Arkadij Babtjenko har skrivit en reportagebok om Rysslands korta krig mot Georgien 2008 och visar att även ett kort krig kan vara fasansfullt.

Natten mot den 8 augusti 2008 utbryter ett fullskaligt krig. Georgiska soldater omringar Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Sedan går georgiskt flyg till anfall mot utbrytargrupper i Sydossetien. Det dröjer inte länge förrän Ryssland går till Sydossetiens försvar, och när dessutom Abchazien lägger sig i konflikten tvingas Georgien föra krig på två fronter. Detta är upptakten till ett krig mellan Ryssland och Georgien som ska pågå en dryg vecka. Arkadij Babtjenko är satt att bevaka detta lilla sommarkrig. För Babtjenko är det inget nytt att befinna sig i centrum av ett krig. Som 18-åring skickas han att delta i det första Tjetjenienkriget och återvänder som en bruten man. Han är psykiskt illa däran, men fysiskt frisk. Men tillvaron med juridikstudier och vardagsliv i Moskva blir för enahanda, så när det andra Tjetjenienkriget bryter ut anmäler sig Babtjenko som frivillig. Han lyckas även denna gång undvika att återvända hem i en kista, men i hans inre tomrum har kriget tagit över. För att bearbeta sina upplevelser under Tjetjenienkrigen skriver han boken Krigets färger, hans första bok, som kom ut på svenska 2007

I augusti 2008 återvänder således Arkadij Babtjenko för att delta i ännu ett Kaukasienkrig fast denna gång inte som soldat utan som reporter. Babtjenko skriver in sig som frivillig i en räddningsbrigad som ska bistå civilbefolkningen och undsätta flyktingar. Men för Babtjenko blir det svårt att hålla sig inom journalistrollens ramar, och han faller lätt in i sin gamla välkända roll som soldat. När Babtjenkos pluton stoppas på väg mot Tschinvali tappar han tålamodet och kastar sig in i en skranglig ambulans för att lifta vidare till Sydossetiens huvudstad.

Här börjar en ovanlig resedagbok, Babtjenkos andra bok, Bilder av ett litet krig. Han beskriver de mjuka vackra bergen och den till synes alltid skinande solen. Men ett krig är ett krig även när solen skiner, och även ett kort krig kräver sina offer.

Döden I FOKUS

Babtjenkos bok är tunn och liten liksom det krig den skildrar, och dessutom inte särskilt välskriven, full av militära detaljbeskrivningar som man skulle ha klarat sig utan. Den rymmer väldigt många bilder som författaren tagit för att föreviga sina upplevelser. Fotografierna verkar tanklöst instuckna i boken som i ett familjealbum som ingen har haft tid att ställa i ordning.

Men detta är inget familjealbum. Här finns döden med på bild. Det röda, stekta köttet kryper in i Arkadij Babtjenkos objektiv. De förkolnade och ibland ännu brinnande resterna av unga georgiska soldater fladdrar förbi i ett myller av bilder på män och fordon i grönt. Unga georgier i Natouniform ser ut som leksakssoldater där de ligger, anmärker Babtjenko. Ibland tar det en stund innan man upptäcker vad den gröna högen invid husväggen eller framför militärjeepen egentligen är.

Den mest påträngande bilden är på ett förkolnat lik med bortsprängt kön. De gråsvarta kvarlevorna smälter in det ljusa grus de ligger på. Vore det inte för ett stort rött köttsår skulle en snabbt bläddrande läsare inte uppmärksamma det som bara några minuter tidigare var en ung man med framtiden för sig.

Babtjenko beskriver hur han

ibland tvekar att ta fram sin stora kamera och tränga sig på de döda kropparna. Ibland säger han sig radera bilder som han tar. Om det stämmer så är det nog bra, för resultatet, de bilder som ändå finns med i boken, får en att känna sig på gränsen till dödsfrosseri.

”Jag har aldrig gillat likjägare. Man ska inte håna de döda. Jag var inte med, har jag då rätt att fotografera? Men till slut bestämmer jag mig ändå för att göra det. Det var trots allt därför jag kom hit. Moralisera kan man göra i Moskva”.

Och inte heller i ord tvekar Babtjenko att beskriva döden.

”Den dödade georgiern blev aldrig uppeldad – liket ligger kvar i kurvan. Magmusklerna har brunnit upp och ett nystan av gula, genomstekta tarmar sticker ut ur buken. Stanken från skogsdungen är kväljande”.

Kriget är hårt och skoningslöst men rymmer också en rå grabbig gemenskap, även med de tjetjener som deltar i striderna. Babtjenko tycker att det minst sagt känns ovant att åka pansarvagn med tjetjener och befinna sig på samma sida i kriget. Men även om de har ”banditansikten” och är ”vildhjärnor” så medger Babtjenko att de är bra pojkar. Babtjenko är själv förvånad över samvaron med tjetjenerna.

”Ett konstigt krig. Jag, som är ryss och veteran från båda Tjetjenienkrigen, befinner mig i en georgisk by i Sydossetien och släpar den tjetjenska specialstyrkans plutonchef, tillika officer i GRU, Rysslands militära underrättelsetjänst, bort från den georgiska stridsvagnselden. Om någon hade berättat detta för mig 1999 …”

Hundra år av konflikter

Konflikten mellan Georgien och Sydossetien har pågått i omkring hundra år, men i och med det senaste lilla

kriget verkar det som om Georgien kanske för alltid har förlorat detta lilla bergsområde, och dessutom den vackra kustregionen Abchazien vars politiska status länge varit oklar. Men i och med detta lilla krig har Abchazien och Sydossetien blivit två alltmer integrerade delar av den store grannen i norr – Ryssland. Den ryska segern framstår som uppenbar.

Babtjenko menar att Ryssland har valt en ny strategi, att alltid visa musklerna, att aldrig bry sig om omvärldens vädjande rop och alltid visa upp den konfrontationsinriktade råstyrkan. Han jämför med Afghanistankriget där ett skott från byn besvarades med artilleri och flygattacker. Babtjenko frågar sig ironiskt:

”Med varje ny president får vi ett nytt litet krig. Kanske borde vi helt enkelt skita i att hålla några val?”

På fem dagar lyckades president Medvedev med det som ingen ledare lyckats med på femton år, att hitta

en ny eller snarare nygammal nationell idé, konstaterar Babtjenko.

”Att offra sig själv för att fienden ska få det sämre. Och fiender finns det ju överallt. Ryssland har endast två bundsförvanter – armén och flottan. Så tänker människor med 1800-talsmentalitet.”

Medan jag sitter djupt försjunken i Arkadij Babtjenkos slutkapitel kommer jag på mig själv med att börja nynna Mark Bernes gamla slagdänga ”Vill ryssarna ha krig?” från 1960-talets början. Jag avbryter läsandet och söker upp skivan och hör melodin om och om igen. Det traditionellt ryska dragspelet inleder, bläckblås med sordin, marschtrumma och stråkorkester kombineras med jazzigt släpigt pianospel som är så typiskt för sovjetisk schlager. För att få svaret på om ryssarna vill ha krig föreslår Bernes att man ska fråga mödrar och hustrur, popplar och björkar eller de soldater som ligger begravda i fosterjorden. Där finns svaret – ingen vill ha krig i Ryssland. ”Visst kan vi strida, men vi vill inte mer se våra soldater falla i strid …”

Sången skrevs med det Stora fosterländska kriget (Rysslands medverkan i andra världskriget) i åtanke, men den har återanvänds många gånger och sjungits in av otaliga artister. Många ironiska parafraser har gjorts av Bernes sång som klingar falskt varje gång ryska styrkor beordras ut i strid. Men kanske är sången bara ett budskap från vanliga ryssar och den jord de lever av, till den ryska krigsmakten. Trots allmänhetens krigströtthet har ingenting förändrats sedan det rysk-japanska lilla kriget 1905, menar Arkadij Babtjenko.

”Det är samma imperium som förhåller sig till människor som tillboskap, där makten är allsmäktig och given av Gud. Och samma beredvillighet att offra sina barn för tron, tsaren och fosterlandet (…) Hela världen krigar med ryska vapen, endast Ryssland med sina pojkar. Jag är så jävla less på en stat som staplar lik som timmer”

Babtjenko är bitter på den ryska armén som han menar alltjämt är en slavarmé där man i sista hand tänker på de egna soldaterna. För 74 unga pojkars liv fick Ryssland några extra kvadratkilometer att lägga till den redan väldiga landmassan, av vilken 70 procent är obebodd. Babtjenko menar att det Georgienkriget bara hade tre vinnare: Medvedev, vars popularitet snabbt ökade, Micheil Saakasjvili som fick stöd från väst och Sydossetiens president Eduard Kokojty som nu har ett eget furstendöme med absolut makt. Babtjenko ger dem rådet att nästa gång de får lust att sätta igång ett krig kan de hellre ta en linjal och gå in på toaletten för att mäta.

Jag slår igen boken och höjer volymen– Mark Bernes tar sången en gång till.

Arkadij Babtjenko: Bilder av ett litet krig. Georgien, 2008. Översättning: Maxim Grigoriev & Ola Wallin. Ersatz 2009.

Kristoffer Lieng

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.