Ljubas långa slanka gestalt är lätt att känna igen trots motljuset inne från hisshallen. Nere i den mörka entrén till Radio Rysslands Röst står jag och väntar på att bli insläppt – på att få propusk (passerkort) och sedan tillsammans med Ljuba ta mig förbi de två vakterna med K-pist. På denna radiostation, som sänder på 33 språk ut över världen, är Ljuba chef för den nordiska redaktionen – eller rättare sagt var.

– Oj Kristoffer, allt har förändrats, du ska få se, säger Ljuba och så går vi in i en av de många trånga hissarna.

På sjätte våningen skiner det nylagda klinkergolvet. Det karaktäristiska lappade och lagade slitna, håliga plastgolvet är för alltid borta. Vid början av den långa korridor, utmed vilken alla de europeiska redaktionerna fanns, finns nu en ljus modern trädörr.

– Nu ska du se vad de har ställt till med, säger Ljuba triumferande och slår upp dörren.

Borta är den långa korridoren. I dess ställe breder ett jättelikt kontorslandskap ut sig. Inte en enda östtysk skrivmaskin finns kvar, bara långa rader av datorer.

– Här har du den nordiska redaktionen, säger Ljuba och pekar på en liten rad av datorer och ger ifrån sig ett kort sarkastiskt skratt. Nu är jag inte redaktionschef, nu är jag föreståndare för den här raden av datorer.

Bakom en av datorerna sitter Erkki i färgglad, randig tröja och översätter. Han är egentligen byggnadsarbetare och kom till Moskva 1981 för att bygga hotell. Här gifte han sig och ganska snart fick han jobb på radion som nyhetsuppläsare. Han brukade komma inlufsade vid halvsjutiden på kvällen, ta nyheterna, läsa dem och sedan gå hem igen. Men nu är arbetstiderna förändrade. Nu förväntas alla jobba kontorstid.

– Men så har vi ju också fått så mycket bättre lön, säger Erkki och ler finurligt och tittar på mig över sina svartbågade läsglasögon.

Trots den låga lönen har han hållit sig kvar genom maktskiften och ekonomiska kriser.

– Min fru har ett bra jobb här och hon skulle inte alls ha samma möjligheter hemma i Lahti, konstaterar Erkki.

Hans livsval både förbryllar och fascinerar. Om tre år går han i pension och skulle då gärna flytta tillbaka till Finland, men på grund av hustrun kanske han trots allt stannar kvar. Även Erkkis kollega, den snart 80-åriga karelskan Pirkko, har blivit radion trogen trots den vacklande hälsan. Efter ombyggnaden i somras fungerade inte ventilationen och Pirkkos hjärta klarade inte värmen. Tre gånger fick hon läggas in på sjukhus. Det har hänt många gånger tidigare, men varje gång kommer hon tillbaka. En annan krutgumma på redaktionen är reportern Irina, som nu 81 år fyllda arbetar mer än någonsin.

– Man måste säga att Irina är en väldigt stark och anpassningsbar människa, säger Ljuba då vi sätter oss ner i ett nyöppnat kafé på nionde våningen.

Hon och Irina har inte alltid dragit jämnt. Irina såg Ljuba som alltför regimtrogen och svag under Sovjettiden och Ljuba tyckte att Irina var alltför upprorisk. Ofta har de klagat på varandra men under senare år verkar de ha börjat se och uppskatta den andras positiva sidor, och försonats när de insett att de faktiskt behöver varandra. Nu gäller det istället att strida utåt.

– Nu sänder vi bara på internet, suckar Ljuba. Jag har verkligen fått kämpa för att vi överhuvud taget ska få finnas kvar. De nya cheferna tycker inte alls om mig, säger hon och skrattar. Jag har funderat på att lämna alltihop, men sen tänkte jag att det vore slutet för nordiska redaktionen om jag gör det, så jag får nog bli kvar jag också.

Hon går för att köpa en kanelbulle.

– De var mycket färskare förr, nu är bullarna här sega och smakar ingenting, konstaterar hon torrt.

Biträdet hör vad hon säger och kontrar:

– Vad är det ni säger? Allt är helt färskt här!

Ljuba verkar lite häpen över mothugget och klämmer skeptiskt på bullen. Kanske är det inte bullarna som blivit sega och smaklösa utan hela tillvaron i övrigt – i alla fall på Nordiska redaktionen.