Alla städer blir vackrare i solsken. Brittsommaren håller Moskva i ett fast grepp och staden känns ovanligt välkomnande då tåget från Helsingfors rullar in på Leningradskij-stationen. Beslutet att återkomma till Moskva och stanna minst ett år känns lätt att rättfärdiga för sig själv. Sedan då jag senast bodde i Moskva, i början av 2000-talet, har mycket hänt och vid varje återbesök finns det nya hus och vägar att beskåda – renoveringar och moderniseringar. För att ta mig till min nya bostad tar jag en gul taxibil med taxameter. Tänk en riktig taxi med taxameter. Även priset är ”riktigt”.

Som lektor vid Rysslands mest prestigefyllda universitet är jag tilldelad en tjänstelägenhet där jag kan sitta och grunna över föreläsningar och betygsättning. För att jag ska kunna göra detta i lugn och ro är besök efter klockan 23 förbjudna och för att jag inte heller ska förstöra arbetsron dagtid har det omtänksamma universitetet även utarbetat ett ganska omfattande blankettsystem för vanliga eftermiddagsbesök. En tant med stora runda glasögon visar mig en pärm med husets regler på ett tiotal olika språk och bläddrar mödosamt igenom pärmen, språk för språk, så att jag ska hinna begrunda översättarnas eventuella misstag. Efter att jag skrivit under en mängd olika papper och lämnat in tre fotografier, för arkivering och passersedel, tar damen mig till lägenheten. Där börjar hon lika mödosamt att gå igenom möblemanget. ”Stol – en … skrivbord – ett … lampor – tre …” Samtidigt pekar hon på respektive inredningsdetalj och sedan ser hon på mig för att bekräfta att jag har förstått innebörden och att vi är överens om antalet. Hon är inte den enda som är anställd för att administrera husets verksamhet, hon har ett tiotal kollegor och givetvis en chef.

”Lakan ska lämnas in mellan elva och tolv i rum tjugosju på torsdagar. Städerskan kommer onsdagar klockan tio och hon städar bara kök, bad och toalett”, upplyser damen i de stora glasögonen i förmanande ton. Städerskan passerar. Hon håller en liten kvast och en liten skyffel i vardera handen. Någon dammsugare finns inte. Här har ingenting förändrats.

När jag kom till Ryssland för första gången för tio år sedan förundrades jag över den tungrodda administrationen och att det arbetade så mycket folk överallt som egentligen inte verkade ha särskilt många arbetsuppgifter. Nu kan jag inte längre förvånas över dessa fenomen, men jag kan häpnas över att ingenting har förändrats på alla dessa år. Det behövs om möjligt ännu fler papper nu än då, med fotografier, stämplar och underskrifter från tjänstemän som sitter isolerade från varandra, trots att kanske bara en våning skiljer dem åt. Och alla dessa vakter och poliser. Överallt står det uniformerade män. Tunnelbanan är full av poliser. Vid större stationer kan man se ett trettiotal ofta unga poliser som står i klungor och mest verkar prata med varandra. Men ibland stoppar de någon förbipasserande och ber att få se på dokumenten, d.v.s. pass och registrering. I samhällsdebatten hemma hörs inte sällan krav på ”fler poliser på gator och torg så att vanligt folk kan känna sig trygga”. Själv är jag nog tveksam till om alla dessa poliser gör mitt liv tryggare. Att man har råd med så många poliser beror på att de har relativt låga löner, som därmed måste drygas ut på olika sätt, exempelvis med hjälp av utdömande av böter på mer eller mindre lösa grunder. Men officiellt är anledningen till alla dessa poliser att de är en del av försvaret mot fienden. Fienden behöver varken beskrivas eller nämnas vid namn – alla förstår ändå. I tunnelbanans högtalarsystem ropas det med jämna mellanrum ut att man ska ”upplysa polisen om man ser någon person som ser misstänkt ut”. Hemma framför spegeln kan jag andas ut och tacka mor och far för mitt ”ofarligt” nordiska utseende.

Kristoffer Lieng

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.