Konferensen Drama Boreale hölls 6–9.8 i Vasa. Drama Boreale är en nätverksträff som ordnas av de nordiska förbunden för drama- och teaterundervisning, men riktar sig inte bara till dramaintresserade utan till alla konstintresserade. Årets konferens fokuserade på konstfostran i skola och samhälle. Drama Boreale vill se drama som ett ämne i skolan.

Att göra det okända känt och det kända okänt. Det förespråkade en av konfererensens huvudtalare Liora Bresler, professor vid University of Illinois, som en central del i undervisningen. Hon ger lärare fyra huvuduppgifter: to give life, to vivify, to inspire and to activate.

Bresler har undersökt undervisningen i konstcentra. Hon berättade, överraskande nog, att de lärare som motsatt sig mest att ta in konst i undervisning har varit musiklärarna. Något som hon själv tidigare har utbildat sig till.

– Den sista som upptäcker vattnet är fisken, säger Bresler. En konstnärlig undervisning gör att ansvaret att lära sig flyttar från studerande till lärare. Läraren måste handleda mera, men det här behöver inte ses som en negativ sak. Snarare ger det läraren flera möjligheter.

– Vi använder vår kropp alltför lite i undervisningen. Hjärnan arbetar med de sinnesintryck kroppen tar emot, så det hjärnan uppfattar är ett resultat av kroppens interaktion med världen.

Island och Norge

Aud Saebø från Norge har i sin doktorsavhandling Drama and student active learning från 2009 undersökt lärande i relation till drama och kreativa inlärningsprocesser. Hon lägger vikt på att läraren måste kunna och ha viljan att undervisa kreativt. Hon jämförde två situationer hon hade upplevt i sin forskning. I den första gav läraren eleverna en uppgift, där de skulle dramatisera en religiös historia. Läraren gav eleverna fria händer. Resultatet blev att eleverna knappt talade eller fullföljde uppgiften. Ingen lärde sig något, medan läraren prisade eleverna.

I den andra situationen deltog läraren i processen. Hon läste historien, vilken de senare, lärare och elever, dramatiserade. I den situationen blev resultatet ett helt annat. Eleverna lärde sig historien genom att själva få ta del av den under handledning av läraren.

Saebø säger att man genom att använda elevernas fantasi och föreställningar skapar ett naturligt inlärningstryck.

Åsa Ragnarsdottir och Rannvig Thorkelsdottir från Island var inne på samma linje som Saebø. Deras undersökning bland isländska skolor visade att många elever som hade svårt att lära sig från böcker, ”blomstrade” i drama. Drama förbättrade deras tal- och lyssnarfärdighet. Motivationen att lära sig och självförtroendet steg hos eleverna.

Ragnarsdottir och Thorkelsdottir säger ändå att det som överraskade dem mest var hur den sociala gruppen i klassen ändrade. Eleverna samarbetade utöver de existerande sociala grupperingarna i klassen på ett sätt som läraren inte tidigare hade sett.

Ett estetisk förhållande till undervisning

I samband med konferensen disputerade Hannah Kaihovirta-Rosvik. I sin doktorsavhandling Images of imagination – an aesthetic approach to education, tar hon upp hur konst och pedagogik skapar nya dialogutrymmen, inte bara i utbildningen, utan också i inlärningsprocessen. Kaihovirta-Rosvik har under 10 år arbetat med elever från grundskolans lägre årskurser. Hon har som professionell konstnär gått in i en annan kultur, klassrummet, och tillsammans med läraren använt konst som en undervisningsmetod. Som Kaihovirta-Rosvik beskriver det: ett samarbete mellan konstnär och pedagog, som resulterar i mera än ett plus ett.

– Jag ser pedagogik som konst. Jag ville se hur konst påverkar pedagogik och hur pedagogik påverkar konst.

I sin undersökning använde sig Kaihovirta-Rosvik av Johan Ludvig Runebergs dikt Bonden Paavo. Tillsammans med tredjeklassister, använde hon olika konstformer för att tolka dikten. En uppgift var att återberätta dikten i sin egen samtid. Eleven Veikko Männikkö började sin återberättelse med Bonden Paavo bodde i Saarijärvi / Han vile odla rog men han misslykades / hans fru blev nerfös och hojtade ot bonden.

– Vad är tolkning, har jag frågat mig. En konstnär kanske tolkar en nivå, medan en pedagog tolkar en annan. En tolkning växte fram i konsten som tredjeklassisterna skapade på basis av dikten. Genom konsten konkretiserades tolkningen.

Kaihovirta-Rosvik beskriver brytningspunkten i sin undersökning. Både hon och klassens lärare såg en glädje bland eleverna av att lära sig. Eleverna frågade sig varför bara bonden Paavo var namngiven i dikten. Varför inte hustrun? Inte bara ett kritiskt tänkande väcktes, utan ett kreativt och tolkande tänkande.

– Då jag två år senare frågade samma elever om deras uppgift med bonden Paavo, frågade de om det inte bara hade varit en lek. Men de kom ihåg mycket av dikten.

Pedagogik som tänk

Problemet med dagens undervisning är att utbildning ses som en strategi, inte som ett tänk, förklarar Kaihovirta-Rosvik.

– De studerande som söker in till pedagogik har ett genuint intresse för att arbeta med människor, men det här intresset tas inte till vara. Man borde ge mera tid åt filosofiskt tänkande i klassrummet. Då läraren håller upp en bild med en pojke på en trappa som gråter, nöjer sig många lärare med att fråga ”Var gråter  Pelle?”. Det som de borde fråga är varför Pelle gråter.

En fråga som väcktes hos Kaihovirta-Rosvik under hennes undersökning var varför det vanligtvis bara är en lärare i klassrummet.

– Varför ska undervisningen bara vara ett utbyte mellan en lärare och elever. Jag och läraren utbytte mycket då vi var samtidigt i klassrummet. Jag kom dit som ungefär 80 procent konstnär och 20 procent pedagog, medan hon var det motsatta. Med tiden jämnades det ut. Vi blev inte mindre pedagoger eller konstnärer, utan vi fyllde på varandras kunskap.

Pedagogen Lev Vygotskij säger att vuxna är mera fantasifulla än barn, eftersom de har mera erfarenhet. Kaihovirta-Rosvik ser dagens barn som allt mer erfarna, därför valde hon att gå in i klassrummet.

– Det är just på grund av fantasi och föreställningar barn frågar varför, varför, varför. Föreställningar ökar känslorna och det just de känslor jag jobbar med att synliggöra. Konstbaserat lärande synliggör känslor som en del av lärandet. Då kapslas inte känslor in i människor som en privat affär utan de blir universella samtidigt som de är ens individuella unika upplevelser.

Kaihovirta-Rosvik menar att konst inte är förutsägbart. Barn behöver ta del av och uppleva konst.

– Då eleverna i skolan får lära sig det här blir konst inget som bara är förunnat någon gudabenådad talang utan istället får man lära sig att konst i alla former kan ha betydelse för att man känner sig delaktig i kulturen. Om eleverna blir medvetna om en gemensam nämnare kan de vara mera öppna för en fortsatt dialog.

text&foto Julius von Wright