Att göra om en gammal klassiker är något som sällan röner kritikerberöm, men när Tony Scott (Top Gun, Days of Thunder) regisserar en remake av Joseph Sargents The Taking of Pelham 1 2 3 från år 1974 överraskar han positivt på flera plan.

För det första finns här relativt lite action, trots att det är en film av Tony Scott och ett gisslandrama. För det andra satsar Scott verkligen mycket på bra klippning och musik som håller ihop filmen. För det tredje är det intressant med en modern version av en katastroffilm gjord i New York under oskuldens tid, det vill säga långt före den 11 september-attackerna.

Dagens biobesökare har inte bara sett iscensättningar av enorma katastrofer utan också äkta katastrofer i direktsändning. Ändå är Taking of Pelham 1 2 3 inspelad i fascinerande miljöer. Filmen är något för metrofans. Man behöver inte ha train chasing som hobby, det räcker med att man gillar storstadsmetro som metafor för underjorden och har en svaghet för de där spännande killarna i kontrollrummet.

Det är Denzel Washington som sitter i kontrollrummet – en anspråkslös tågexpeditör och en skötsam familjefar. Ett gäng beväpnade desperados med John Travolta i spetsen kapar en metrovagn och tar ett tjugotal personer som gisslan. Det är tågexpeditören som får diskutera med bovarna: det hela inträffade under hans arbetspass, dessutom är varken John Turturros tuffa förhandlingsexpert eller James Gandolfinis skenheliga borgmästare särskilt pigga på att stiga ner i underjorden.

I originalversionen av filmen står Walter Matthau för den sarkastiska humorn. I Scotts nyversion levereras samhällskritiken av Travoltas maniska rollfigur som använder förarhytten som biktstol och indirekt via Gandolfinis trovärdiga repliker och förehavanden.

Det största behållningsmomentet är den långa, laddade dialogen mellan Travolta och Washington. De ser inte varandra utan kommunicerar via metrons internradio. Här talar vi starka skådespelarinsatser och skickliga vändningar i manuset – annars skulle det inte fungera.

Manusförfattaren Brian Helgeland (L. A. Confidential, Mystic River) imponerar, men tyvärr glömde han nästan bort gisslan: synd att vi aldrig lär känna dem närmare. Trots det uppstår en intressant effekt då åskådaren känner sig som voyeur i dubbel bemärkelse: vi följer med den kapade vagnen både via kontrollrummets monitor samt via en videocam som den ena i gisslan använder för att kommunicera med sin flickvän.

Mot slutet faller filmmakarna för den ack så vanliga frestelsen att göra en pistolviftande macho av en lågmäld familjefar – som till råga på allt fått i uppdrag av sin fru att köpa fyra liter mjök på hemvägen.

Här blir Scotts remake mera av en (annars helt hyfsad) konventionell actionthriller, men vid det här skedet har vi redan upplevt det viktigaste: ett nyanserat och kärleksfullt porträtt av staden New York och dess invånare.