Häromveckan kom den första av höstens två finlandssvenska klassböcker ut. I Obs! Klass redigerad av Trygve Söderling och Charlotte Sundström skriver nitton finlandssvenskar om sin egen klassbakgrund. ”Intimare än sex” står det på omslaget.

Boken kunde recenseras som skönlitteratur, men det är inte det jag tänker göra här. Ska man säga något om texterna som text så är det att de genomgående är läsvärda. Vissa har mera litterära ambitioner och forcerar ämnet med en hög medvetenhet om formen. Men här är det inte det som räknas. Nu ska vi tala klass.

Man kan notera att det svenskspråkiga Finland som vanligt ligger några år efter Sverige. Många av skribenterna har förkovrat sig genom att läsa Anneli Jordahls Klass – är du fin nog (2003) och Susanna Alakoskis och Karin Nielsens Tala om klass (2006), till exempel. I Finland tycks klassfrågor ha varit diskussionsaktuella senast på 70-talet.

Men tydligen har det talats lite om klass här emellan också. Maria Antas skriver i sin text att hon, när hon gick på universitetet, lärde sig att varje forskare ska ange sin sociala bakgrund, för att läsaren ska kunna bedöma vilket perspektiv hon har på världen. Jag är inte forskare här, men det är kanske säkrast att bekänna i alla fall. Jag föddes medelklass och är det fortfarande, en finskspråkig medelklass som är väldigt långt från bilden av den finlandssvenska borgerligheten. Jag har inga fina anor, men det har däremot gjorts många klassresor i min släkt, från bönder och arbetare via utbildning uppåt.

Den som är född till medelklass är misstänkt för – och ofta skyldig till – klassblindhet. Den drabbar mera sällan dem som är under och över henne, de vet minsann att det finns flera klasser.

Låt oss pröva en liten begreppsorientering: Arbetarklass, det är plastmatta, porslinskatter, förort, stoppade strumpor. Medelklass är parkett, caffelatte, böcker, centrum, pianolektioner, utlandsresor. Överklassen kännetecknas inte av föremål, utan av ett sätt att prata och föra sig, en speciell självmedveten ödmjukhet, och framför allt ett oklanderligt bordsskick.

Nerifrån upp

Den vanligaste berättelsen i boken är den om en flicka eller pojke från arbetarfamiljen, landsbygden eller småstaden, som bildningsvägen tar sig några pinnhål uppåt, inte nödvändigtvis ekonomiskt, men uppåt i alla fall. Åtminstone åtta av texterna hör hit, även om det också mellan dem finns viktiga skillnader.

”Man kan ta en Rödbergskille ur slummen, men inte slummen ur en Rödbergskille” är titeln på Tom Paxals text. För honom är klass konkret, det är mannen från lyxvillan som vägrar hjälpa honom när han har fastnat med sin bil i gyttjan vid båtstranden. Det är elektrikern uppe i stolpen som kapar elen till direktörens villa och kommer till undsättning med sin paketbil. Även om Paxals angivna yrke är författare vet man att det är ett par grova händer som slår på tangenterna. ”Nuförtiden behöver jag varken dölja eller visa upp någonting från den klass jag kommer ur. Jag har lugnat mig, är mer tillfreds och fradgar mindre där jag sitter vid skrivbordet i kalsongerna och slafsar i mig korvsoppa med krökt rygg.”

Hos Robert Åsbacka finns raseriet som bubblar upp när hans medelklassiga skrivarkurselever helt enkelt inte ser klassperspektivet i en text de diskuterar; här finns fallet som är oundvikligt om man inte lyckas prestera det som den nya klasspositionen kräver.

Antas, Malin Slotte, Charlotte Sundström och Anna-Stina Lindholm berättar alla om flickan som gärna läste och skrev, hade bra betyg och var den första i sin släkt som studerade på universitet. Här är kontrasterna inte lika skarpa, deras klassresor har börjat direkt efter gymnasiet och präglat hela det vuxna livet. Men något är det som sitter kvar: man tar inga onödiga risker, det är viktigt att ha ett riktigt jobb, att vara till nytta. ”Det är bara folk med kapital som kan verka i stället för att arbeta”, skriver Sundström. Man är medveten om att man inte är släkt med någon som räknas. Lite historielös, ”self-made” som Antas skriver.

”Idag skulle jag hellre än ordet klassresa använda ordet bildningsresa”, skriver Sundström, och då är det inte klassförnekarens perspektiv utan ett försök att nyansera. Det spelar roll att hennes föräldrar äger tomt och hus, att pappa var egenföretagare, hon tycker att hon har fått mycket gratis.

Uppifrån ner

Klassresorna neråt är på något sätt suddigare än resorna uppåt. Ekonomiskt kan det snabbt gå nedåt, men det tar någon generation att utplåna fördelarna av kultur och god utbildning, som faktiskt ganska lätt skjutsar upp åtminstone ens barn, om inte en själv, igen.

Sophia Ehrnrooth blir vag i sina klasskonturer, kanske just för att hennes text handlar om att genom konstnärskap åla sig ut ur en överklassposition. Men hon säger också en del tänkvärt om det obekväma i att tala klass, om Finlands djupa sår från inbördeskriget. Kanske ska man vara överklass för att ha ett så långt minne.

Jenny Kajanus bor i stadens hyreslägenhet i förorten, ensam med fyra barn. Den möjligheten var hon uppenbarligen inte beredd på trots att hennes pappa bildkonstnären var finskspråkig, alkoholiserad och från Karelen. Som lärare på Arbis tjänar hon nog för att ge sina barn det mest väsentliga av en medelklassuppväxt: hobbyer och utlandsresor.

Sini Lappalainen har också hamnat i förorten, men hon flyter på ett märkligt sätt ovanför problematiken. ”Jag har varit en bohem-ikon, en kvinnlig trasdandy. Jag hade lite pengar som jag levde upp. Det var skönt.”

Jag ska våga mig på en generalisering. För dem som är arbetarklass är klass något väldigt påtagligt: man är inte fin nog, kan inte koderna, man är pinsam och fel. Ju mer arbetarklass desto verkligare är klassproblematiken, desto mindre suddig. De som är medelklass eller övre medelklass från början kan glida runt, experimentera med livsstilar och yrken. Det mesta är tillgängligt, eller är det?

Klassamhället reser flera olika typer av barriärer: är du kvinna, eller homosexuell eller svart i hyn? Också de är klassmarkörer som kan bestämma din inkomstnivå och position.

Växande klyftor

Om klass är intimare än sex kan man tänka sig att det är så för att någon tjänar på det. Förbudet mot att tala klass, pengar och politik i civiliserade sällskap kan förstås fungera som ett skydd för den som kunde känna sig utpekad eller avslöjad. Men tabut kring klass och klassrelaterade frågor tjänar också till att dölja vad som verkligen pågår.

”Om det inte finns några klasskillnader mellan medborgarna”, skriver Ika Österblad, ”kan vi förvänta oss att den enskilda yrkesverksamma medborgarens arbetsliv i allmänhet karakteriseras av stora kast i inkomst (säg, mellan 450 euro och 15 000 euro per månad) samt stora förändringar i individens påverkningsmöjligheter på arbetsplatsen. Det här kan antas inträffa upprepade gånger i godtycklig riktning.

Om så inte är fallet …”

Just det. Om så inte är fallet finns det klassklyftor och de handlar inte bara om plastmatta eller parkett.

”Finland är det land inom OECD där inkomstklyftorna ökat mest under de senaste tio åren”, skriver Söderling och Sundström i inledningen.

Vi hade en kort period av välfärdsbygge, då vi faktiskt närmade oss ett jämlikare samhälle. För de stora årskullarna (mina föräldrars årgångar) utvidgades universiteten och välfärdstjänsterna byggdes ut. De sociala klyftorna minskade.

Vi är fortfarande förvissade om att vi lever i ett land med grundtrygghet för alla, starka fackföreningar och jämlik utbildning, till exempel. Därför är det så lätt att ta allt det ifrån oss. Jag vill säga som Österblad: ”Ska jag behöva tänka åt den sandiga morän som är Finlands folk? Man röstar vänster när det som spelar roll hotas av egennytta (om det inte bara är inkompetens). V-ä-n-s-t-e-r.”

Det gamla klassamhället, arbetarsamhället, Paxals och Åsbackas samhälle, lever kvar samtidigt som den nya tiden föder nya former av ojämlikhet. Långtidsarbetslösa, långtidssjuka, flyktingar, papperslösa invandrare, utgör grupper som kanske inte kommer till tals i en Finlandssvensk klassantologi, men också den ordlösas problem kan göras synligare i välartikulerad text.

Den stora behållningen av boken är att den är så rik i detalj och nyans. Det sägs helt enkelt otroligt mycket i den, både om klass och om annat. Åsbackas text ”Upp som en sol” är kronjuvelen i den här samlingen och för mig är den en av de texter som man bara beundrar. Den säger viktiga saker om både klass och klassblindhet. Om du har läst denna tidning uppmärksamt, så har du redan läst den. Annars går det att bläddra tillbaka en sida.

Trygve Söderling och Charlotte Sundström (red): Obs! Klass. Schildts 2009. Antologi med texter av Robert Åsbacka, Jenny Kajanus, Malin Slotte, Maria Antas, Camilla Ahlström, Tom Paxal, Trygve Söderling, Sini Lappalainen, Johan Stjernberg, Margaretha Starck, Sophia Ehrnrooth, Sven-Erik Klinkmann, Åsa Stenwall-Albjerg, Charlotte Sundström, Marianne Peltomaa, Anna-Stina Lindholm, Ika Österblad, Kim Gustafsson och Ulrika Nielsen.

Om klass är intimare än sex kan man tänka sig att det är så för att någon tjänar på det.