Ceci tuera cela – ”Denhär kommer att ta livet av dendär” heter kapitel V:2 i Victor Hugos Ringaren i Notre Dame på franska. Kapitlet förekom inte i den första versionen, men tillfogades 1832. Rubriken är en replik av ärkediakonen Claude Frollo, medan han år 1482 betraktar en nyss uppfunnen tryckt bok – ceci – i sin studerkammare och den stora katedralen som reser sig utanför, cela.

Hugos roman har själv blivit nästan ihjälslagen i snart 200 år. Usla, förkortade översättningar, operor, teaterpjäser, baletter, filmer, tecknade serier, hela mediearsenalen. I dagens Wikipedia kallas den ”skräckromantisk medeltidsroman”. På sin tid lästes den som sprängstoff för 1800-talets starka blandning av historia, politik och samhälle. Det historiska Paris och katedralen står i huvudrollerna, men adressen är Frankrike efter revolutionsåret 1830.

Ärkediakonens nyckelreplik leder till en häpnadsväckande utvikning, en av många i boken. Hugo skriver att den tryckta boken, som Gutenberg nyss uppfunnit, kommer att förgöra katedralen, mänsklighetens bok av sten. Arkitekturens katedraler kommer att ersättas av tryckta motsvarigheter och ett annat alfabet. Tidigare var alfabetet av marmor, boksidorna av granit och den gotiska katedralen en fulländad text, som kunde avläsas som en bok.

Boktryckarkonsten blir en vändpunkt, men ärkediakonen och berättaren ser olika på vad som sedan skall ske. Kyrkans och religionens auktoritet rasar, men å andra sidan: det tryckta ordet, la lettre, skall hädanefter aldrig förstenas i konservatismens tjänst. Arkitekturen från Egypten till Salomos tempel och antikens Grekland hade varit la grande écriture, mänsklighetens ”stora skrift”, men den stod orörlig och stum i gudarnas tjänst. Den tryckta skriften är inte endast ett tekniskt framsteg, den blir la révolution mère, alla revolutioners moder.

Efter 140 år får repliken ceci tuera cela ett nytt liv. Denna gång är det medieforskarna och digitaliseringsnissarna, också mera belästa bibliotekarier och semiotiker som tar upp Hugos profetia. Skall de elektroniska medierna ta livet av de traditionella böckerna? Skall de sociala skärmmedierna ta livet av konsten att skriva och läsa? Gamla människor kommer ännu ihåg Marshall ”The medium is the message” McLuhan från 1960-talet. Han betraktade en gång ett diskotek på Manhattan och utbrast ceci tuera cela! ”Dendär” var denna gång The Gutenberg Galaxy, hela den gamla kulturgalaxen i tryckt form. Galaxen var ett slagord som McLuhan själv hade hittat på som titel för en av sina böcker, med underrubriken The Making of Typographic Man.

Diskoteket har inte dödat typografin eller tryckkonsten. Men de elektroniska mediernas ständigt nya generationer har gång på gång väckt frågan, hur det skall gå med den gamla typografiska, läsande människan.

Bokhistoriens giganter har själva övergått till den digitala världen. Och si, har de inte Victor Hugo igen att hänvisa till. Umberto Eco skriver att han mycket väl kan förstå Hugos tankegång, om det fundamentala i att övergå från sten till tryckt bok som skriftbärande kulturform genom Gutenberg. Eco säger också, att han har full förståelse för idén att pränta heliga skrifter på bokrullar i stället för på stenar, vilket var följande historiska skede hos judar och greker. När Moses ledde Israels barn genom Röda havet var det lättare att bära på ett par bokrullar i stället för en obelisk av granit. Praktisch.

I egyptiska Al Ahram Weekly (http://weekly.ahram.org.eg/2003/665/bo3.htm, välsignade nät) skriver Umberto Eco vidare, i samband med invigningen av det nya biblioteket i Alexandria 2003, att vi numera har att behärska tre olika slag av minne: ett organiskt (i den egna hjärnan), ett mineraliskt och ett vegetabiliskt, växtbaserat. Mineralminnet består av historiens lerplattor, stentavlor, granit och marmor, numera förflyttat till en värld baserad på mineralet kisel, silicone, som avgörande stenfot för vardagselektroniken. Det vegetabiliska minnet fungerar med papyrus och papper som material och tär på skogarna i världen.

Boken har inte dödat katedralerna, de kan i själva verket i dag inte förstås utan läsning i böcker. Tv:n har inte dödat böckerna, www-sidorna har inte dödat böckerna. Webbgalaxen gör böckerna immateriella, men texten finns där likafullt. Och någon skall skriva, rätta och korrekturläsa Wikipediasidorna.

Under Victor Hugos livstid försökte man trots undergångsprofetiorna få arkitekturen att fortleva tillsammans med böckerna, med förnyade former som inte efterbildade antiken eller medeltiden. De nya stora biblioteken byggdes som heliga rum för en kunskapskult som hade demokratiska grundavsikter: vetenskapliga framsteg och medborgarnas bildning. Väldiga läsesalar, kartotek och låne-expeditioner var nyheterna. Bibliotekskatedralerna skulle tala emot ärkediakonen Frollos budskap om byggnadskonstens undergång inför anstormningen av böcker och stöda den Gutenbergska tryckrevolutionen.

I Paris byggdes två revolutionerande nya bibliotek under 1840- och 1860-talen, ritade av arkitekten Henri Labrouste, som helt nya lösningar på samlivet mellan böcker, arkitektur och läsande. Bibliothèque Sainte-Geneviève vid Pantheon och franska nationalbibliotekets väldiga läsesal gav nya former och normer för livet i ett stort bibliotek. Ungefär samtidigt byggdes British Museums stora vetenskapspanoptikon, Round Reading Room. Här satt både Marx och Lenin och studerade, med kända följder.

Fram till 1990-talet utgick man från ett ideal med biblioteken som stora bikupor för flitiga student- och forskarbin med näsan djupt i böckerna. De omgavs av en särskild kunskapsarkitektur, verkliga böcker och kartotek som uttryckte rationalitet och ordning, med sköna konstverk att vila blickarna på.

Under tidigare århundraden var böckerna fastkedjade vid läspulpeterna i biblioteken, tanken och skolarerna rörde sig fritt. Nu är det forskarna som är fastkedjade vid sina datorer: klick-klick. Och skärmfångenskapen är så stark, att ingen omgivande, verklig arkitektur behövs, inga levande möten med människor och gamla böcker. Bibliotekens funktion som katedraler för kunskap och framsteg har raserats. Klick-klick i forskarbåsen.

Rainer Knapas

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.