Baku var det föregående sekelskiftets Dubai: en asiatisk huvudstad som till följd av oljan drabbades av ett plötsligt inflöde av utländskt kapital och expertis, vilket förändrade stadens karaktär. Ännu år 1890 fanns det inte en enda gata i staden som kunde kallas europeisk, men på kort tid blev den kosmopolitisk – år 1901 kom hälften av världens olja från Baku. Oljeruschen förde Nobel och Rotschild till staden, det uppstod en klass av oljeföretagare som hade mer pengar än de kunde göra av med och därför byggde de mest luxuösa hus som kunde tänkas – Essad berättar om en herreman som insisterade på ett hus helt av guld tills arkitekten lyckades övertyga honom om att det inte var praktiskt.

Misären på oljefälten

De som pumpade fram oljan levde inte särskilt väl. Arbetarna kom från Azerbajdzjan, Dagestan, Persien och Ryssland. Ryssarna var inte lämpade för det hårdaste arbetet och de fogade sig inte utan knot i alla befallningar. Som ”halveuropéer” kunde de aldrig vänja sig vid de orientaliska förhållandena, som bl.a. innebar 16 timmar arbete utan paus.

”Bäst var orientalerna, som var de enda som hade den fatalism som behövdes för arbete vid oljekällorna.” Flera gånger om dagen måste någon arbetare hissas ned i borrhålet för att rätta till någonting och ofta hände det att de förlorade medvetandet till följd av gaserna och sjönk ned i oljan. Liket sprutades så småningom upp.

Essad citerar ett ordstäv bland ryska köpmän: ”Den som levat ett år bland oljeägare i Baku kan aldrig på nytt bli en hederlig person” och hävdar att av 200 ägare till oljefält i Baku var det högst tio som inte lurade sina medmänskor – ”enligt en europeisk syn hörde majoriteten hemma i straffanstalter” (en av de tio var Nobel).

Massaker på massaker

Azerbajdzjan var en del av det ryska riket. Huvuddelen av befolkningen talar azeriska, ett turkiskt språk, men kulturen är framför allt persisk. Men Essad skriver inte om azerer, nationsbygget hade tydligen inte kommit så långt – på hans tid var det muhammedaner som stod mot armenier, georgier och ryssar (alla kristna).

Armenierna har utgjort en betydande del av befolkningen i Azerbajdzjan, och speciellt i Baku, och relationerna mellan de två folken har varit spända. År 1905, året då Lev – den senare Essad – föddes, inträffade den första massakern på armenier i Baku, som sedan hämnades under de förvirrade revolutionsåren, då lokala armenier i förbund med ryska kommunister under ett skede hade kontrollen över staden. Detta utlöste nya hämndaktioner när tyska, turkiska och azeriska styrkor hade fördrivit de lokala armeniska och de med dem allierade ryska och engelska styrkorna.

Azererna krävde att staden enligt gammal orientalisk sed skulle förklaras öppen för plundring under tre dygn – de azeriska soldaterna fick fritt förfoga över ”fiendens guld, liv och kvinnor” under denna tid. Turkarna stannade utanför staden, men deras kurdiska hjälptrupper krävde och fick samma rätt som azererna.

Målet var att döda två armenier för varje muhammedan som dödats i föregående massaker (30 000 enligt Essad) och ”var och en såg det som en plikt att begå mord på gatan”, ofta på råaste möjliga sätt. Resultatet blev en av historiens blodigaste massakrer. Efter dessa tre dagar marscherade turkiska trupper in i staden. Galgar uppfördes överallt och också småtjuvar hängdes och inom två dagar var staden ”ett mönster av hederlighet, säkerhet och ordning”.

Turkarna var allierade med tyskarna och snart anlände tyska officerare till Baku. Lokalbefolkningen förvånades över att de ville betala för det de inhandlade i butiker. Man försökte förklara för dem att det inte var lämpligt att en erövrare betalar för det som tillhör honom, men budskapet gick inte hem. ”Aldrig förr hade man sett så underliga erövrare i Orienten.”

Några månader senare kom engelsmännen tillbaka. Officerarna ägnade en del av sin tid åt att bekanta sig med kristna familjer, alltså ryska, armeniska och georgiska. Romanser uppstod och bröllop firades. Men efter en tid drogs trupperna tillbaka.

Officerarna åkte hem i ett specialtåg där de två sista vagnarna var reserverade för de unga hustrurna. Avsked togs under känslofyllda former, en general höll ett avskedstal. Men när visslan ljöd och tåget började tuffa mot Europa stannade de sista två vagnarna kvar, de hade inte kopplats till tåget. En enda officer återvände senare för att träffa sin hustru. Så starkt var det västerländska engagemanget för Kaukasus.

Kulturkrockar

Kurban Saids båda romaner handlar framför allt om kulturella svårigheter i kärlekslivet. I Ali & Nino skildras kärleken mellan en muslimsk yngling, författarens alter ego, men med djärvare framtoning, och Nino, en kristen flicka, georgier. De älskar varandra, men har ofta svårt att förstå varandra, de kulturella skillnaderna är ändå så stora, ska man t.ex. sitta på golvet eller på stolar? Det handlar inte om religion utan om traditioner.

Och framför allt om kvinnosynen. En stor del av världens konflikter också i dag grundar sig på att männen i gamla kulturer där kvinnorna varit männens egendom inte vill avstå från sina nedärvda rättigheter och kämpar mot den moderna tiden, ibland med vapen i hand. Det är speciellt i isolerade bergstrakter som den gamla kulturen lever kvar, i Afghanistan och Pakistan, i Kaukasus, i kurdiska områden, på Balkan.

Det är alltså huvudsakligen områden där islam är starkt, men det betyder inte att det är islam som skapat denna kvinnosyn, den rådde här och också i Europa redan innan islam uppstod. Däremot verkar det som om islam effektivare än andra religioner har konserverat en sådan syn på kvinnorna och familjelivet (också om man kan se sådana tendenser även inom delar av kristendomen) och det är väl därför som många konservativa män tyr sig till islam för att bevara makten över kvinnorna – de vänder sig då speciellt mot USA som representerar de nya sederna. Islam har plötsligt blivit ett politiskt vapen.

Det var religionen inte på Essad Beys tid. Däremot var den kvinnosyn som då rådde just så traditionell. Det framgår genast i början av romanen där Ali citerar ordspråket ”En kvinna har inte mera förstånd än ett hönsägg har hår”. Sedan berättar hans onkel, som har en hög ställning vid hovet i Teheran, om hur han följt shahen på en resa till Petersburg, där de i palatset iakttagit de kristnas märkliga seder. ”Det är en sällsam värld, och sällsammast är hur de behandlar kvinnorna. Också kungars och kejsares kvinnor går nästan nakna genom palatsen och ingen blir upprörd, kanske för att de kristna inte är riktiga män /…/ Däremot upprör sig de otrogna över helt harmlösa saker. En gång var shahen bjuden på middag hos tsaren. Bredvid honom satt tsarevnan. På shahens tallrik låg en fin bit höna. Hans majestät tog den fina biten mycket förnämt med tre av högra handens fingrar och lade den på tsarevnans tallrik för att visa henne sin uppskattning. Tsarevnan blev alldeles blek och började hosta av skräck. Senare fick vi veta att många ädlingar och furstar blev mycket upprörda över shahens älskvärdhet. Så låg är européernas uppskattning av kvinnan! Man visar dem halvnakna för hela världen och behöver inte vara hövlig. Franska ambassadören fick t.o.m. efter middagen omfamna tsarevnan och röra sig genom salen till tonerna av fruktansvärd musik. Tsaren själv och flera officerare i hans garde såg på men ingen skyddade tsarens ära.”

Här kommer det för européer främmande hedersbegreppet in, som kräver att man stänger in kvinnorna. Kraven på manlighet tas också upp i andra former, som detta att kunna döda så många som möjligt. Detta är bokens huvudtema och det som gör den speciell är att författaren själv är kluven, han befinner sig på både den östliga och den västliga sidan.

I den senare romanen Mädchen vom Goldenen Horn (Flickan från Gyllene hornet) är det däremot som om han valt sida. Huvudpersonen har före sin födsel bortlovats till en prins i det osmanska hovet, som dock drivits i landsflykt innan de ens hunnit träffas. Hon lever sedan i exil i Berlin och Wien och gifter sig med tiden med en österrikisk läkare, som dock ägnar sig mer åt sitt arbete än åt henne. När hon så råkar träffa sin prins märker hon hur mycket mer hon har gemensamt med honom. Hon skiljer sig trots principiella samvetskval och gifter sig med prinsen. Budskapet är klart: orientaliska mänskorelationer är djupare, det muslimska äktenskapet är mera värt.