Quentin Tarantinos Pulp Fiction förorsakade svimningsfall bland festivalanhängare i Cannes innan den våldsamma filmen nådde den breda publiken. Nu, efter Kill Bill-filmerna vet vi bättre. När Tarantino hugger tänderna i krigstemat är reaktionerna delade. Rör inte Förintelsen, menar vissa (minns ni när Roberto Benigni beskylldes för att hantera den utan respekt i La vita è bella?). Tarantinos fans och många andra filmvänner jublar däremot – och det med skäl.


Inglourious Basterds är ett alster gjort av ett filmfreak i ordets bästa bemärkelse. Här diskuterar man Leni Riefenstahl och Max Linder. En stor del av handlingen är förlagd på en biograf. Minst fyra karaktärer har film som yrke.
Tarantinos filmförståelse har alltid varit direkt och intuitiv. Som den moderna filmens enfant terrible sätter han likhetstecken mellan Bruce Lee och Ingmar Bergman. Inte sällan frestas man att tolka någon detalj i Inglourious Basterds som ett modifierat filmcitat: mjölk som står för fred och harmoni (Bergman), en kultiverad skurk som fimpar sin cigarett i en klick vispgrädde (Hitchcock).
Hos Tarantino heter den kultiverade skurken Landa, även kallad Judejägaren i det ockuperade Frankrike (den tidigare okände, numera prisbelönte Christopher Waltz). Han är en polyglott som betraktar sitt uppdrag, att leda jakten på gömda judar som detektivarbete.
Överste Landas ärkefiende är den amerikanske löjtnanten Raine (Brad Pitt), en obildad tölp med kriminellt förflutet. Raine står i spetsen för ett band av judiska och andra antinazistiska krigare som kallas ”The Basterds”. Här talar vi grymma hämndaktioner, skalpering av tyskar m.m. Ed Zwicks film Defiance om tre judiska bröders kamp mot nazister förefaller human jämfört med Tarantinos opus.
Som vanligt flätar Tarantino in tre, fyra olika ”filmer” i det som verkar vara hans mest ambitiösa satsning. Den som kräver att historiens hjul skall snurra åt rätt håll blir missnöjd: här dödas Hitler (mycket konventionellt skildrad) – något som Tom Cruise misslyckades med i den seriösa och finstämda filmen Valkyrie.
Det är Raine som får i uppdrag att spränga biografen under en galapremiär av en tysk propagandafilm i Paris. Föga vet Raine att det bakom hans rygg skapas en plan B och till och med en plan C på att döda naziledarna. Biografen ägs av en ung judinna (en fantastisk Mélanie Laurent) vars familj skjutits av Landa.
Den som kräver respekt för Förintelsen kan sova lugnt: judiska öden skildras som tragedier. Tarantinos respektlöshet går ut på att han polemiserar med den traditionellt solenna krigsfilmen och vägrar att göra Raine och hans mannar till good guys. Osökt tänker jag att ”The Basterds” påminner om de sovjetiska bataljoner av före detta fängelseinterner som tyskarna fruktade.
Det känns äkta – trots alla inslag av fantasteri och grotesk. En del skeptiker påstod att videonarkomanen Tarantino var alltför dum för att göra en krigsfilm. De hade fel. Filmen är mångbottnad och utmanande i sin komplexitet. Oproblematisk är den inte. Vissa vändningar i storyn saknar logik. Det är obegripligt varför Diane Kreugers rollfigur ordnar ett konspirativt möte med ”The Basterds” i tyskarnas näste. En del åskådare kommer att ha svårt med regissörens ökända galna relativism när en trovärdig karaktär plötsligt förvandlas till en seriefigur. Ändå är det en av årets mest intressanta filmer. Om Tarantino inte fanns borde man absolut uppfinna honom.


Inglorious Basterds/Ärelösa jävlar. Manus och regi: Quentin Tarantino. Foto: Robert Richardson. I rollerna: Christopher Waltz, Brad Pitt, Mélanie Laurent, Diane Kruger, Daniel Brühl.

Zinaida Lindén

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.