När vi flyttade till landet efter skolavslutningen då jag var barn togs tv:n alltid med. Jag minns den särskilda nervositet som låg i luften då den placerades på baksätet mellan mig och min syster, med handdukar och dynor som skydd för rutan. Den mest kritiska stunden under resan från Munksnäs till Mattby var alltid svängen ned från Västerleden då min pappa just hade börjat få upp farten.
I den tv:n såg vi bland annat varje år på Wimbledon, som på den tiden ännu var en självklar del av public service. Bäst kommer jag ändå ihåg månlandningen i juli 1969, då jag var åtta år gammal. Det är också enda gången barnen blev väckta mitt i natten för att titta på tv. Då den förträffliga Yle Teema 40 år efter händelsen återsände hela månstudion nu i juli, var det alltså inte bara frågan om ett intressant tidsdokument, utan också om en resa ned i mina egna avlagringar.
Att Rundradion bullat upp för ett Historiskt Ögonblick står klart genast från vinjetten, Also Sprach Zarathustra. I själva studion har man gjort vad man kunnat för att skapa intrycket av att sitta i en månkrater. Redaktörerna och de många experterna har placerats mot bakgrunden av ett bergigt månlandskap med ett lite otydligt tecknat jordklot på himlen. En lätt måndimma glider genom studion.
Efter en stund upptäcker jag att det är röken från vetenskapsjournalisten Pertti Jotunis cigarett. Jotunis stora mediala stund skulle ändå komma först fem år senare, då Uri Geller likaså i en direktsändning – med “psykiska krafter” bröt av en tesked inför hans häpna ögon (“it’s going plastic!”).
När man reser till månen är det män som gäller. I Rundradions månstudio ryms hela elva stycken. De fyra medverkande kvinnorna får, under det frigjorda 60-talets sista sommar, sitta vid telefonerna och ta emot frågor från tittarna. Ändå är det mest pojkigheten som dominerar.
Intrycket förstärks av att man är van vid att se personer som Ralf Friberg och Erkki Toivanen som betydligt äldre. Börje Hjelms iver kan efter 40 år fortfarande smitta, även om det nog ser lite töntigt ut då han håller de gigantiska hörlurarna snett över ansiktet för att hålla ett öra fritt (Erkki Toivanen visar sig redan här mera prydligt europeisk genom att hålla sina öronskydd snyggt kring halsen, som en scarf). Den enda som radikalt avviker från mönstret är den allvarsamma professor Järnefelt i sin mörka kostym (man får intrycket av att det var meningen att han skulle ta över sändningen ifall att).
Jag vet inte exakt när jag kom in i den över fem timmar långa direktsändningen under morgonnatten 1969, men Armstrongs första steg på månen strax före fem är jag säker på att jag sett. Nu slår det mig hur otroligt välkomponerad denna mediala megahändelse ändå var.
Efter att ha byggt upp publikens förväntningar genom flera bemannade Apollofärder som stegvis närmade sig precis detta ögonblick, låter man också astronauten som kryper ut på stegen framträda gradvis.
Först syns bara någonting otydligt som rör sig. Ännu efter att Houston svängt bilden rätt tar det en liten stund för åskådaren att ta till sig Armstrongs gestalt, spökligt vit och ansiktslös bakom visiret. (“Fantastico!”, utbrast min pappa.)
Pasi Rutanen skyndar sig att informera tittarna om att de historiska orden uteblev – vilket åtminstone var sant för finländska tittare som hade svårt att urskilja vad Armstrong samtidigt sade. Efter en stund får även svenskspråkiga tittare som har svårt att förstå vad som händer en sammanfattning av Börje Hjelm: “Människan har tagit sina första steg på månen”.
I månlandningen fanns en dubbel symbolik, som blivit främmande över tidsavståndet. Det handlade om slutpunkten för en rymdkapplöpning mellan stormakterna USA och Sovjet, men också om en kraftfull symbol för mänsklighetens framsteg.
Då jag tittar på månstudion kan jag inte låta bli att undra om den amerikanska prestigesegern faktiskt var värd allt detta besvär. Eller kan det bero på att det uttryckligen handlar om en finländsk månstudio, som i sitt månlandskap också satt inklämd mellan stormaktsblocken?
I alla händelser är det någonting i propagandavinsten som inte riktigt når fram, trots att flera av gossarna i studion faktiskt har ett Apollo 11 märke med den amerikanska flaggan på skjortärmen.
Då Richard Nixon strax efter att astronauterna spikat upp den amerikanska flaggan på månen slösar med deras (bokstavligen) dyrbara tid för en liten pratstund från Vita Huset, måste nog många ha uppfattat det som ett stilbrott. Det hela blir dessutom ofrivilligt komiskt då Nixon som för att understryka att han ringer från “Oval Office” också fälls in i en skrymmande oval på tv-bilden.
Själv var jag antagligen mest imponerad av att man kunde ringa till månen med en telefon som såg ut precis som den vi hade hemma.
Det bärande temat i månstudion är alltså inte att en av stormakterna utgått med segern i en tävling. Däremot tycks man vara övertygad om att vi alla är med om någonting stort den natten. De ständiga hänvisningarna till Människan och Mänskligheten låter främmande och högtravande. Det slår mig att det också beror på att man är van vid att höra formuleringar av det slaget bara i negativa sammanhang. Även frågorna som rings in till studion ter sig lite uppskruvade – “Borde tideräkningen startas på nytt då människan landstigit på månen?”, undrar en tittare på småtimmarna. Längre fram mot morgonen börjar man även ana konturerna av ett Fredsprojekt av en art som vida överskuggar tillfälliga segrar mellan futtiga stormakter. Efter att i timmar ha följt med astronauterna som inför en enda statisk kamera sävligt rör sig på den redan familjära månytan, halkar Rutanen in på ett resonemang som fortfarande är lite svårt för mig att följa. Han hävdar nämligen att månfärderna är det enda sättet att föra den teknologiska utvecklingen framåt, som inte samtidigt inbegriper dödandet av andra människor. Tål att tänka på.
Med sin fasta förankring i missilteknologin kan månprojektet te sig som en rätt främmande fågel i det sjudande och idealistiska 60-talet.
Samtidigt finns här ändå någonting som är just extremt 60-talistiskt, nämligen tanken om en ny början. Vad man egentligen tänkte att det sedan skulle bli av det hela förblir ändå oklart. Efter några Apolloresor till avvecklade man också månprojektet, tills det för något år sedan dök upp i en allt mera trängd George W. Bushs framtidsvisioner (tänkte han att folk hade hunnit glömma?). Framför allt har synen på de tidiga månfärderna gradvis förändrats. Jag tror till exempel inte att någon på länge har använt månfärderna som en allmän måttstock i satser som följer schemat “Tänk att man kan åka till månen, men inte …”
Med den teknologiska utvecklingen följde också insikten att den medialt sett största teknologiska triumfen åstadkommits med en gammal och klumpig teknologi. 40 år senare syns det tydligt i dokumentärer och tv-filmer att Kon-Tikiseringen av Appollosagan är fullbordad – “Tänk att man kunde åka till månen i en sådan farkost!”.
Åttaåringen hamrar otåligt mot mina årsringar och vill att jag skall medge att jag fortfarande är lite fascinerad av rymdfärder. Nå, han måste väl få som han vill. Men någonting säger det nog om rymdfärdernas status att det är Tim Kopra som måste ringa Tarja Halonen.
Bernt Österman
1 kommentar
Bullshit