Filmfestivalen Kärlek & Anarki (Rakkautta & Anarkiaa) brukar ses som den filmfestival i Finland som bäst är sitt ursprungliga koncept trogen. Ett koncept där skräck, sex, anarki, kärlek och kalla kårar är centrala och där festivalprogrammet varje år kan sammanfattas så enkelt som med festivalens namn (ursprungligen lånat av Lina Wertmüllers 1980-tals klassiker Kärlek och Anarki). Kärlek & Anarki har också uttryckligen profilerat sig som en festival av filmnördar för filmnördar. Det här blev sällsynt klart när festivalen firade sitt 20-års jubileum 2007 och festligheterna präglades av berättelser om hur mycket lidande, hur många konkurser och hur mycket gratis arbete festivalfixarna fått utstå sedan 1988.

Men frågan är om årets festival, den 22 i ordningen, ändå inte är lite speciell och annorlunda än tidigare, och om vi rentav står inför ett paradigmskifte. För även om festivalens yttre omständigheter är sig lika – kring 130 filmer från världens alla hörn under tio festivaldagar – så känns årets upplaga av festivalen både professionellare och programmet mera väldisponerat än under tidigare år. Stommen i årets program utgörs av över 20 välavvägda filmserier som inte känns konstlade som under tidigare år (då två filmer ibland kunde utgöra en hel serie). Filmserierna har dessutom jämnare geografisk spridning än under tidigare år och t.ex. finns afrikansk film med för första gången. Borta är också de tydliga utfyllnadsfilmerna – som asiatiska dussinproduktioner – som endast funnits med för att dryga ut programmet.

I samband med det nämnda 20-årsjubileet 2007 skrevs det mycket i media om den anarkistiska festivalen som äntligen skulle bli vuxen, och det verkar som om det skett i år. Det här betyder inte att skräck, sex, anarki, kärlek och kalla kårar skulle ha försvunnit. De är lika närvarande som någonsin, men om de tidigare festivalerna präglats av filmnördars kärlek till filmen präglas årets festival förutom det av ett stringent arrangemang. Utöver allt som blivit sagt hittills finns det dessutom två extra goda orsaker att gå på årets festival:

1. Ryssland är Finlands mesta filmgrannland där det görs över 150 långfilmer varje år (och enligt filmrussofilerna världens bästa filmer). Trots det här har färre än fem filmer fått biografdistribution i Finland sedan Sovjetunionens kollaps. K&A ägnar en hel serie åt ny rysk film där bland annat Aleksandr Gornovskys och Karen Shakhnazarovs Tjechovfilmatisering Paviljong nr. 6 ingår. Tjechovs klassiker utspelar sig som bekant på ett mentalsjukhus och Gornovsky och Shakhnazarov har valt att flytta handlingen

till nutiden. För att göra Paviljong nr. 6 trovärdigare har filmen dessutom spelats in på en befintlig anstalt för mentalsjuka med klienterna som statister. I all sin enkelhet lyckas filmskaparna väcka frågor om friskt och sjukt och om vem som egentligen har rätt att spärra in en annan människa. Filmen kunde egentligen fungera som ett inlägg – ett estetiskt ytterst tilltalande – i psykdebatten kring Anna Odells konstverk.

2. Steven Soderbergh är känd för att varva dussinfilmer i Hollywood med marginella indie-alster. K&A visar båda sidorna av myntet när Hollywoodproduktionen The Informant! öppnar årets festival och den på alla sett betydligt intressantare The Girlfriend Experience visas i Anti-hollywood-filmserien. TGE är en liten film som känns så rätt just nu – med klipp helt utan kronologi och med en tydlig dokumentärfilmsprägel. Filmen är uppbyggd kring en prostituerad och utspelar sig i ett USA som snart ska välja Obama till sin nästa president. Det handlar om en ögonblicksbild över den krassa ekonomiska verkligheten precis efter ekonomins kollaps berättad av en prostituerad genom hennes kunder.