– Vad är din agenda? frågar hon i ett mejl innan vi träffas för intervjun. Hon kräver inte frågorna i förväg eftersom vi känner varandra, men hon vill veta vad jag är ute efter.Sanna Tahvanainen är härdad efter 15 år som författare och under en tid, en ganska omdiskuterad kolumnist i Hufvudstadsbladet.

Jag är inte ute efter något speciellt, möjligtvis hennes själ, för ett poetporträtt.

Vi ses på hennes stamcafé Bagarstugan i Mariehamn. Det är lördag eftermiddag och lång kö, men hon har kommit i god tid och har redan ett eftertraktat bord. Hon svarar så snabbt och välformulerat på mina frågor att lime-marängpajen nästan blir oäten.

Jag undrar varför hon började skriva lyrik.

– Det är det språket som rinner genom min kropp, droppat ut genom mina fingrar. Jag läser inte poesi själv, men det är mitt språk. Jag har inte behov av att läsa andras poesi, kanske är jag lite rädd att bli för påverkad, men jag är mera en romanläsare. Det handlar kanske också om ovana och lättja, men främst det att jag söker berättelser. Det märks också i min egen poesi. Små ensamma dikter gör mig väldigt ängslig, jag vill binda ihop dem. Kanske borde jag därför skriva just en sån bok …

Hon debuterade som 19-åring med diktsamlingen Fostren som gavs ut av Åbolands litteraturförening.

– Jag har varit författare hela livet, aldrig haft en anställning. Jag började skriva redan under studietiden, då andra gick på sitsar skrev jag eller frilansade som journalist. Det säger väl kanske lite om i vilket sällskap jag trivs bäst … Jag orkar vara social bara i små doser. Jag är alltid en Askungen som lämnar festen först. Fast jag uppskattar tumiskonstellationer. Skriver man så måste man ju vara ensam, det är ett krav som blivit ett behov eller ett behov som blivit ett krav.

Varför det är så vet hon inte riktigt.

– Min bästa kompis som barn hette Erika. Hon var en skrivmaskin med ett blinkande grönt öga.

Familjen är jorden

Sanna skrattar avväpnande på andra sidan cafébordet. Hon är generös som människa, bestämd och med stor integritet, men också vänlig och omtänksam. Sidor som många inte känner till, de känner bara den tuffa, orädda och provocerande Sanna Tahvanainen som skrev kolumner om saker som ingen tidigare läst i Hufvudstadsbladet.

– Erfarenheten har lärt mig att vara mån om mitt privatliv. Min familj är jorden jag planterar frön i, som får saker att växa, dem vill och kan jag inte exploatera. Det är märkligt hur människor tror att de känner mig bara för att de läst vad jag skrivit. Folk verkar ha svårt att acceptera att en människa kan ha flera ansikten, flera roller.

Hennes senaste diktsamling Muskedunder recenserades av Barbro Enckell-Grim på den eminenta recensionssajten Lysmasken. Hon liknade boken vid en diamant, ”lika hård som skör”. En träffande formulering som passar väl in också på Sanna själv, lika mångfasetterad som den slipade diamanten.

Hon slutade med kolumnskrivandet när lusten försvann. Det gav en massa tid och energi över till det skönlitterära skrivandet. Sju böcker på 15 år, ungefär en bok vartannat år, ömsom prosa ömsom poesi, det är en imponerande utgivningstakt. I vår kommer en ny diktsamling med arbetsnamnet Allting är amerikanskt och så skriver hon redan på noveller som penetrerar familjens allra hemligaste rum.

– Projekten står på kö i huvudet. Det är som en sorts blödarsjuka. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag drabbades av skrivkramp. Jag skulle förmodligen sprängas, explodera inifrån.

Återkommande teman i hela hennes litterära produktion är tillhörighet och utanförskap, liksom triangeldramat, oberoende av om det handlar om kärleksrelationer, familjekonstellationer eller vänskap.

– Triangeln intresserar mig mest av alla geometriska figurer, alla kan nog känna igen sig i triangeln. Alla har väl varit där på den där toppen, som går så skrämmande lätt att skära bort så de två i basen får vara ostörda.

Den senaste diktsamlingen Muskedunder skiljer sig från den övriga produktionen, här är relationerna inte lika klaustrofobiska. Hon öppnar upp för helt nya teman och motiv, som om hon ville famna hela världen

– Med åren har jag blivit mer intresserad av klassfrågor, politik, historia och sport. Det var väldigt oväntat, också för mig själv. Diktsamlingen som planeras till våren handlar om hemkomst, om att få gömma sig, få försvinna.

Trots de många böckerna sitter hon inte så ofta framför datorn som man kunde tro, skrivprocessen fungerar på annat sätt för henne.

– Sen vi köpte huset i Geta har jag varit mycket ute i trädgården. Jag promenerar, läser mycket, tömmer diskmaskinen och allt sånt vardagligt.

– Jag har det oförskämt bra, har haft tur att få stipendier. Men två, tre månader i året är det alltid svårt ekonomiskt och det är alltid lika förödmjukande och smärtsamt, men jag har aldrig tagit för givet att jag skall kunna skriva på heltid så jag förstår verkligen att uppskatta möjligheten. Okej att vi inte har råd att renovera köket, men jag får skriva på heltid.

Kvinnligt skapande

Än idag är villkoren för kvinnors skapande arbete annorlunda än männens, mer ifrågasatt och prövat, i alla fall för dem som har familj. Sanna Tahvanainen säger sig ha turen att vara gift med en man med självkänsla. En man som visste vad han gav sig in på när de valde ett gemensamt liv. En man som visste att hon måste skriva.

– Man måste våga ta sin plats, våga fast det kostar. Jag råkade träffa en man som rest hela sitt liv, paddlat på Titicacasjön, det var en av hans barndomsdrömmar, sprungit terränglopp i öknen. Han unnar mig väldigt, väldigt mycket.

– Vår dotter var sex månader när min första roman Silverflickan kom ut 2002. Hon har fått vänja sig från början och vet inte av något annat.

Sanna skriver mycket om familj, om parförhållanden och relationen mor-dotter, kan det inte bli problematiskt för hennes närmaste?

– Stella brukar säga att det här får du inte ta från mig, det här har jag copyright på. Sånt avstår jag från att använda och väldigt mycket annat också. Jag vill inte exploatera familjen, men barn inspirerar mig mycket. Jag känner mig kreativare sen jag blev mamma. Jag är tröttare, men har mer att skriva om. Stella är inte arg på mitt skrivande, snarare stolt tror jag.

I diktsamlingen Muskedunder finns en svit som handlar om Kristallpalatset som byggdes till världsutställningen i London 1851.

– Jag kände igen mig i Kristallpalatset, visste genast att jag måste skriva om det. Jag fascineras av storlagenheten och bräckligheten. En vilja och lust att famna allt det fantastiska som finns därinne, men också det oerhörda att det som skyddar, omsluter är så bräckligt.

Hon sticker inte under stol med att hon är förtjust i yta, vill omge sig med vackra saker.

– Men jag laddar dem med magi, använder dem, förstår dem i större sammanhang.

Som de amerikanska diamantdörrhandtagen i hennes och makens nya hus, byggt av återflyttande amerikafarare. Dörrhandtagen som också jag har fått se och som fått ett magiskt skimmer.

– Jag har inte tänkt på det tidigare, men den kommande diktsamlingen heter ju Allting är amerikanskt och handlar om hemkomst, en väg att hitta hem. Dörrhandtagen har blivit en konkret symbol för det.

Inte hembygdsrätt

Jag tycker Sanna har förändrats det senaste året. Konkret märks det på håret som hon låtit växa ut, inte för att jag vet om det betyder något, men det är så påtagligt.

Har du hittat hem?

– Nåja, inte så att jag skulle ha ansökt om åländsk hembygdsrätt, men jag talar inte längre om att flytta härifrån när något är jobbigt. Jag har numera så många nära och kära människor här och man kan leva ett så oförskämt roligt liv på Åland.

Ändå måste hon med jämna mellanrum åka härifrån för att skriva och för att få distans till familjen.

– Jag trodde aldrig jag skulle vara en som har familj. I många år kände jag mig som en främling i alla sammanhang. Skrivandet var och är min tillhörighet. Jag trodde inte det var möjligt för mig att hitta kärlek på riktigt. Det låter kanske tokigt, men ibland måste jag åka från min familj för att få känna hur mycket de betyder för mig. Jag är livrädd för att bli lämnad, därför måste jag överge, åka bort för att få syn på och fylla på min saknad.

I hela hennes författarskap finns det också en stark spänning mellan idyll och kaos, sorg …

– Jag tror jag är den som älskar att slå hål på det som är för vackert. Inte så att jag vill ha kaos, men jag måste testa, om det jag har runt mig håller för att kunna tro på det. Jag får skuldkänslor när jag har det för bra, men jag vill tro på idyllen och det börjar vara dags att sluta testa nu.

Man har kvar förlusten

I Muskedunder fäste jag mig vid en enkel liten rad: ”vi är också det vi förlorat”.

– Ja, hur mycket ens livsbetingelser än ändrats, så har man kvar förlusten. Det är en plågsam insikt, men man måste acceptera det för att kunna bli vuxen. Jag har fått ta många svåra beslut för att kunna bli vuxen på riktigt, men någonstans inom mig finns alltid den ensamma flickan som sitter med sin närmaste vän Erika, skrivmaskinen.

Hon tycker om att åka till Helsingfors, har ett ”eget” rum på Villa Kivi.

– Jag älskar att vara i staden när pariserhjulet är tänt på Borgbacken. Att gå hem längs järnvägsspåret med kaninerna som vimlar omkring.

– Parken är annars den natur som jag uppskattar mest, till min makes förfäran. Parken är trygg, där finns inga farliga djur, inga spindlar, inga kvistar som slår en i ansiktet. Jag gillar att flanera och tjuvlyssna på människor, att kunna stanna till och ta en espresso.

I Muskedunder skriver hon också om att de som hamnar i skuggan av andra alltid får människors medömkan, men att det inte heller är lätt eller roligt att vara den som kastar skugga på andra.

– Som författare blir man ju en offentlig person, man kan kasta skuggor fastän man inte vill.

Hon minns hur det var när hon var nyinflyttad på Åland och träffade en gammal man när hon skulle hämta posten. Han tittade plirande på henne och frågade: ”Är du lärarns?”

– Jag förstod inte ens frågan, först när jag väl kom hem. Jag hade aldrig tidigare upplevt att jag blivit definierad genom någon annan. Det gjorde mig inget, det var inte så, snarare att jag blev rörd över det, att jag var någon för att jag var min makes hustru.

Men hon är glad över att ha en egen identitet. Att hon är Sanna som skriver.