Med vissa band är det som med vissa människor, man kommer ihåg hur det började, första träffen.Det var en natt under slutet av förra århundradet. Vi hade vår gröna soffa ännu då. Jag zappade och på nån kanal (av de fyra, fem vi hade) kom ett program om ett amerikanskt rockband kallat Wilco. Lite konsertspelningar varvade med intervjuer. Jag gillade musiken (men barnen var små och sov så den var väldigt lågmäld) och jag gillade solisten Jeff Tweedys utstrålning. Han var lågmäld han med när han talade om sina depressioner och sin musik. Jag minns att jag tyckte han var en fin amerikan, inte alls som dom andra.
Under årens lopp blev jag mer bekant med deras musik och gissa om jag blev glad när jag i somras såg Helsingfors festspels annons om att Wilco skulle göra sin Finlandsdebut.
Några av bandmedlemmarna har hunnit bytas ut men Tweedy är kvar och det är huvudsaken.
Festspelskeikkan inleds med sången: ”Are you under the impression / this isn´t your life? / do you dabble in depression?” (där har vi det igen) och det känns mycket bra, mycket bra. Gitarristen Nels Cline är en ovanlig kombination av ös och precision, punk och jazz och Tweedy ser ut som ett litet sorgset troll. Den första halvtimmen är det bara koncentrerat jobb som gäller. Alla lyssnar så intensivt att det sorgsna trollet smälter och börjar kommunicera. En man nånstans långt bak ger upp ett skri som låter som en tavla av Munch och Jeff säger: ”Ursäkta, jag förstod inte riktigt” (lång tystnad). ”Snälla, kan du skrika det en gång till?” (lång tystnad). ”Ok, det där var tydligen värt att skrikas bara en gång.”
På konserter är det svårt att uppfatta ord. Mycket av repertoaren kommer från nyaste skivan och den hade jag inte hunnit med innan. Handshake drugs däremot är äldre och den kan jag utantill. Den handlar om olycklig kärlek för det finns ju ingen annan. En kille åker omkring i en taxi. Han har förlorat sin flicka men han har droger (i sin ficka) och det ger i alla fall en kort känsla av eufori: ”I felt alright / and if I ever was myself / I wasn’t that night …”
Senare i sången kommer några rader som kan uppfattas som ironiska men de är mycket bättre om man tar dem bokstavligt. Han vädjar att hon ska säga exakt hurdan hon vill att han ska vara och hör man Tweedys röst så hör man hela världens relationsförtvivlan när han gång på gång upprepar: ”Exactly what do you want me to be? / Exactly what do you want me to be?” (Behövs det sägas att svaret som aldrig kommer är: Var dig själv, ha ha.)
Lou Reed har jag heller aldrig upplevt live (men nog Laurie Anderson för 27 år sen) och att nu se honom transformerad till farbror kändes märkligt. Rösten är densamma men liksom andra recensenter av spelningen (igen tack vare Helsingfors festspel) tyckte jag han verkade lätt oinspirerad. Och fräckt att säga att folk som vill veta hur han och hans fru låter på riktigt borde komma med till Paris och Frankfurt, där de minsann inte tvingas uppträda i ett tält. Men okej, Lou Reed spelar bara rollen av USA:s Jörn Donner – under den vresiga ytan finns en känslig konstnärssjäl som gjort mer vägande insatser än de flesta.
The Yellow Pony-konceptet är ambitiöst, en lyrisk berättelse om allt möjligt där det är de sånger Laurie Anderson sjunger som känns mest. En kuslig sjukhushistoria om ett invalidiserat barn (”children crying and screaming. It was the sounds that children make when they are dying”), en om expertväldet med hypnotisk upprepning av rader som: ”only an expert can deal with the problem … ” som i grunden handlar om fattigdomen i USA.
De tar hand om varannan låt, tar hand om varandra, hon sjunger, han mer halvpratar. Tänker man dem som det äkta par de är kan man se dem vid frukostbordet, hon försöker få igång konversationen, han muttrar nåt tillbaka. Hon spelar ut alla färger med sin röst, på sin violin på klaviaturen, han svarar med knappa ackord och små solon, men sammantaget blir det faktiskt ett samtal. Lite vitsigt då att sista låten blir klassikern ”The Lost Art of Conversation” och beskriver ett par som lärt sig något: ”I pretend that you love me / And you pretend that you care”.
Sedan ännu ett par ord om tältet (lyssna Lou): i mitt tycke kanske Helsingfors bästa keikkaställe, lagom stort, vackert beläget, en publik där ingen är aspackad, en publik som lyssnar… Min enda invändning är att konserterna måste avslutas prick tio (p.g.a. invånarna i Kajsaniemi). Det omöjliggjorde en encore av Wilco och det var skandal!
Wilco spelade 17.8 och Laurie Anderson & Lou Reed 30.8 och 31.8, i Huvila-tältet på Helsingfors festspel.
Tapani Ritamäki
