Medelklassen drabbas både av ökade inkomstskillnader och nedmonteringen av välfärdssamhället, men är samtidigt tongivande för både utbildning och massmedia. Nora Hämäläinen recenserar två böcker om den klass som de flesta tror sig höra till.

Växande inkomstklyftor har ofta och länge försvarats med den så kallade trickle-downteorin, enligt vilken stora inkomstskillnader egentligen inte är orättvisa eftersom människor i sin strävan efter de högsta inkomsterna skapar ett överflöd som droppar ner till de mindre produktiva (läs mindre förmögna) samhällsskikten. Den välfärd som således, enligt den här bilden, skapas av en produktiv elit är därför till nytta för alla och motiverar en allt ojämlikare fördelning, både globalt och inom västländerna. De som ifrågasätter ideologin kan anklagas för ekonomisk naivitet (”ekonomin är inte ett nollsummespel”) och framför allt missunnsamhet.

Frånsprungna

Robert H. Frank som är professor i ekonomi vid Cornell University visar i sin bok Frånsprungen – Hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen konkret och åskådligt hur ökade inkomstklyftor ger sänkt levnadsstandard för just medelklassen, den klass vars bifall trickle-downteorins framgång i hög grad är beroende av.

Frank talar om positionella nyttigheter när han avser sådana nyttigheter där vår position i förhållande till andra har stor betydelse för oss (att bilen är större än grannens kan vara viktigare än bilens storlek i sig) och om ickepositionella när han talar om sådana nyttigheter där jämförelser har mindre betydelse (semesterns längd i sig är viktigare än att den är längre än grannens).

Argumentationen i boken sammanfattas i fyra punkter:

1. Människor bryr sig mera om relativ konsumtion (position i förhållande till andra) på vissa områden än på andra.

2. Den relativa konsumtionen leder till ”positionell kapprustning” eller utgiftskapprustning inriktad på positionella nyttigheter.

3. Den positionella kapprustningen tar resurser från ickepositionella nyttigheter och orsakar stora välfärdsförluster. (Folk jobbar mera för att få större hus.)

4. Medeklassfamiljernas förluster i positionella kapprustningar har förvärrats av den ökade ojämlikheten.

Tävlingssituationen ger sämre livskvalitet och mindre valfrihet. Priset är inte bara psykologiskt utan också materiellt. Boendet är i Franks framställning medelklassens största stötesten och ger också de mest åskådliga exemplen för problemet.

När inkomstklyftorna ökar skapas en kapitalstark elit som genom sin större köpkraft trissar upp bostadspriserna i attraktiva områden. Samtidigt är elitens val tongivande för hur vår bild av ett gott boende formas.

Vi ser kanske inte på de allra förmögnaste, men nog på det skikt som socioekonomiskt ligger precis ovanför oss.

Om medelklassen, på grund av höjda bostadspriser, inte har råd att bo i lämplig komfort nära sina arbetsplatser flyttar de ut till samhällen på pendelavstånd och spenderar en stor del av sin tid på väg till eller från arbetet. För att hållas med i kampen om det goda boendet tar de ekonomiska risker och skuldsätter sig över sin betalningsförmåga. Samtidigt måste de avstå från konsumtion på andra områden, och är tvungna att arbeta mera.

Inte avund

En viktig del av Franks argumentation går ut på att visa att det inte är girighet eller avund som är motorn för medelklassens kapplöpning, utan en rad helt andra egenskaper och hänsyn som i allmänhet betraktas som önskvärda.

Till exempel är det fullt naturligt att föräldrar vill ge sina barn den bästa utbildningen. För att göra det i dagens USA måste de bosätta sig i ett område med en bra skola, och de bättre skolorna ligger i områden där fastighetspriserna är högre. Det är också fullt naturligt att människor vill vara säkra i trafiken. Det skulle säkert gå bra att köra en 15 år gammal liten bil om andra också gjorde det, men chanserna att överleva i en krock med en stor ny bil är större om man själv har en sådan.

För övrigt finns det lite skäl för att skuldbelägga folk för att de inte är nöjda med att ha mycket mindre än andra. Det är en dygd att inte snegla åt sidorna när det gäller levnadsstandard, men att påverkas av den kontext man lever i är inte detsamma som avund. Frank jämför med våra bedömningar av temperatur och rumslig varseblivning. ”Faktum är att om du ingick i ett laboratorieexperiment och inte påverkades av den lokala referensramen … skulle neuroforskarna vilja leta efter den hjärnskada som påverkar ditt omdöme.”

Att vårt omdöme om vilken materiell levnadsstandard vi borde ha förväntas vara fullständigt okänsligt för och opåverkat av samhällelig kontext är snarast ett undantag.

Den samhällskritiska kontentan av Franks diskussion är att det vi gör för personlig vinning och bättre positionering i det ojämlika samhället kan ge vissa vinster för vissa individer men är dåligt för samhället som helhet. Människor arbetar mera, sover mindre, har mindre motivation att betala skatter för att bekosta den offentliga service som de samtidigt är beroende av för sin välfärd. Skolorna blir sämre, vägarna blir sämre, ekonomin blir instabil på grund av stora skulder och risktagning.

Det konkreta förslag som Frank presenterar för att åtgärda problemet är en form av beskattning som gynnar sparande för att stävja den materiella kapprustningen, men det förblir oklart varför man inte helt enkelt kunde föreslå en hårdare taxering av de högsta inkomsterna och en jämnare fördelning av det goda som ett samhälle kan ge.

Frank punkterar förtjänstfullt idén om att tävling och inkomstklyftor skapar välfärd. Men man kliver ur boken med smak för en tuffare uppgörelse med den ideologi enligt vilken de mest produktiva individerna är de som blir rikast, medan de som odlar och lagar deras mat, sköter deras barn och bokföring, syr deras kläder och torkar deras rövar när de blir gamla är mindre produktiva, inte bara i ekonomisk utan också i någon märklig moralisk bemärkelse.

Medelklass mot arbetarklass

Så till den grad kan man ryckas med av Franks resonemang att man tror att medelklassens sak är de fattigas sak. Men då har man glömt att medelklassen också är privilegierad med sina villor, Volvon och skulder.

Där Frank fokuserar på förhållandet mellan medelklassen och dem som befinner sig ovanför dem ligger den svenske journalisten Christer Wigerfelts intresse i boken Medelklassens individuella revolution på hur medelklassen gynnas i förhållande till arbetarklassen och hur medelklassens beteende och värderingar, framför allt dess individualism, präglar samhällsutvecklingen idag.

Där Frank är målinriktad i sin argumentation är Wigerfelt mera sökande och spretig. Boken utformas av kapitel som behandlar arbete, boende, kunskap, idrott, politisk extremism och miljö som olika nycklar till medelklassens liv och värderingar. Varje kapitel bärs upp av en intervju som ger Wigerfelt ett bollplank för sina reflektioner.

Medelklassen är så tongivande på så många områden i samhället, att den nästan blir osynlig. Den är också förhållandevis bra på att främja sina intressen. ”Massmedier exempelvis är i princip en utpräglad medelklassmiljö”, skolan likaså. Medelklassen klarar sig bättre i utbildningssystemet än arbetarklassen eftersom systemet är uppbyggt i enlighet med de förras värderingar och världssyn.

Medelklassen är mera benägen att bo i bostadsrätt (i Finland i aktiebostad) eller villa: de bostadsformer som enligt Wigerfelt är dyrast för samhället i Sverige eftersom de, till skillnad från boende i hyreslägenhet, är skattesubventionerade. Medelklassen sätter på de flesta livsområden normen för hur man ska leva.

Men medelklassen är inte heller ur Wigerfelts perspektiv bara privilegierad, utan också drabbad av den ekonomisk-politiska utvecklingen. I kapitel 6 öppnar Wigerfelt för frågan om medelklassen snart står i tur att uppslukas av politisk extremism och främlingsfientlighet. ”Det pågår en slakt på välfärdssamhället i hela västvärlden, men politikerna gör allt för att dölja detta.”

Den materiella produktionen har långt redan flyttats till låglöneländer och vi har lärt oss att det lönar sig att vara högt utbildad (medelklass) för att möta globaliseringens krav. Men faktum är att också en stor del av tankearbetet kan göras någon annanstans. Redan nu har amerikanska tidningar utlokaliserat en del av sitt researcharbete till journalister i Indien.

Sverigedemokraterna, skriver Wigerfelt, är idag det enda partiet som verkligen talar för det gångna välfärdssamhället. Det är kanske en överdrift, och en klar känga åt vänstern, men poängen är enkel. Medelklassen är tongivande för opinionsutvecklingen i det moderna samhället, och när den vaknar upp till en känsla av förlust kommer den inte att fungera rationellt, utan kommer liksom de mest missgynnade, att söka syndabockar.

Trots sin tro på individen är medelklassmänniskan inte okänslig för idén att hennes olycka är någon annans fel, och det är psykologiskt lättare att hitta syndabockarna bland dem som man själv klarar av att sparka på.

Klassperspektiv

Som redskap för att tala om samhällsutvecklingen överlag fungerar medelklassen bra och tillsammans ger de båda böckerna en bred bild av de sociala och ekonomiska frågor som kan och behöver öppnas just via ett klassperspektiv. Att tala om arbetarklass, fattigdom, marginalisering är viktigt, men räcker bara en bit på väg för att förstå de risker som ett tävlingsinriktat, individualistiskt och ekonomiskt ojämlikt samhälle medför.

Några dagar efter att jag läst ut Wigerfelts bok sitter jag på en middag mitt emot en finsk kvinna i min egen ålder, som jag aldrig har träffat förut, som säger att det hon mest är rädd för är när medelklassen börjar identifiera sig med den främlingsfientliga populismen. Just det; om medelklassen sätter normen, kommer den öppna rasismen då att bli rumsren, och nostalgin att vara det bärande politiska motivet. Adjö upplysning, frihet och jämlikhet.

Det har upprepats intill leda att vi inte längre har samhällsklasser, och att vänster-högerspektret inte längre motsvarar den politiska verkligheten. Båda dessa påståenden är lögner, och farliga sådana i och med att de tar ifrån oss några av våra mest elementära redskap för att förstå vårt samhälle och vår egen plats i det. Den här insikten börjar vara välrepresenterad i debattlitteraturen, men det kvarstår att få den återinstallerad i politiken. Under tiden hoppas jag att det skrivs mera av det här slaget.


Robert H. Frank: Frånsprungen – Hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen. Övers: Henrik Gundenäs. Arkiv förlag 2009.

Christer Wigerfelt: Medelklassens individuella revolution.

Alba.nu förlag  2009.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar