Kurt Wallander är inte bara en polis som löser komplicerade mord. Han har ett liv också: skilsmässa, en vuxen dotter och komplicerade förhållanden till sin far och till spriten. Kurt Wallander är mänsklig. Och han är en god människa.
12 000 km sydväst om Ystad, närmare bestämt i Argentina, är det inte lätt att skriva en polisroman. Det grundläggande problemet är att hjälten ofta är polis i en traditionell deckare. Men i den argentinska verkligheten är lagens män för det mesta skurkar.
Få argentinare kan tro att en poliskommissarie i 50-årsåldern är en god människa. Han är tillräckligt gammal för att ha tillhört poliskåren under den senaste, blodiga militärdiktaturen. Även om han inte bar uniform under de mörka åren arbetar han i en av de mest korrupta och våldsamma poliskårerna i Amerika. Detta skapar en paradox: om kommissarien vore en god människa skulle han för länge sedan ha ändat sina dagar i den smutsiga Riachuelo-floden i Buenos Aires, antagligen förpassad dit av sina ”kollegor”. Om han inte är en god människa så duger han å andra sidan inte till hjälte.
En essä om polisromaner i dagstidningen Clarín gav följande riktlinjer för hur en verklighetstrogen argentinsk kriminalroman skulle kunna se ut: 1) Polisen har begått brottet. 2) Den som utpekas som gärningsman av polisen är oskyldig. 3) Brottsutredningens syfte är inte att avslöja sanningen, utan att dölja den. Och så vidare.
I denna verklighet finns inte någon plats för en hjälte, i alla fall inte en med skjutvapen (Clarín föreslog “journalist” som ett lämpligt yrke för en hjälte).
Vart vänder sig då argentinska läsare som är sugna på deckare?
De vänder sig till Ystad. Sedan år 2000 översätts Henning Mankells serie om Kurt Wallander till spanska. Den svenske poliskomm-
issarien gör succé i Buenos Aires, Latinamerikas mest europeiska och melankoliska land. Den svenska ”desasosiego”, modlösheten, och den exotiske Wallander analyseras på kultursidor och säljer som smör i bokhandlarna.
Martin Garat