Marina Nemat spärrades in och torterades i det okända Evinfängelset efter revolutionen i Iran.

Det var av en slump som jag stötte på Marina Nemats bok Prisoner of Tehran på Akademen – jag hade aldrig hört talas om henne. Men den visade sig vara kusligt aktuell. Evinfängelset i Teheran är numera det mest beryktade i världen och efter demonstrationerna mot valfusket i juni har rapporterna om mänskor som avlidit av tortyren i Evin igen blivit vanligare. Marina Nemats bok ger en inblick bakom murarna. Den har kritiserats av vissa forna politiska fångar, som anser att den ger en alltför ”snäll” bild av förhållandena i fängelset. Det är möjligt att den gör det, men en ännu större dos av ohyggligheter skulle få läsare klara av.

Nu har boken lyckligtvis en struktur som gör det lättare att smälta den, genom större delen av boken handlar vartannat kapitel om händelserna i fängelset, medan vartannat ger en tillbakablick på hennes tidigare liv, innan hon som 16-åring hamnade i Evin.

Genom den tillbakablicken får man både en levande bild av författaren och en påminnelse om hur sommarens protester upprepar mönster från tidigare årtionden, t.ex. 80-talet.

Marina Moradi-Bakht hade sitt ryska förnamn och sin ursprungliga ortodoxa religion från sin mormor och sin farmor, som vardera flytt från Ryssland undan revolutionen tillsammans med sin iranska man. Efter den iranska revolutionen reglerades religionsundervisningen i skolorna på ett sådant sätt att Marina fick den i en katolsk kyrka och hon blev snart övertygad katolik.

Man kan anta att denna outsiderposition i det muslimska samhället gett henne extra tjockt skinn på näsan. Familjen tillhörde en medelklass som inte var övre medelklass, den som gör mest väsen av sig. Pappa var danslärare och mamma frisörska.

Bokslukare

Men Marina var vetgirig och brådmogen och lärde sig att gå sina egna vägar. När hon var nio år och gick på tredje klassen hade hon läst alla böckerna i det lilla skolbiblioteket tre–fyra gånger och började skaffa böcker hos en armenisk antikvariatshandlare. Han hade bara böcker på engelska, men det var inget problem för henne. Hon hade mycket lite pengar, men handlaren blev imponerad av henne och lånade i stället böcker åt henne. Hon hälsade på honom minst en gång i veckan i tre års tid, tills han lämnade landet. Då gav han henne ett avskedspaket med  böcker och berättade vilken glädje det gett honom att kunna följa med hennes utveckling.

När hon var 13 hade hon läst Hamlet, Romeo och Julia, Borta med vinden, Doktor Zjivago, Krig och fred och mycket annat. När hon var 13 träff-ade hon också sin första kärlek, Arash, som var 18 och som spelade flöjt och reciterade dikter av Rumi, Hafez och Sadi för henne. Också Arashs mormor var från Ryssland och hans mamma var kristen, men själv var han hängiven muslim.

Det året dök politiken för första gången upp i hennes synfält. Under sommarlovet 1978 har hennes moster Zenia en tidig morgon ett samtal med henne och undrar om hon fortfarande är oskuld – det kan vara värt att nämna det eftersom det inte riktigt motsvarar vår uppfattning om livet i Iran (men så visar också boken hur livet i Teheran på 70-talet inte skilde sig så starkt från livet hos oss).

Annalkande katastrof

Men det som egentligen oroar moster Zenia är att Marina kanske rör sig i farliga kretsar och hon varnar henne för revolutionen. Marina förstår inte genast vad Zenia menar, så hon får en förklaring:

”Något fruktansvärt håller på att ske i detta land. Jag känner det i luften, det är lukten av blod och katastrof. Protester och massmöten ordnas över hela landet. Denna ayatolla, jag har glömt hans namn, har i åratal arbetat mot regeringen och jag ska säga dig att han inte blir till någon glädje. En diktatur försvinner och en annan, värre, kommer i ställ-et, på samma sätt som i Ryssland, men under ett annat namn, och den är ännu farligare för att mänskor gömmer sig bakom Guds namn ./…/Håll dig borta från denna ayatolla.”

Samma dag talar också hennes pojkvän Arash om den kommande revolutionen, men i andra ordalag. Han förklarar att shahen, hans familj och regeringen är korrumperade, de blir rikare dag för dag, medan folket kämpar mot fattigdomen. Ayatolla Khomeini vill att Irans folk ska leva enligt islams lagar och att tillgångarna ska delas mellan alla invånare. Han talar också om hur shahens hemliga polis SAVAK förföljer motståndare till regimen, torterar och avrättar dem.

Så kommer hösten, först återvänder Arash från sommarparadiset vid Kaspiska havet till Teheran, sedan Marina, men de hinner aldrig träff-

as. Arash har deltagit i en stor demonstation mot shahen arrangerad av Khomeinis anhängare. Soldater öppnar eld mot folkmassan och många såras eller dödas.

Islamiseringen

I januari 1979 flyr shahen landet och snart återvänder Khomeini från sin exil och utser en provisorisk regering. Rollerna byts, den jagade blir jägare, lika brutal. Vänstern, som tillsammans med islamisterna störtat shahen, hamnar snart i underläge.

Våren 1979 förekommer ännu en viss frihet, i skolorna sprider olika fraktioner sina budskap och tidningar. Marina har aldrig tidigare mött någon marxist, nu vimlar det av dem. Huvudtendenserna är fundamentalistisk islam, kommunism, monarkism och marxistisk islam, det sista i form av Mojahedin-e Khalgh, en sekteristisk rörelse som fortfarande verkar. Som katolik accepterar Marina ingen av dessa tendenser och går inte med i någon grupp.

Men hon ogillar allt starkare islamiseringen av hennes skola, där en 19-årig flicka utsetts till ny rektor utan andra meriter än sin religiösa fanatism. Speciellt retar hon sig över att hon inte får lära sig matematik eftersom läraren, en ung kvinnlig revolutionsgardist, nästan enbart ägnar sig åt islamistisk propaganda. Till slut markerar hon och undrar om det inte skulle vara tid att återgå till det egentliga ämnet.

När läraren svarar: ”Om du inte tycker om vad jag lär kan du lämna klassen”, samlar hon sina böcker och går ut. När hon går följer större delen av klassen henne.

På lunchrasten sprider sig protesten och 90 procent av eleverna vägrar gå tillbaka till timmarna. Rektorn kommer ut på skolgården med en megafon och befaller eleverna att gå in, men få gör det. Eleverna utser Marina och två andra flickor att diskutera med rektorn, utan resultat.

På strejkens tredje dag kallar rektorn till sig trion och förklarar att om inte strejken slutar har hon inget annat val än att kalla revolutionsgardisterna till skolan för att lösa frågan. Hon stämplar strejken som en aktion mot den islamiska regeringen som kan bestraffas med döden. Strejken avslutas, men rektorn nöjer sig inte med det, utan gör upp en lista över dem som hon tror ha stått bakom den.

En av de få gamla lärarna som finns kvar berättar om listan och uppmanar Marina att lämna landet. Familjen har inga sådana pengar och Marina skjuter tanken åt sidan.

Kan inte hålla käft

Men kvarnarna mal långsamt, det blir sommarlov och i september börjar kriget mot Irak. En dag hösten 1980 besluter sig Marina och några av hennes kompisar för att delta i en protest mot revolutionsgardisters och andras attacker mot kvinnor som inte anses ha en tillräckligt heltäckande klädsel.

Plötsligt hörs skott, luften fylls av tårgas och mänskor börjar springa. Marina tittar upp och ser revolutionsgardister överallt på taken. Hon stannar upp vid en man som träffats i magen och ser livet lämna honom. Sedan rivs hon iväg av en av sina vänner och kommer i säkerhet.

Hemma gör det som hänt henne desperat och hon funderar på självmord, men kommer till att det skulle vara alltför fegt. Hon skaffar i stället ett stort kartongstycke, skriver på det om revolutionsgardisternas attack mot ett fredligt möte och går till skolan tidigare än andra för att sätta upp det.

Många elever stannar för att läsa det. När rektorn kommer för att se vad som sker läser hon de första raderna och skriker att det som står är lögn. Marina protesterar att det inte alls är lögn, hon har själv sett hur man skjutit på oskyldiga. Rektorn slår fast att bara antirevolutionärer och fiender till islam deltar i sådana möten och att Marina kommer att hamna i stora svårigheter. Men Marina förskräcks inte utan startar tillsammans med några vänner en liten skoltidning där de skriver korta artiklar om politiska händelser som berört dem. ”Mitt problem är att jag inte kan hålla

käft”, medger hon senare.

Göra processen kort

Det kan hon ändå när det gäller. När hon arresteras 15.1.1982 och förs till Evinfängelset förhörs hon om vilka som var aktiva i skolstrejken. När hon vägrar svara placeras hon på förhörsbänken för att få slag på fotsulorna med en tjock kabel. Förhörsledarna gissar att hon ska klara av tio slag. Redan det första förorsakar en smärta som hon aldrig känt förr, det är som om hon träffats av blixten.

Det blir värre och värre, men hon står på sig och ger inga namn. Efter 16 slag tappar hon räkningen och tuppar till slut av. Efteråt medger hon ändå att hon inte skulle ha klarat sig mycket längre utan att berätta

vad som helst.

Det visar sig att den ena förhörsledaren, Hamehd, är en sadist som blir ytterligare upphetsad av att hon är kristen och vill göra process-

en kort med henne. Den andra, Ali, har däremot blivit förälskad i

henne redan när hon kommer till Evin, han upplever henne som en stark person med egen vilja och blir nyfiken på henne också som kristen.

Hamehd ordnar med en dödsdom, men Ali vill förhindra verkställ-

andet av den. Enda sättet är att utnyttja den tillgång till landets högste ledare Khomeini som Ali har eftersom hans pappa, en förmögen aff-

ärsman och djupt religiös muslim, sedan länge är god vän med ayatollan och bistått honom. Ali lyckas övertala honom att omvandla dödsdomen till livstids fängelse.

Men det räcker inte. Ali försvinn-er för en tid till fronten mot Irak, men återkommer sedan han sårats och vill nu att Marina ska vara tacksam för att han räddat henne och gifta sig med honom. Hon vägrar, tills han hotar med att i så fall låta arrestera hennes familj och hennes nya pojkvän. Detta förutsätter att hon konverterar till islam.

Till slut ger hon, ytterst motvill-igt, efter och det blir bröllop. På bröllopsnatten kämpar hon emot honom med alla sina krafter, som inte räcker till. Hon förmår Ali att ingripa för hotade fångar. Hon känner sig mera hemma i Alis familj än i sin egen, hon blir behandlad som en älskad dotter.

Så småningom får hon veta att Ali själv, som islamist varit fånge och torterats i Evin i tre år på shahens tid och att han sedan bytt roll delvis för att hämnas på sina forna plågoandar, som nu satt där som fångar. Men snart tillhörde en allt större del av fångarna grupper som likaså kämpat mot shahen, fast de nu var på andra sidan barrikaderna, och han var inte längre lika motiverad. Han besluter sig för att lämna Evin, men en vecka innan detta skall ske blir han och Marina beskjutna. Han skyddar Marina med sin kropp, men dör själv. Man misstänker snart en hårdare fraktion inom fängelseväsendet för dådet – Ali har blivit alltför liberal.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.