I The Dismal Science gör ekonomiprofessorn Stephen Marglin upp med de ekonomiska teoriernas fundament, den rationella nyttomaximerande individen, och framhäver att kostnaden för denna uppfattning är eroderade gemenskaper.

The Dismal Science – How Thinking Like an Economist Undermines Community utkom 2008 väl lämpligt innan den ekonomiska recessionen. Författaren Stephen Marglin, professor i ekonomi vid Harvard, använder här 40 års erfarenhet av ekonomisk forskning för att kritisera grundvalarna för ekonomisk teori. Liksom underrubriken antyder är Marglin ute efter att förstå vad som sker med ett samhälle eller en gemenskap (community) då den ekonomiska utvecklingen framskrider. Under de senaste fyrahundra åren har den ekonomiska ideologin fostrat både en människa, vars främsta dygd är egennyttan, och ett marknadssystem, som enligt Marglin underminerar samhällen.

The Dismal Science (”Den dystra vetenskapen”) kan sägas driva två huvudteser: att modern ekonomi orsakar erosion i samhällen, och att (all) ekonomi omformar världen, dvs. ofta driver en osynlig agenda – ”ekonomer försöker utforma världen så att den liknar den ekonomiska teorin”.

Marknaden, ett självreglerande marknadssystem, en värld där marknader fördelar resurser, bestämmer priser och inkomstfördelning, är enligt Marglin den största faktorn (nationalstaten ses som en annan, mindre bov) som får olika gemenskaper och samhällen att tyna bort och i värsta fall att dö ut.

Men hur ser detta borttynande ut? Marglins favoritexempel handlar om brandförsäkringar. Genom att betala en viss summa per år till ett försäkringsbolag förlitar sig en bonde på att om hans lada brinn-er ner, så får han en summa tillbaka som täcker kostnaderna för en ny lada. Det som förr i tiden krävde att grannar och kanske en hel by samlades för att hjälpa till med att bygga en ny lada om elden varit lös, har nu ersatts av en enkel marknadstransaktion.

Allt väl? Försäkringar är väl ändå mycket effektivare? Ja, visst är det så, säger Marglin men tillägger att detta gäller om man enbart är intresserad av ladan, eller individen som använder ladan. Men om man beaktar människorna och samhäll-et omkring ladan, sker något viktigt då det ömsesidiga beroendet mellan grannarna ersätts av en försäkringsmarknad. Att den personliga relationen människor emellan byts ut mot en ickepersonlig ekonomisk relation med försäkringsbolaget skapar i det långa loppet samhällen som är lösare i fogarna.

Marknaden som medel

Ett annat exempel hämtar Marglin från Mexico och frihandelsavtalet NAFTA. När amerikanska BusinessWeek gjorde ett reportage om NAFTA:s inflytande på mexikanskt jordbruk 1993–2003 år lät det dystert. Den mexikanska bonden fick se sig besegrad av amerikanska subventionerade produkter. 1,3 miljoner bönder blev utan jobb mellan 1993 och 2003. Bönder fick se sin livsstil förklarad ineffektiv och lösningen för många var att ta sig över gränsen till USA.

Mellan 1990 och 2000 mer än fördubblades antalet illegala mexikanska invandrare i USA till 4,8 miljoner. I de städer där emigrationen till USA är som störst beräknas en av sju invånare försöka korsa gränsen. En reporter på New York Times skrev 2003 att mexikanska tjänstemän öppet säger att de för länge sedan räknade ut att små jordbruk är ineffektiva, att lösningen för bönder var att hitta andra jobb.

Med bl.a. detta som basfakta sluter sig Marglin till att den mexikanska bondens öde inte bara var något som “inträffade”, utan att det var en medveten strategi. Det var ett klart fall där staten använder marknaden för att förverkliga politiska, sociala och ekonomiska mål. Också om alla skulle vinna på liknande processer på det individuella planet, underminerar marknader samhällen.

Paradoxen är att människor vinn-er på det ekonomiska planet men förlorar på andra plan. Och, vill Marglin påpeka, endast ekonomen insisterar på att man kan använda en och samma skala för att mäta vinsterna och förlusterna. Denne hyllar Lord Kelvins kända postulat att vi endast känner till det vi kan mäta. Men ekonomin går även längre än så, från epistemologi till ontologi: vad vi inte kan mäta – storheter som samhälle och gemenskap – existerar inte.

En modern västerlänning frågar sig än sen då? Vad är gemenskapen värd, om vi istället för den får frihet och effektivitet? Marglins övertygelse är att gemenskap ger mening och innehåll åt våra liv.

“Gemenskap […] är en central del av vem vi är. Vi är inte determinerade en gång för alla av eller fastkedjade vid våra gemenskaper, men vi kan inte heller så där bara avstå från dem som vi kan från en bowlingklubb.”

Och det är dessa viktiga gemenskaper (till skillnad från lösa föreningar som en bowlingklubb) som är sårbara för ekonomins grundläggande antaganden. Marknader som baseras på frivilliga, instrumentella och opportunistiska relationer, står i motsatsförhållande till långsiktiga engagemang och förpliktelser som karakteriserar samhällen.

Marglin är inte ute efter att ge ett slutgiltigt svar på hur ett öppet, tolerant, jämlikt och diversifierat samhälle ser ut. Men han är noga med att poängtera att det inte ingår i hans ambitioner att återskapa samhällen som är byggda på hierarkier, trångsynthet och förtryck.

Vad som står på spel mellan ekonomi och samhälle är en fråga om balans. Individen och samhällets anspråk står i konflikt med varandra, men denna konflikt är enligt Marglin hälsosam och kreativ, åtminstone potentiellt. Problemet med ekonomisk teori är att den nästan fullständigt stöder sig på en individualistisk världsbild, och i detta avseende vill Marglin ta ett steg tillbaka för att återställa balansen. Det beror inte så mycket på att ekonomer hatar samhällen, men den ekonomiska teorin är så funtad att om man ser världen genom dess antaganden så osynliggörs samhället.

Positiv, normativ och konstruktiv ekonomi

Kan man beskylla ekonomin för den nyss påpekade undermineringen av samhällen? Är inte ekonomi en vetenskap som beskriver världen som den är? “Mainstreamekonomen” delar den ekonomiska vetenskapen i två delar: positiv och normativ. Den positiva, deskriptiva ekonomin är strikt beskrivande, den talar om för oss hur världen ser ut. Den normativa delen berättar hur världen borde se ut. The Dismal Science lägger till ett tredje attribut till ekonomisk teori, Marglin kallar den konstruktiv, betingad av själva sättet att bedriva ekonomi: ekonomer försöker forma en värld utifrån den ekonomiska teorins antaganden.

Den normativa ekonomin finns enligt Marglin inom all ekonomisk teori, den går inte att komma ifrån, inte heller i The Dismal Science. Detta har alltid varit centralt inom ekonomi, men få ekonomer erkänner det.

Ett stort problem med uppfattningen att ekonomi i första hand är deskriptiv till sin natur är att det funnits och finns en bakomliggande agenda till ekonomiska teorier, en agenda som gått ut på att visa att marknader är bra för människan, inte att upptäcka hur marknader egentligen fungerar.

Om ekonomin enbart skulle intressera sig för att beskriva världen som den är skulle många av den ekonomiska teorins grundantaganden inte behövas. Mycket av The Dismal Science går ut på att blotta just dessa grundantaganden och ifrågasätta deras sanningshalt.

De flesta av dem ser Marglin som ett slags halvsanningar. Här ingår bl.a. en kritik av ekonomins syn på människan, dess syn på kunskap, på förhållandet mellan ekonomi och nationalstat, tillväxt och globalisering.

Strukturell eller grundläggande kritik?

Många ekonomer, skriver Marglin, ser på de ekonomiska teorierna med ett kritiskt öga, men deras kritik går inte på djupet. Marglin skiljer mellan vad han kallar en strukturell kritik av den ekonomiska vetenskapen och en grundläggande kritik av densamma.

Den första är en intern kritik, man försöker reparera anomalier inom ekonomisk teori utan att egentligen någonsin ifrågasätta grundvalarna. Den grundläggande kritiken ifrågasätter fundamenten, grundantagandena om människan och samhället som modern ekonomisk teori vilar på.

Den kanske viktigaste skillnaden mellan de olika formerna av kritik är att en strukturell kritik aldrig ifrågasätter ekonomins första lärosats, nämligen att marknader är bra för människan. Istället argumenterar man för att brister på marknaden kan ordnas upp genom fler och bättre marknader.

The Dismal Science ger sig ut för att vara en grundläggande kritik av ekonomisk teori. Denna kritik riktar sig mot grundantaganden om människan: att hon primärt är individualist, driven av egennytta, har aldrig sinande begär, alltid förmår kalkylera sina alternativ, och om nationalstaten: att den är den enda samhällsformen som ekonomin känner igen för att den sköter om fördelningen av resurser i samhället, vilket gör att ekonomin kan glömma bort fördelning och koncentrera sig på effektivitet.

Stephen Marglin: The Dismal Science – How Thinking Like an Economist Undermines Community. Harvard University Press 2008.

Matias Österberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.