”Hav överseende för att de onyttiga frågorna kom emellan”, säger Claes Andersson i slutet av sin kolumn i Ny Tid nr 24 (12.6.2009). – Visst är de frågor han nämner viktiga och de är de samma, som vi alla tänkt över utan att finna helt definitiva svar. Det som är sanning och rätt i ett sammanhang behöver inte vara det i ett annat. Gener och memer, biologi och kultur – vi vet.
Depressionen behandlar Andersson i början av sin kolumn och återkommer senare till den i en något klandrande ton. Nå, då ålder och visdom inte är något värde i vår av västlig ungdomsinriktad populärkultur präglade tid, så ber jag att få bidra med frågan om inte redan närmandet till döden är en tillräcklig orsak till depression?
Det är inte läkarrocken jag tänker mig att Andersson här bär, utan kaftanen. Han frågar misantropiskt vad sexualiteten egentligen botar. Sexualitet utan kärlek gör att ensamheten bara fördjupas. – Så kan det förstås bli, men oftast är det väl ändå så att närhet, åtrå och ömhet är något vackert som två människor bygger upp tillsammans. Av omsorg om den så kallade moralen gjorde min generations uppfostrare den till något skamligt.
Eftersom den enda utifrån givna meningen med livet är att föra arten vidare, så kan man inte undantränga sexualiteten. Försöker man det dyker den ändå upp och kanske på till exempel på ett sådant sätt som den katolska kyrkans barnhem anklagats för.
Konflikten mellan det emotionella och det rationella är minsann något som vi i vår protestantiskt präglade kultur är medvetna om och kämpar med. Av psykiatern Andersson hade jag gärna velat höra synpunkter på aktuella strömningar inom psykiatrin. Är det som kallas kognitiv terapi bättre än den analytiska terapin?
”Finns förklaringen till onda handlingar i människans barndom”, frågar Andersson. Den frågan trodde jag var avgjord. Men eftersom människan är det av djuren som mest låtit sig präglas av den kultur hon vuxit upp i, eftersom den är den mest utvecklade, så är hon också den mest komplicerade varelsen. Samspelet mellan generna och den yttre påverkan gör väl att kognition och emotion inte kan skiljas åt. Men hur dras gränserna inom psykiatrin mellan de olika elementen? Finns det ett hat mot Freud och modetrender?
Redan under den tid jag kan överblicka har vi haft stora pendelsvängningar i politiken. Borde inte större personlig upplysthet kunna hindra dem? Vänsterns tillbakagång och monsunvindarna från höger drabbar oskyldiga människor. Så skriv, bästa Claes, det du först tänkte skriva!
Gun Winter
