Tomhet, torka och avsaknaden av liv lär vara associationer som vi nordeuropéer gör när vi tänker på öken. Musikerna i Terakaft är i Helsingfors för att vittna om att öken är mer än så. – Utan öken skulle det varken finnas kameler eller tuareger. För oss är öknen det samma som skogen för er. Det är trygghet. I öknen känner vi den största friheten. Men man måste kunna läsa öknen, och det kan tuareger. Vår hemlighet är att öknen talar till oss.

Tuareger är ett statslöst nomadfolk som bebor Saharaöknen i Mali, Algeriet, Niger och Burkina Faso. De har livnärt sig på Saharas handelskaravaner i tusentals år. Idag är de flesta tuareger fast bosatta, och lever av jordbruk och boskapsskötsel. Men kameler hör inte endast till det förflutna  och Terakaft betyder förstås karavan.

Till de traditionella näringsgrenarna kan tuareger idag lägga till  en kulturexport som skulle göra de finska kulturpolitikerna avundsjuka. Otaliga musikintresserade världen över har hittat hybriden som kallas ökenblues och sahararock. Stilen blandar västerländsk blues och rock – som naturligtvis har sina rötter i Afrika – med traditionell tuaregmusik. Sången framförs på tamasheq. Stilens mest kända företrädare är Tinariwen, som konstant turnerar världen runt, samarbetar med Santana och Robert Plant, och pryder rocktidningarnas omslag.

Tinariwen blev känt genom franska musikentusiaster som upptäckte bandet på en festival i Malis huvudstad Bamako i slutet av 90-talet. Bandet bjöds genast över till Frankrike, och segertåget har fortsatt sedan dess.

Från Terakaft var medlemmarna Diara och Dicko med om att starta Festival au desert år 2001. Samtidigt grundade de även Terakaft. Festival au desert arrangeras varje år i januari och har blivit allt mer populärt. För populärt enligt Dicko, som för bandets talan på och utanför scenen.

– Festivalen ägs idag av amerikaner och är mycket kommersiell. Tuareger har slutat gå dit och har istället grundat festivalen Les Nuits Sahariennes d’Essouk. Men det är bra att nya människor kommer till Festival au desert och hittar vår kultur.

Terakafts musikaliska centralgestalt Diara var med och grundade Tinariwen 1982. Han medverkar fortfarande i bandet och spelar gitarr på det nya albumet.

– Tinariwen är ett kollektiv som samlar poeter, musiker och andra människor som är måna om tuaregkultur, berättar Dicko.

– Ökenblues är en bra beskrivning av musiken, men den säger inte allt. Framför allt är det poesi som inspirerar musiken. Vi kallar vår musik för Ishumar eller helt enkelt gitarr, eftersom tuaregmusik oftast benämns enligt det centrala instrumentet.

Men vad kan man förmedla med musik som framförs på ett språk som är obegriplig för de flesta? Dicko menar att det inte utgör ett problem.

– I vår musik kan man höra öken. Vindarna, rytmen i kamelernas gång, kvinnornas sång kring lägerelden. Musiken tillhör alla. Den är universiell och vår musik har spår av all musik i världen. Den är både uråldrig och modern. Tuaregkaravanerna har alltid förmedlat influenser genom hela Afrika och allt har passerat genom oss. När vi återvänder hem kan det hända att vi tar med oss något från Finland.

En rock-karavan

Tuaregmusikerna har nätverk världen över. När USA-turnén inte blev av åkte bandet istället till Finland, och bor en månad hemma hos Hanna Yikona. Hon driver föreningen Afous Afous som främjar tuaregkultur.

Kvällen efter intervjun träffas vi på Savoy-teatern, där Terakaft ger en konsert. Bandet har bytt ut sina dammiga skinnjackor mot traditionella tuaregkläder, och intar scenen i ankellånga skrudar som kallas alasho. På sig har de också tagelmust, som är ett mellanting mellan turban och slöja. Lägg till rockinstrumenten och trummisens buckliga bensinkanister, som är hans slagverk, och intrycket är förstummande.

De flesta låtarna inleds av Dicko, som via en tolk berättar vad låtarna handlar om: livet i öken. Sångerna på tamasheq är obegripliga men trots det känns inledningarna onödiga. Ökenblues besitter en märklig spänning som växer av att den är totalt främmande men ändå igenkännbar som rockmusik.

Rikedom av sand

Mali är en av världens fattigaste länder med en beräknad medellivslängd på 48 år. Däremot har Mali lyckats upprätthålla en fungerande demokrati sedan inbördeskriget tog slut 1991.

Enligt legenden uppfanns ökenblues på 80-talet när tuareger kom i kontakt med rock på militärskolningsläger i Libyen. Idag ligger kalashnikovs nergrävda och rostar i ökensanden och tuareger i Mali åtnjuter minoritetsrättigheter. Man samarbetar aktivt med landets ledning och det mesta håller på att bli bättre, menar Dicko.

Men situationen för tuareger i bl.a. Niger är helt annorlunda. Nigers regering vill åt marken som tillhör tuareger, eftersom det finns både olja och uran i öknen. Det har uppstått bittra strider och militära konflikter som ständigt trappas upp.

– Företagen som exploaterar öken gagnar inte den lokala befolkningen på något sätt. De europeiska företagen tar rikedomarna, förorenar naturen och gör vattnet odrickbart. Tuareger är tvungna att flytta till städerna, vilket leder till nya konflikter, berättar Dicko.

Ett av de företag som Dicko pekar ut är franska Areva, som bygger Finlands nya kärnkraftverk i Olkiluoto. Areva driver några av världens största urangruvor i Niger, som klassas som världens näst fattigaste land. Trots det är landet världens femte största exportör av kärnkraftsbränslet uran.

Det mesta av biljettintäkterna från Terakrafts Savoy-konsert går till att hjälpa offren i den nyligen inträffade översvämningskatastrofen, som har gjort 600 000 invånare hemlösa kring floden Niger.

---

Terakaft ger ytterligare två konserter i Helsingfors: Arki Teatteri 26.9, Club Libererté 28.9. www.myspace.com/terakaft

För oss är öknen det samma som skogen för er.