Prekariatets kamp för nya rättigheter

Prekariatets kamp för nya rättigheter

Valborgsmässoafton 2006 och EuroMayDay-demonstrationen, som organiserades av nätverket prekariaatti.org, kom på grund av kravallerna vid VR:s magasin att tillföra åtminstone två nya begrepp till den finländska politikens ordförråd. Begreppet prekariat, som en grupp vänsteraktivister lanserat i Finland några år tidigare, slog igenom i massmedia, och alla partier och politiska aktörer blev tvungna att ta ställning till det.

Diskussionen var dock ganska hopplös och osäkerheten kring människors utkomst som varit det centrala i prekariaatti.org-nätverkets kritik sattes åt sidan medan politiker, fackpampar och andra ikapp prisade vikten av fast anställning. Hela prekariatrörelsen sågs ur ett alltför smalt perspektiv och påstods endast handla om att aktivisterna motsatte sig snuttjobb.

Det som egentligen rörde upp diskussionen och kom att definiera vad prekariatet ser som sin kamp var då Eetu Viren i debattprogrammet A-Talk konstaterade att skitjobb kräver att vi går till protest. Konstaterandet om skitjobb togs på bred front emot med ett enormt antal skriverier om hur allt jobb är värdefullt, hur dessa unga är en bulldegsgeneration och en massa annat trams. Ingen brydde sig om att tolka rätt vad prekariatnätverket menade med skitjobb, dvs. att usla arbetsförhållanden, usel lön och en kontinuerlig press på att hela tiden vidareutbilda sig borde kompenseras med nya incentiv och nya rättigheter, främst grundinkomst, också känd som medborgarlön, och bland annat gratis kollektivtrafik, internetuppkopplingar, billigt boende etc.

Utöver kraven för nya rättigheter konstaterade prekariataktivisterna att fackförbunden borde sluta upp i kamp för också andra än fastanställda industriarbetare i en situation där arbetsgivarsidan och högerpartierna är hegemoniska i samhället och att produktionen skiftat från fordism till post-fordism. Nämnvärt är också att, rörelsen inte talade om sig själv som hela prekariatet, utan försökte agitera människor att sluta upp i en gemensam kamp för dessa nya rättigheter.

Prekariatet i alla länder, förenen eder!

Tre år senare har arbetet för att lyfta fram prekariatets ställning på de flexibla och splittrade arbetsmarknaderna burit frukt. Den positiva mottagning som Anna-Reetta Korhonens, Jukka Peltokoskis och Miika Saukkonens pamflett Paskaduunista barrikadille – Prekariaatin julistus (Från skitjobb till barrikaderna – manifest för prekariatet) har fått visar att en grundpoäng i diskussionen kring prekariatet äntligen nått fram. Det viktigaste är inte att försvara arbetsplatserna utan arbetarna, och kollektivt kämpa för nya rättigheter istället för att vänta medan de gamla föråldras då hela samhället och produktionsformen håller på att förändras.

De argument boken för fram ansågs allmänt utopistiska år 2006 men tycks nu vara rumsrena. Om detta vittnar bland annat att ordföranden för Finlands största fackförbund JHL, Tuire Santamäki-Vuori uttalande sig om att fackförbunden bör ta i akt diverse samhälleliga rörelser och hitta nya metoder för att kämpa för nya rättigheter.

Boken börjar med att ta oss tillbaka till skitjobben genom att definiera begreppet enligt följande: ”Det görs mycket viktigt arbete i vårt samhälle, både psykiskt och fysiskt påfrestande. För flera jobb är lönen usel, andra är helt oavlönade. Utan dess jobb och dess utförare skulle samhället kollapsa. Med skitjobb menar vi uttryckligen en form av arbete i arbetsförhållanden som inte respekterar arbetstagarens självständighet, som inte kan göras på ett trivsamt sätt. Vi vill bli av med skitjobb dvs. dåliga arbetsförhållanden, ärligt sagt vill vi bli av med alla samhälleliga förhållanden där någondera parten endast tar order, är undersåte eller tjänare.”

Men vad handlar boken egentligen om? Paskaduunista Barrikadille, är kort sagt ett kampmanifest för prekariatet. Skribenterna har konstaterat att idéerna kring boken sakta mognat under de senaste åren då snuttjobbsdiskussionen gått het. Detta syns som en mer djupgående kritik till motargument för till exempel medborgarlön och att prekariatet i en högre grad begränsas till att omfatta en viss sorts ”kunskaps- och servicearbetare” istället för mer eller mindre alla. Därför och tack vare djupgående beskrivningar om fattigdom, osäkerhet, burnout, kort sagt skitjobb, är boken fängslande. Samtidigt är pamfletten absolut inte en beskrivning av dysterhet utan en uppmaning till organisering samt en samling med tips för att göra det.

Flexibilitet och pluralism

En av de centrala tankarna i boken är att det är lönlöst att sträva efter nåt gammalt då så kallade otypiska arbetsförhållanden börjar vara mera en norm inom flera branscher. I stället för att eftersträva åtta-till-fyra-jobb för alla efterlyser skribenterna en mer flexibel och pluralistisk samhällssyn som möjliggörs med hjälp av rätten till utkomst dvs. medborgarlön.

Många kanske anser att prekariatet som begrepp inte medför något nytt eftersom osäkerhet (precariousness) alltid varit en del av det arbetande folkets börda. Då förenklar man tyvärr alltför ofta bort de kvalitativa förändringarna som på många sätt kommit att definiera bland annat allt kommunikativt arbete där sociala kunskaper, arbetarens personlighet i en allt högre grad är det som exploateras. Samtidigt menar skribenterna att arbetets tids- och rumsaspekt också förändrats i och med att arbetsplatsen (och dess arketyp fabriken) i en allt högre grad har mist sin betydelse i organiserandet av arbetet.

Trots att en förändring onekligen ägt rum betyder det givetvis inte att alla former av arbete tagit skepnaden av en prekär informationssmed, tvärtom. Å andra sidan är det inte det boken argumenterar för heller, eftersom den fungerar som ett kampupprop för dem som identifierar sig med ovan nämnda beskrivningar.

Endast genom att bygga en tillräckligt stark påtryckningskraft kan prekariatet, eller vem som helst genomföra sociala förbättringar, dvs. vinna kamper. Förhoppningsvis är boken ett steg på vägen mot nya former av organisering kring arbetslivsfrågor.

---

Anna-Reetta Korhonen, Jukka Peltokoski och Miika Saukkonen: Paskaduunista barrikadille – Prekariaatin julistus. Into Pamfletti 2009.