Någonting håller på att hända med bilden av våld i parrelationer. Kvinnor är inte längre uteslutande offer utan diskuteras allt oftare även som utövare av våld mot sin partner. Ny forskning tyder på att kvinnor kanske står för en större andel av ”familjevåldet” än man tidigare trott.

Enligt en färsk undersökning från Rättspolitiska forskningsinstitutet uppger 15-, 16-åriga pojkar som sällskapar oftare än deras kvinnliga jämnåriga att de blivit utsatta för våld i sina förhållanden. 22 procent av pojkarna mot sex procent av flickorna uppgav att partnern smällt till dem. Nio procent av pojkarna mot två procent av flickorna sade sig ha blivit utsatta för sparkar eller slag med knytnäven eller ett hårt föremål. I en undersökning bland finska beväringar, publicerad 2008, uppgav var sjätte ung man att han blivit slagen av sin partner, men bara en procent av männen medgav att de själva utövat våld i sitt förhållande.

Undersökningar där man frågar folk om de själva varit offer eller utövare av våld kan inte läsas rakt av som fakta. Till och med i en anonym enkät kan man skämmas för att medge att man själv utövat våld och hellre se sig som ett offer. Könsroller kan påverka resultaten på oförutsägbara sätt. Pojkar får ju inte slå flickor. En pojke skall vara den starkare parten och får inte slå den som är svagare. Enligt traditionella manlighetsföreställningar är det å andra sidan mycket skamligt för en man att bli slagen av sin kvinna. Samma skam att medge offerupplevelser kan i lika hög grad gälla flickor enligt dagens normer för ”girlpower”.  Vad vill pojkar respektive flickor alltså medge, för sig själva och för forskarna? Hur vill man tolka vad som egentligen hände där hemma i köket?

Forskaren Venla Salmi menar ändå i en artikel i tidskriften Oikeus (2/2009) att den finländska forskningen om könat våld varit alltför ensidig. Man har gjort ett värdefullt arbete för att lyfta fram omfattningen av mäns våld mot kvinnor och kvinnors upplevelser som våldsoffer. Men den har varit låst i en ideologiskt färgad, essentialistisk syn på kvinnor som passiva offer och män som aggressiva förövare.

Enligt Salmi tyder statistik och forskning i många västländer på att omkring 40 procent av våldet i parrelationer är riktat mot män. En stor del av våldet är också ömsesidigt – där våld förekommer slår båda partnerna varandra. Kvinnornas andel av våldet verkar också växa när samhällen moderniseras och blir mer jämställda.

Har då finländska kvinnors våld mot sina partners tilltagit? Eller har det alltid varit omfattande men förtigits ännu effektivare än mäns våld mot kvinnor? Har den radikalfeministiska bilden av familjevåld som en patriarkal förtrycksmekanism uppmuntrat kvinnor att uppfatta mäns våld som förkastligt men sitt eget våld som rättfärdigt uppror?

Några definitiva svar kommer vi aldrig att få. Familjevåldet i det förflutna har tigits ihjäl och kommer aldrig att kunna klarläggas. Jag har ändå svårt att tro att våldsamma kvinnor förläst sig på radikalfeminism. Snarare kan kvinnors ökade status i samhället och på arbetsmarknaden ha minskat deras undergivenhet och deras hämningar att ta till våld. I vissa fall handlar helt enkelt om att våga slå tillbaka.

Den optimistiska tolkningen av de nya studierna vore att det feministiska arbetet mot mäns våld mot kvinnor burit frukt. Då är det inte kvinnors våld som ökat, utan männens andel av våldet som minskat. Unga män idag växer förhoppningsvis upp till en mer fördömande inställning mot våld mot kvinnor än tidigare generationer. Likaså till en manlighet som håller mindre på en hårt bepansrad fasad och klarar av att medge och tala öppet om att själv vara ett offer för våld.

Om någon trodde att män och kvinnor var helt olika i fråga om aggressivitet och våld är det dags att inse att också här är eventuella könsskillnader föränderliga och formbara, mera kultur än natur. Mäns våld mot kvinnor är och förblir ett stort samhällsproblem och det har definitivt inte gjorts för mycket för att stävja det. Men det är dags att börja ta också kvinnors våld och mäns offerupplevelser mer på allvar.