I prologen till Christel Sundqvists debutroman Flickan i flaskan möter vi Skrikfågeln, en liten ensam sparv som krampaktigt försöker sjunga vackra toner men vars läte istället så småningom förvandlats till ett sorgset skri fyllt av utanförskap och övergivenhet. Den fågeln får tjäna som symbol för en liten flicka som under sin uppväxt tvingats ta ett alltför stort ansvar i en familj där faderns alkoholberoende dominerar vardagen. Hon har tilldelats rollen som Syster Duktig i familjen; hon tömmer faderns undanstoppade flaskor, hon äter hans vidbrända mat och lyssnar till hans sluddriga fyllehistorier. Hela tiden med en eskalerande skräck över att det ska hända honom något eller att han ska göra bort sig eller ännu värre – henne. Flickan växer med tiden upp till en Alltför Syster Duktig med välfylld almanacka, ansvarsfullt arbete, långa och många ”att-göra”-listor och ett välskött hem och familj. Den vackra röst som en gång var hennes har med tiden rostat igen och tystnat.En dag brister det emellertid rejält, hon faller bokstavligt ihop och får diagnosen utmattningsdepression. Det är under sjukskrivningsperioden som hennes inre flicka som så länge tigit still gör sig påmind och pockar på uppmärksamhet. För att bli frisk och hel inser det vuxna berättarjaget att hon är tvungen att bearbeta förträngda trauman från sin otrygga barndom. Inte minst måste hon försonas med uppväxten för att kunna gå vidare. Sundqvist låter det vuxna berättarjagets nu varvas med tillbakablickar och minnesfragment från barndomens 1970-, 1980-tal, vilket gör skildringen svindlande men också smärtsamt påtaglig.
Som helhet flyter Sundqvists suggestiva och fängslande prosa. Dock är stilen med de många upprepningarna och de emellanåt övertydliga och flitigt använda metaforerna en smula störande. Språkligt skulle berättelsen som helhet ha tjänat på att stramats åt. Till skillnad från till exempel Susanna Alakoskis Svinalängorna eller Åsa Linderborgs Mig äger ingen rör sig Sundqvist i en finlandssvensk medelklassmiljö. Fadern, ”underdogen”, som grundat sin egen minkfarm känner sig aldrig välkommen i moderns ”fina” familj. Modern har i sin tur gjort en klassresa nedåt i och med giftermålet med fadern. Också den politiska kämparanda, det motstånd, den ilska och det underifrånperspektiv som genomsyrar Alakoskis och Linderborgs berättelser saknas. Emellanåt blir tyvärr Flickan i flaskan för terapeutiskt inåtvänd och förlorar något av sin allmängiltighet.
Trots detta lyckas Sundqvist väl med att skildra och levandegöra hur det är att växa upp i ett alkoholisthem. Vare sig man vill eller inte tvingas man till medberoende och utanförskap.
Gripande berättar Sundqvist hur fadern – som ändå är den älskade Pappa Kungen – gång på gång väljer flaskan före sin familj. Hur modern, en gång så vacker och belevad, gör sitt bästa för att hålla samman hemmet, ekonomin och hennes tappra försök att upprätthålla den välputsade fasaden utåt. Familjens oro över hur full och på vilket humör fadern ska vara när han kommer hem. Skammen och skulden lägger sig som en järnfilt över den lilla flickans axlar och får henne att tystna och bli mer eller mindre osynlig. Det är sommarveckorna i moderns släktingars sommarhus vid havet som utgör den lilla flickans frist i tillvaron. Det är också mötena med de andra släktingarna, inte minst mormodern som lägger grunden för längtan efter något annat.
Trots det vemodiga och smärtfyllda stråk som löper genom Sundqvist roman andas den hopp, och tillförsikt. Hon visar att det går att försonas med sitt förflutna, sin familj och att ur en livskris kan det komma något gott. En pånyttfödelse om man så vill.
Christel Sundqvist: Flickan i flaskan. Schildts 2009
Ylva Larsdotter
