Debatten går het. Förväntningarna och rädslorna, kraven och retoriken kring det internationella klimatavtalet dominerar klimatdebatten.Vi måste glömma Köpenhamn. Blir utgången i Köpenhamn bra, så måste vi omsätta den i praktiken. Blir utgången i Köpenhamn dålig, så måste vi omsätta den till bra praktik.

Vi gör en liten tankelek. Klimatdebatten uppnår nästa nivå: i stället för att debattera huruvida utsläppen skall minskas kommer vi överens att vi minskar utsläppen tillräckligt (kolla www.350.org). Och sedan när ramarna finns, ja sedan skulle debatten verkligen komma i gång, nämligen hur vi skall minska, vem skall minska, vem skall betala? Låter det bekant? Det är visst det som kallas politik. Vad är det som saknas i bilden? Ser du en vänsterklimatpolitik? – nä, inte jag heller. Förvisso är det inte det enda politiska området där en stark vänstervision saknas.

Sporadiska inlägg finns i debatten, kritik av utsläppshandel (och andra marknadsmekanismer), kritik av miljöskatter för att de är regressiva, och förstås kritik av grön kapitalism i allmänhet. Men vilka är vänsterns förslag? Hur ser det vi försöker uppnå ut? Yes We Can! Kan vadå? (Retoriskt har Yes we can en utopisk anspelning som torde te sig bekant för vänstern). Hur skall energisparande och förnybar energi bli en realitet? Vilka är styrmekanismerna, vilken är statens roll, hur styrs investeringarna, hur styrs medborgarna, hur styr medborgarna?

För att komma igång kan man t.ex. ta miljöorganisationers förslag och granska dem kritiskt. Förslag kan inte tas som sådana, frågan om förhållandet mellan miljöpolitik och socialpolitik är en av problempunkterna. Det mest effektiva sättet att styra trafik i stora städers centrum är trängselavgifter. Men detta är förstås orättvist för att det inte bara är onödiga resor som uteblir, utan avgiften drabbar låginkomsttagare som behöver bil för eller till sitt jobb, medan den är så låg att den inte påverkar de rikare. Eller, om man gör kollektivtrafiken avgiftsfri, så kommer det att göras onödiga resor och det kommer att minska på kollektivtrafikens effektivitet.

En vänsterklimatpolitik skulle också ge behövligt perspektiv på diskussionen kring individens miljöval. Individuella konsumtionsval räcker inte för att rädda planeten. En persons skada på klimatet mäts genom kolfotavtryck (jämför med ekologiskt fotavtryck), men vi skall inte bara minimera skadan utan också skapa en hållbar värld. Vi skall lämna ett stort ekologiskt handavtryck. Kollektiv kamp för att ändra strukturerna i samhället låter ganska aktuellt igen.

Varför behövs en vänsterklimatpolitik nu? Har man inte sina förslag redo när debatten börjar (eller redan är i gång), ger man hemmafavör åt dem som har förslagen redo. Det räcker dock inte att utveckla en vänsterklimatpolitisk vision. Visionen måste kommuniceras väl. Den skall intressera och inspirera. Men mest av allt behövs visionen för att den skall kunna uppnås. Den är en utopisk affekt. Genom att bygga känslomässiga band till idén om en klimatvänlig framtid går människor från apati till aktion. Ge mig något att kämpa för. Vi kan nog.

När man har en vision kan man inte bara vänta och sedan ta ett hopp in i den nya världen (även om vänsterns retorik emellan kan tolkas så). Visionen måste omsättas i politik här och nu. Den nya världen skapas beslut för beslut, gata för gata, människa för människa. På varje nivå. Det betyder kamp. Något som arbetarrörelsen har varit bra på. Har vi en vision, har vi en politik, har vi en mobilisering, då kan vi säga: Köpenhamn är död, länge leve Köpenhamn!