Under de senaste veckorna har ett relativt anonymt land dykt upp bland utrikesnyheterna. I Guinea, som ligger på Västafrikas kust, skedde grova kränkningar av mänskliga rättigheter i samband med en demonstration mot landets president den 28 september i år. Demonstranter sköts ner av militären, våldtogs och blev förda från sina hem.

Landet som var en fransk koloni, blev självständigt 1958. I fjol ”firades” femtio år som självständig stat, en hyllning med bitter bismak, eftersom friheten inte har förvaltats för landets bästa. Guinea har stora naturtillgångar som mineraler och diamanter, men rikedomen har aldrig kommit befolkningen till godo. De två presidenter som styrde militärdiktaturen under de första femtio åren av självständighet använde resurserna för egen vinning och omgav sig med lojala politiker och militärer som drog nytta av presidenternas tillgång till statskassan. Befolkningen led brist på vatten, elektricitet och grundläggande sjukvård. Staten avsatte få resurser till att bygga upp ett utbildningssystem och en infrastruktur, och lokala politiker och militärer kunde samla in ”skatter” av befolkningen. I ett samhälle som präglas av korruption och svågerpolitik utnyttjas inte heller det humankapital som rätt använt skulle vara betydelsefullt för landets utveckling.

Det finns en politisk opposition som effektivt har varit kväst, men i januari 2007 mobiliserades fackföreningar och medborgarna. De gick ut i stora protester mot den dåvarande presidenten, general Lansana Conté. ”Vi är redo att dö, för ett liv som detta är inte värt att leva”! Och mycket riktigt, i strejken och demonstrationerna som pågick i två månader dödades tusentals personer av den presidenttrogna militären. Inga nämnvärda förbättringar åstadkoms som resultat av strejken. Vid juletid 2008 dog den ålderstigne Conté, och en ung militär, Moussa Dadis Camara, vann lotteriet om vem som skulle ta över ledarskapet. Han lovade lämna ifrån sig makten när ett demokratiskt presidentval skulle hållas. Att han bröt sitt löfte då han meddelade att han ställer upp i valet i januari 2010 föranledde befolkningens demonstration 28 september i år i huvudstaden Conakry, som alltså slogs ned med kraftigt våld. Camara har kallat in tidigare rebeller som är vana vid en mycket våldsam krigsföring och har erfarenhet av inbördeskrigen i Liberia och Sierra Leone. Krigsmetoder som brutala våldtäkter i massiv skala, tvångsrekrytering av barnsoldater som drogas, och lemlästning användes vid inbördeskrigen i regionen under 1990-talet.

Guinea har befunnit sig i ett utdraget lidande i decennier. Staten erbjuder sina medborgare mycket begränsade möjligheter till utveckling av individens potential, något som varje människa har rätt till. Att befolkningen vill se en förändring, inte en ny president med samma politik som de tidigare, har de rätt att uttrycka utan att riskera livet. Man kan önska att det internationella samfundet skulle stiga in och utföra ett diplomatiskt mirakel för att spara många oskyldiga guineanska medborgares liv. De framtida scenarier som dock är mest sannolika för Guinea är antingen att befolkningen låter sig tystas och det utdragna lidandet fortsätter, eller att befolkningen står fast vid sin övertygelse och uthärdar ända tills en revolution och ett maktskifte är ett faktum, med det ofattbara lidande det sannolikt innebär. Min tanke går till de hjältar som gång på gång slås ner men alltid reser sig. För att framtida generationer har rätt till bättre förutsättningar.