Och vem fällde Sovjetunionen? Som fortlöpande prenumerant av Det bästa har jag ansett det vara självklart att det rätta svaret är Ronald Reagan. Efter att ha sett dokumentärfilmen Disko & Tuumasoda (Disco & atomkriget) regisserad av Jaak Kilmi och Kiur Aarma på den antropologiska filmfestivalen i Pärnu insåg jag emellertid att äran faller alla finländska köttätare. Men så klart tillfaller den största äran Väinö Purje alias K-Butikens Väiski.

För den som inte är insatt i kalla krigets historia kan man berätta att Väiski var Reklam-TV:s superstjärna på 1980-talet. Järnridån runt Sovjet-Estland klarade inte av trycket från Väiskis köttdisk som bågnade av boskapsprodukter. Terrorbalansen tog inte kål på begäret efter kött.

Representanterna för Sovjetmakten hävdade dock i åratal att Väiskis imperialistiska filéer och uppskärningar i verkligheten var gjorda av plast. Trots det gjorde sovjetmyndigheterna sitt bästa för att eliminera dem från esternas tv-rutor.

Kilmis och Aarmas absurt läckra dokumentär handlar om hur Finlands tv förvandlades till esternas illegala dolda kanal eller snarare dolda kamera. Man var beredd att göra stora uppoffringar för att få titta på den – och som dokumentären visar – även hisnande uppfinningar. I ett skede tog febertermometrarna slut på den estniska marknaden då man behövde kvicksilvret för att säkerställa att Väiski & Co skulle dyka upp i rutan. Ju mer man försökte tvångsstyra esternas tittarvanor desto mindre trodde de på sin egen verklighets-tv.

Den före detta KGB-agenten Juri Andropov, som övertog ledningen av Sovjetunionen i mitten av 1980-talet, menade, ackompanjerad av Karl Vaino, att inget annat än disciplin och ordning skulle få det vilseledda och dumma folket att inse sitt eget bästa. Då kriminaliseringen av tittandet på den finländska fiendepropapagandan, den systematiska störningen av sändningarna, amputationerna av tv-antenner, utvecklingen av alternativa program inklusive socialistiska discodanser och bytet av den estniska tv-ledningen inte lyckades hindra esterna från att falla för fiendepropagandan beslöt sovjetledningen att tillgripa en medicin som testats i Berlin.

Man beslöt att stoppa spridningen av det giftiga viruset genom att bygga en över 100 meter hög mur runt Tallinn. Huruvida planen var genomförbar var föremål för en häftig debatt. Den i Pärnu bosatta filmmakaren Enn Säde kom mycket väl ihåg att en av hans bekanta i ledningen för Sovjet-Estlands tv viskande hade nämnt att man höll på att förbereda det hemliga projektet.

Slutligen övergav man projektet som inte riktigt passade in i perestrojkans ritningar. I dokumentären finns en rörande scen där Michail Gorbatjov offentligt tillrättavisar Vaino. Var det de egna hundarna som bet en?

Eget och andras kött

En av Väiskis viktigaste medhjälpare var Emmanuelle. När filmen visades i finsk tv på midsommaren orsakade detta undantagstillstånd i Estland. Eftersom de finska tv-sändningarna bara syntes i en del av norra Estland, gick strömmen av Lada-bilar från landsbygden mot Tallinn och inte som vanligt i motsatt riktning. Efter nio månader registrerades också en tydlig uppgång i nativiteten.

Även om Väiski sålde andras kött och Emmanuelle sitt eget förenades de enligt propagandaforskarna av att de representerade en mjuk kraft, som väst ansågs kunna utnyttja betydligt bättre än motståndaren. De västerländska propagandaexperterna var medvetna om den finska

tv:ns specialställning som smygpåverkare. För CIA passade det utmärkt att länktornet som byggdes i Esbo i början av 1970-talet gjorde det möjligt att titta på finska tv-sändningar söder om Finska viken. Man kan fråga sig hur ingående det programpolitiska samarbetet var mellan CIA och de finländska myndigheterna.

Vaino ledde Sovjet-Estland under den värsta Väiski-boomen dvs. åren 1978–88. Efter upplösningen av Sovjetunionen stack Vaino till Moskva utan att någonsin återvända till Estland. I den enda intervju som han gav som pensionerad erkände han att Väiski hade vunnit. Så ödesdigert rubbade dennes köttdiskar de fabricerade bilderna av de finländska kamraterna som plågades av blodtörstiga utsugare.

Med den sjungande revolutionen började man skräddarsy det nya modet och den förlamade nationella självkänslan genom att stödja sig på det gamla. I början av 1990-talet besökte jag en utställning i Tallinn som presenterade den estniska livsmedelsindustrins framgångar. Där blev besökarna bland annat i ord och bild påminda om att landets köttindustri hade större framgång i 1930-talets Europa än den finländska. Månne Väiski fick en inbjudan till utställningen?

På den antropologiska filmfestivalen 1989 sammanföll Sovjetunionens dödsryckningar med Estlands andra självständighetskamp. Efteråt framfördes tankar som i åratal legat i träda. Några estniska dokumentärmakare påstod att Sovjetunionen skapats genom en liknande erövringspolitik som andra imperier. Dylika åsikter upphetsade vissa ryska dokumentärmakare. Med vodka och rysk champagne pågick debatten ända till morgonnatten.

På den tiden var festivaler rätt officiella evenemang där man halvofficiellt flaggade för självständighet. Antalet nationaldräkter konfunderade de finländska gästerna. Bland annat den blivande presidenten Lennart Meri figurerade i festkommitténs ledning. Under kolchosbesöket guidades vi av den kända folk-loristen i Ingrid Rüütel, sedermera också känd som hustru till den andra presidenten.

Idag är det en annan ton i skällan. Det enda minnet från gamla tider är att festivalens nervcentral ligger i det före detta högkvarteret för Pärnus kommunistiska parti som idag inrymmer museet för modern konst i Pärnu. Under festivalen visades över 100 dokumentärer.

Äran för att festivalen överlevt i alla dessa år går till dynamon i Pärnus kulturliv, Mark Soosaar. Visst kunde det ha varit en större publik. Bara två gånger var läktaren full; vid sidan av Disko & Tuumasoda, som belönades som bästa estniska dokumentär var salen full när man visade Irina Gedrovitjs film Svetlana som handlar om Stalins dotter. Den lockade i synnerhet äldre mänskor. Svetlana, en mycket originell person, intygade att hon var det enda normala barnet till Stalin.

Till mina personliga favoriter hörde också Arbo Tammiksaars Fritsud ja Blondiinid (Nazister och blondiner) trots skenkonstnärligheten. I sovjetiska krigsfilmer fick de blonda baltiska skådisarna regelbundet spela nazister och andra monster. I dokumentären samlas skådisar som spelat nazistledare och -officerare i ett slott i Lettland för att minnas och prisa varandra.

Recessionsnationalism?

Estniska sångfestivalen i Tallinn samlade i år nästan 140 000 mänskor. Det är tio procent av Estlands befolkning. Jag frågade flitigt av dokumentärfilmarna i Pärnu vad som är förklaringen till sångfestivalens ökande popularitet. En hurdan sorts nationalism skulle duga som svar? Recessionsnationalism? Ingen tycks ha ”rätt” svar på frågan.

Knappt en tredjedel av Estlands befolkning är ryskspråkig. De ryskspråkigas danssteg passar inte riktigt på sångfestivalen. I år deltog dock fler ryskspråkiga körer i festivalen än tidigare. Kunde allsång föra de estnisk- och ryskspråkiga närmare varandra?

Filmfestivalen i Pärnu är liten jämfört med sångfestivalen. Den duger dock som modell för en fest för alla medborgare: efter Pärnu ska en del av programmet visas på olika håll i landet, även i det starkt ryskspråkiga nordöstra Estland.

Estlands andra republik uppnår myndighetsåldern i dessa dagar. Hyllorna i landets supermarketar bågnar förutom av billig alkohol av mångsidiga köttprodukter. Trots recessionen (den officiella arbetslöshetsgraden i Estland har nyligen stigit till 17 procent) kan man inbilla sig att åtminstone de som talar estniska är betydligt mer nöjda med sitt liv än under Sovjet-Estland.

Men i juli publicerade estniska tidningar nyheter om en utredning publicerad av organisationen New Economic Foundation enligt vilken världens länder har lycklighetsrangordnats. Enligt resultaten är esterna det olyckligaste folket i Europa. De ligger på 131:a plats av totalt 143 länder. Finland var på 59:e plats på listan som toppades av Costa Rica.

Som liten pojke på det oskyldiga 1960-talet lyssnade jag med spänning på landskamperna mellan Finland och Estland i radio. Jag minns bland annat sprintern Börje Strands estniska konkurrent Kalju Jurkatam.

Just nu är det en tungviktstänkare, författaren Jaan Kaplinski som talar i radion. Han kritiserar Estlands nya språklag, som enligt rykten är den strängaste i Europa. Esterna hotas återigen med en ny mur, denna gång en språkmur. För offentligt missbruk av det estniska språket kommer man att tillmäta stränga straff, dundrar myndigheterna. Kaplinski undrar om han alls kan skriva på sitt modersmål längre efter att den nya språklagen trätt i kraft. Han hotar med att börja skriva på ryska eller finska för att trotsa mediepoliserna.

Övers. Janco Karlsson