans resonemang och analyser klingar bekanta, även för en sjuttiotalist som undertecknad. Många av de erfarenheter som beskrivs delar jag; minskad lärartäthet, dåliga läromedel, stängda fritidsgårdar, underbemannade sjukhus, arbetslöshet som följs av snuttjobb

och/eller arbetsmarknadsåtgärder, svarta hyreskontrakt, svarta jobb och ett minskat socialt skyddsnät. Hela tiden måste vi jaga för att få tillgång till det som våra föräldrar tog för självklarheter. När var det egentligen högkonjunktur frågar jag mig?

Välskriven reportagebok

När jag läst klart denna angelägna, reflekterande och välskrivna reportagebok inser jag att jag väntat på den. Fridolin kan sin svenska samtidshistoria och den är en dyster läsning. Han ger en helt annan sida av myntet än vad de glättiga livsstils- och modemagasinen brukar göra. I dessa kan vi som bekant ta del av diverse framgångssagor om människor födda under det ”glada” åttiotalet och som inte kan få nog av att leva la dolce vita i västvärldens metropoler eller slappa på en strand i Thailand ett halvår. Denna generation MeWe, Nexters, Zappers, ja kärt barn har många namn, brukar anklagas för att vara individualistiska, bortskämda, lata, oengagerade, barnsliga och oansvarsfulla.

Fridolin slår emellertid hål på denna myt om åttiotalisterna som en bunt bortskämda shoppinggalna media-wannabees. Istället tecknas en krass, politisk analys av hur nedskärningsåren under 1990-talet format majoriteten av åttiotalisterna. Engagerat och med ett socialt patos undersöks olika perspektiv: skolväsendet, arbetslöshet, fysisk-och psykisk ohälsa, droger och kriminalitet. Han varvar personporträtt, egna erfarenheter med statistik och ekonomiska siffror som talar sitt tydliga språk.

En känsla av svek

Kurvan pekar allt annat än uppåt i monarkin. Allt fler mår fysiskt men framförallt psykiskt riktigt dåligt, ungdomsarbetslösheten är skyhög, främlingsfientligheten och kriminaliteten ökar. För de flesta är arbetslöshet och utslagning ett fullt möjligt scenario. Summa summarum, enligt Fridolin, är att generation Zappers är allt annat än en privilegierad och bortskämd generation. Snarare är vi berövade våra rättigheter till det mest grundlägg-ande för vuxenblivandet, som till exempel regelbunden inkomst, jobb och bostad. Åttiotalisterna har aldrig fått möjligheten att skaffa det som femtiotalisterna och sextiotalisterna så tveeggat kunnat ringakta: villa, volvo, vovve.

Genom att varva disparata infallsvinklar beskriver Fridolin en känsla av svek bland dagens unga vuxna. Politiskt anklagar han den högerpolitik som fördes under 1990-talet och som förs idag. Utan att ordentligt ha återhämtat oss från den

förra lågkonjunkturen visar han vad som händer med unga människor som kastas ut i ett vakuum och som saknar en grundtrygghet.