I juli beslöt alltinget att Island ska ansöka om EU-medlemsskap. www.islandsbloggen.com beskriver 17.7.2009 beslutet som en politisk seger för socialdemokraterna som har varit den drivande EU-positiva kraften. ”Även om folket fortfarande kan säga nej – i opinionsmätningarna är det alltjämt ett dött lopp för och emot EU-medlemskap – så är gårdagens triumf tveklöst en av de största i de isländska socialdemokraternas historia”.

De andra partierna, också det andra regeringspartiet Grön Vänster, har hittills motsatt sig EU-medlemskap. Bloggen noterar att socialdemokraternas seger i denna fråga var viktig för den nuvarande regeringens stabilitet, och att ett annat resultat kunde ha utlöst en regeringskris.

Men ja till förhandlingar betyder här inte ja till medlemskap, inställningen är att vi förhandlar och ser. Islänningarna betraktas i allmänhet som negativa till EU-medlemskap, men Gudmundur, Rosa och Boris (se sid. 8–9) som jag talade med, ser alla, trots olikheter i politisk inriktning, EU-medlemskap som en naturlig del av utvägen ur krisen.

Enligt Gudmundur är EU-frågan en som delar städer och landsbygd snarare än fråga mellan generationer. Trots att det progressiva partiets hjärta finns på den EU-kritiska landsbygden är han positiv till EU medlemskap, förutsatt att tillfredsställande lösningar kan hittas, bland annat för jordbruket och fiskenäringen.

För en ung människa som Rosa, uppvuxen under de goda åren och van att resa i Europa, är den påtvingade isolationen besvärande. Med kronans dåliga kurs har folk inte råd att resa på samma sätt längre och importen av konsumtionsvaror har påverkats.

– Man känner verkligen att man bor på en ö. Islänningarna ville inte gå med i EU, nu är de ensamma.

Att stora EU kanske inte vill låtsasförhandla med ett motsträvigt litet Island är sen en annan fråga.

Boris, som också följer med Kroatiens väg mot EU-medlemskap förundrar sig över islänningarnas självförtroende.

– Under de senaste åren trodde Islänningarna att de är bättre än andra och blev arroganta. Nu tror de samma människorna att de bara kan bestämma sig för att gå med i EU.

Det som före krisen skulle ha varit nära nog en formalitet blir nu inte lika lätt. I och med sin tillhörighet till EES har Island redan i många avseenden anpassat sin lagstiftning till EU, och omfattar redan mer än hälften av de 35 förhandlingspunkter som EU-medlemskapet förutsätter. Men den förtroendekris som drabbat landet är inte bara ett internt problem: också landets ekonomiska trovärdighet utåt är allvarligt skadad. Vidare kommer det att dröja tills Islands utlandsskuld åter är under 60 procent av bnp, vilket enligt Maastricht-fördragets krävs för medlemskap i EMU. Enligt Islandsbloggen 14.5.2009 förväntas statsskulden inte vara nere på den nivån förrän 2042.

Dessutom tänker Island inte pruta på sina villkor i medlemsskapsförhandlingarna. Enligt Islandsbloggen säger Island ”nej till att dela de egna fiskevattnen med EU och att anpassa sig till unionens fiskepolitik är uteslutet”. Landets ekonomi är oerhört beroende av fisket och man har med egna fiskepolitiska åtgärder lyckats få fiskstammarna att växa. Men hur inställningen formas under den närmaste framtiden, särskilt om ekonomin inte kommer på fötter, återstår att se.