”Filosofen borde vara bildningens väktare par préférence i en värld av specialister, och filosofien den källa som i första hand stillar fackmannens törst, inte efter intellektuell förströelse utan efter intellektuell fördjupning utanför specialstudiets råmärken. Ämnet borde därför vara tillgängligt för så många som möjligt.”Så skrev G. H. von Wright 1948 i Nya Argus, och han citerades i lördags av Bernt Österman på föreningen Interbaas filosofiseminarium i Hangö, som har arrangerats årligen sedan 2002.

Ny Tid har pratat med Ferdinand Garoff och Marianne Airisniemi som har varit med om att ordna seminariet ända från starten. För sju år sedan studerade båda filosofi. Idag är Ferdinand psykolog och doktorand i psykologi. Marianne undervisar filosofi och hälsokunskap vid gymnasiet Lärkan.

– Diskussionernas syfte är inte att tala om föredragen, utan att tala om ämnet de handlar om, säger Marianne.

– Men så var det inte från början, då presenterade folk vad de höll på med, tanken var att man också kan få feedback på det man gör, noterar Ferdinand. Det var inte alltid så välstrukturerat.

– Hela seminariet är något som har växt med oss, säger Marianne.

Det som i början var en studentpicknick har etablerats som ett evenemang där deltagarnas medelålder ligger en bit över 30, en del studerar och många jobbar inom undervisning eller forskning.

Att det blev just Hangö beror på att familjen Garoffs sommarställe, ett rymligt gammalt trähus, ligger där mitt i stan på Högbergsgatan. Det är fortfarande där som deltagarna övernattar med sovsäckar.

Att undervisa filosofi

Det första Hangöseminariet ordnades i samarbete med studenter från Social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet och hade samhällspolitisk inriktning. I år kretsade diskussionerna kring att undervisa filosofi, ett tema som kan låta som lärarfortbildning, men som öppnar frågor både om vad filosofi är och vad undervisning överhuvudtaget är.

– Eftersom jag själv har undervisat var valet av tema nog helt egoistiskt, säger Marianne. Men det är många här som har undervisat filosofi och många som har en dubbelroll som både lärare och student, så jag tänkte att det kan intressera.

På fredag kväll talade Malin Grahn som är doktorand i filosofi vid Helsinfors Universitet om synen på filosofiundervisning under antiken. På lördag förmiddag hörde vi två anföranden om filosofiundervisning idag. Anna-Stina Lindholm som undervisar filosofi och modersmål vid gymnasiet Lärkan talade om filosofiundervisning i gymnasiet. Bernt Österman, som är universitetslärare och som också har jobbat med läroböcker i filosofi för gymnasiet, fokuserade på filosofiundervisning vid universitet.

Både Lindholm och Österman betonade att filosofin skiljer sig från andra undervisningsämnen. Dess främsta funktion är inte att lära ut vad någon har tänkt, utan att ge ett övergripande perspektiv, ge redskap för att ifrågasätta och reflektera. Som von Wright skrev ska filosofin ge fördjupning snarare än ytterligare en form av specialkunskap.

En intressant skillnad mellan gymnasie- och universitetsutbildningen poängterades. I gymnasiet ligger fokus på att lära studenter tänka abstrakt och kunna ta till sig andra ståndpunkter än sin egen. Eleverna måste lära sig att filosofi är inte handlar om tyckande och argumenterande, utan om att förstå och tänka flexibelt. På universitetet är abstraktionen och teorierna oftast inget problem, uppgiften är att få studenterna att koppla det abstrakta till det konkreta och återkoppla tillbaka till sina egna liv och uppfattningar.

Även om man arbetar från skilda håll handlar det i båda fallen om att visa hur den abstrakta och teoretiska reflektionen spelar roll, hur den hakar i verkligheten och påverkar våra liv. Särskilt i gymnasiet får samhällskritiska diskussioner med aktuell förankring en viktig roll i att belysa det här förhållandet.

– Men all filosofi är inte samhällskritisk, betonar Ferdinand.

– Det finns en spänning mellan det kontemplativa och det samhällskritiska i filosofin. Båda inryms, säger Marianne i efterhand. Skolar man individer eller skolar man individer för ett samhälle?

Sokratisk dialog

Att skapa en lyckad balans mellan det abstrakta och det konkreta är något som den traditionella föreläsningen eller seminariet ofta inte räcker till för. I flera år nu har Hangöseminariet kulminerat i en så kallad sokratisk dialog, en filosofisk samtalsmetod där man strävar efter att förankra tänkandet i konkreta erfarenheter och undvika hänvisningar till teorier eller texter. Den sokratiska dialogen baserar sig på matematikern och pedagogen Leonard Nelsons sokratiska metod, som utvecklats vidare av norrmännen Henning Herrestad och Helge Svare. Den variant som används i Hangö är Ferdinands egen tillämpning.

Samtalet utgår från ett vardagligt begrepp och syftar till att ge en bättre förståelse av begreppet. Som vägkost har varje deltagare med sig ett självupplevt exempel. I år var begreppet ”vardag”.

Men vad är det som skiljer de sokratiska dialogerna från andra filosofiska diskussioner?

– Både intensitet och återhållsamhet, säger Marianne.

I dialogen måste man hålla tillbaka sina impulser under diskussionens gång, man kan inte briljera med kunskaper eller ta oproportionerligt mycket plats, utan måste lyssna på de andra, vart man kommer är i allra högsta grad en gemensam angelägenhet. Det ger en lugn rytm åt samtalet och suddar ut skillnader i deltagarnas bakgrund. Det märks inte vem som är doktor i filosofi och vem som till exempel har ett praktiskt yrke.

Och vad kommer man fram till? De varierar förstås.  I Ferdinands variant av metoden har man tagit bort strävan efter konsensus på slutet. Begreppsliga insikter kan vara väldigt personliga.

Men den akademiska filosofin då, vilken plats har den för de här två?

– Jag läser ganska lite sådant som man självklart skulle klassa som filosofi, säger Ferdinand. Jag har läst en del Foucault nu men det anknyter också till psykologin och psykiatrin. Skulle jag skriva om det jag är intresserad av skulle jag ha svårt att motivera varför det är filosofi, även om det för mig självklart är det. Det är ett sätt att närma sig frågor som inte på samma sätt finns inom andra discipliner. Det är inte stoffet som avgör vad som är filosofi.

Marianne säger att hennes förhållande till det akademiska är tvetydigt.

– När jag har undervisat gymnasieelever har jag fått lära mig allt från början, på ett annat sätt. På sätt och vis har jag kommit längre bort från den akademiska filosofin. Den akademiska filosofin klär på, man måste lägga till sitt eget bidrag, medan jag klär av, jag måste formulera mig så enkelt att eleverna förstår. Men det är ändå samma verksamhet, kärnan av filosofin är inte beroende av formatet.