Vi som jobbar med kulturjournalistik kan göra det enkelt för oss genom att säga att det behövs mera pengar för att göra det vi gör på ett bra sätt. Detta är givetvis sant: utbildade kulturskribenter och kritiker förväntas göra högkvalificerat arbete för vad som i praktiken är en svältlön. Eftersom man egentligen inte kan leva på att frilansa inom kulturjournalistik är sektorn beroende av amatörers och idealisters goda vilja. Med pengar kunde man göra mycket för att ge stadga åt denna svajiga konstruktion.Men det finns också andra aspekter av dagens kulturliv som gör kulturredaktionernas uppdrag svårt. Även om det kanske görs mera konst, görs mera filmer, skrivs flera böcker än någonsin tidigare är det svårt att i den mängden hitta de linjer som man kunde följa för att sätta tidens konst och kultur i ett sammanhang. Åtminstone i efterhand kan det se ut som att idéströmningar under tidigare perioder har kunnat samla olika konstarter till en gemensam, livsviktig ansats: nationalromantikens bygge av den finska särarten; modernismens sökande efter ett renare, enklare, väsentligare, mindre ornamenterat uttryck; postmodernismens gravallvarliga lek med konventioner och roller som vi kanske inte ens har tänkt att vi har. Kanske är det mera undantag än regel att kulturlivet på det sättet samlar sig kring förenande idéer, men klart är att många grupper som har varit säkra på att de tillsammans arbetar för att ta fram något alldeles nytt har haft en särskild genomslagskraft i samhället överlag.

Vi saknar idag förenande idéer om vad som händer inom konst och kultur, vilket försämrar kultursektorns genomslagskraft i det allmänna medvetandet. Kulturjournalistiken är på defensiven. Det postmoderna känns så 1900-tals, i en tid av nykonservatism och växande fundamentalism. Våra starkaste bilder av samtiden kommer från reklam och vår mest innovativa formgivning är elektronikdesign. Ser man på höstens bokutgivning både i Finland och Sverige tycks historiska romaner och familjeskildringar dominera; mycket är bra förstås, men mycket liknar formmässigt sådant som har gjorts förut, eller försvinner i mängden.

Kulturredaktionernas främsta uppdrag är att ta samtiden på pulsen: att beskriva, förtydliga och granska de bilder av mänskligt liv som förmedlas i konsten och kulturen. Att tillsammans rita kartor som vem som helst kan använda, så att vem som helst hittar vägar in i konsten, och genom konsten nya vägar in i livet. Uppgiften låter massiv, men kan ibland förverkligas med enkla medel, nästan av en slump, såsom i DN:s utdragna diskussion om kvinnobilden i Lars von Triers film Antichrist i sommar.

Att däremot aktivt ta fram samlande strömningar, namnge dem, argumentera för olika sätt att förstå den samtida konsten och tydligt ställa den i förhållande till det samhälle vi lever i är ingenting som sker av en slump, utan kräver hårt arbete. Det kräver mera pengar förvisso, men med enbart pengar kommer vi inte att råda bot på det beklagliga missförståndet att kultur görs tillgängligare om man lättar på den intellektuella ambitionen inom kulturredaktioner.