När Vänsterförbundet förlorade stort i eurovalet i somras var det många anhängare som sörjde. Andra jublade. Förlusten gjorde det sällsynt klart att en förnyelse var nödvändig. Vissa dörrar stängdes samtidigt som andra öppnades.

Den etablerade vänstern har gått långt från sina rötter. Från att ha varit ett antagonistiskt projekt för en expansion av arbetarklassens välfärd har man gått till att rätt så tandlöst tala om “samvete”. Ja och klass? När senast talade Vänsterförbundet öppet om klass?

Det vore allt för enkelt att skylla kapitalismens framgångar och vänsterns motgångar på partivänstern. Själv har jag aldrig tillhört dem som satt all sin tro, eller just någon tro alls, på partipolitiken.

Under den historiska epok som arbetarklassen existerat med en större gemenskap än “en säck potatisar” har det alltid funnit rörelser som byggt strukturer närmare gemene person. I grannskapet, stadsdelarna, kvinnogrupperna, fackföreningarna, studiegrupperna, idrottsföreningarna och studentgrupperna har man kämpat för sina gemensamma intressen. De parlamentariska vänsterpartierna finns enligt min mening endast till för att stöda och förstärka de här striderna och strukturerna. De lever för dem och av dem. Utan de här grupperna är vänstern förlorad.

Vänsterns kris överlag beror därigenom 1) på att strukturer för ömsesidigt stöd vittrat bort eller blivit informella, men också på att 2) (parti)vänstern inte är närvarande där de här strukturerna verkligen finns. Varför det gått så här beror förstås till stora delar på att de ekonomiska och samhälleliga realiteterna förändrats samtidigt som organiseringen inom och utanför den partipolitiska vänstern halkat efter.

För det är ju förstås inte endast partierna som är i kris. Också facket och andra rörelser utanför partierna ligger illa till, inga nyheter här. Varför? Jag tror vi återvänt till frågan om klassretorik.

Medan vänstern slutade föra medveten klasskamp senast på 1980-talet, upphörde högern aldrig med det. Bloggaren Strategian tehdas (strategiantehdas.blogspot.com) skriver insiktsfullt:

”Under tjugo år har nyliberalismen fört en nästan ensidig klasskamp. Vänstern har förnekat kampens existens och kapitalisterna har kämpat på. Slutresultatet är att inkomstskillnaderna – den samhälleliga rikedomens grundval – har vuxit explosivt. I den här bemärkelsen måste det sägas att klasskamp visst finns, och medvetet genomförd ger den också resultat.”

Vänsterns fanflykt syns idag i finländarnas vardag på många olika sätt. Nätverket Studentaktion avbröt i torsdags ett anförande av bostadsminister Jan Vapaavuori på Helsingfors universitet för att framföra en synpunkt.

”Det finns alltför lite hyresbostäder till ett rimligt pris och hyrorna stiger hela tiden. Samtidigt ökar arbetslösheten och bostadslösheten är ett problem. Även i denna situation gynnar Helsingfors stad byggandet av bostadshus för rika och kontorsutrymmen för privatföretag. Allt på bekostnad av människors levnads- och bostadsutrymme.

Orsaken till antalet bostadslösa i huvudstadsregionen (ca 3 500 st.) ligger i den ekonomiska politiken. Om var och en skulle tryggas sin grundrättighet till boende, skulle efterfrågan ta slut och bostadspriserna rasa. Det är i vissa människors intresse att upprätthålla bostadslösheten – för då hittar man ju alltid människor som är färdiga att betala vad som helst för att få en bostad. Sålunda handlar bostadspolitiken om klasskamp.”

Under det gångna året har en ny våg av samhälleliga konflikter blossat upp. Studentaktion tog först strid mot den nu godkända universitetslagen. Under hösten har gruppen genom husockupationer politiserat den vidriga bostadssituationen i Helsingfors. Samtidigt har Vänsterunga dumpat en del luddig retorik och istället gått i bräschen för en återpolitisering av arbetskonflikter. Med organisationens nya kampanj “Ange din chef” (ilmiannapomosi.net) har man tagit ett stort steg mot att engagera arbetskraft som annars faller utanför fackets sköte.

Vänsterungas arbetsplatskampanj ställer chefer och säljare av arbetskraft i ett motsatsförhållande. Då det blivit allt svårare att skapa direkt organisering på arbetsplatsen, skapar man istället ett gemensamt utrymme genom att låta folk dela erfarenheter i det virtuella. Återstår att se hurdana stridsåtgärder kampanjen lyckas skapa.

Just nu pågår även en storskalig, offentlig ockupation vars syfte är att genom direkt aktion ta över fastigheter för bostadslösa. Bakom initiativet står gruppen “Asuntotoiminta”.

Det som förenar ovan nämnda projekt är ledan på bodstadslösheten och de höga hyrorna, att en miljon kvadratmeter kontorsutrymme står tomma, medan folk lever utan tak över huvudet

Gemensamt för ovan nämnda projekt är att de strävar efter att vara lättillgängliga. De söker gemensamma nämnare hos de utsatta i samhället. Nya grundvalar för kamp helt enkelt, då de gamla nästan kollapsat. De utnyttjar strategier som är bekanta från sekelgammal arbetsforskning, syndikalistisk fackkamp och husockupationer. Samtidigt understryker de subjekt som är lätta att identifiera sig med. Istället för halvskumma anarkister är det studenter som ockuperar i solidaritet med andra utsatta grupper. I solidaritet med andra prekära, med arbetarklassen.

Men vad betyder det att vara arbetarklass? När vänstern gett upp klassretoriken, har också arbetaridentiteten förändrats. Bloggaren Guldfiske (guldfiske.motkraftblogg.net) hänvisar till en norsk artikel och skriver:

”Den historiska arbetarrörelsens arbetaridentitet ställdes alltid i motsats till kapitalet, arbete–kapital var grundmotsättningen. Men när vänstern slutat att prata om klass, har Fremskrittspartiet kunnat förändra arbetaridentiteten, där grundkonflikten ses som arbete/arbetaren ställd mot utanförskapet (parasiter, snyltare, extremister). Arbetets identitet samlar alla de som ’gör rätt för sig’, oavsett om det är knegaren på golvet, småföretagaren eller företagsbossen i ledningen. Mot dessa ställs de som ’inte gör rätt för sig’, olika ’samhällsparasiter’ som befinner sig både högt och lågt: flyktingen, brottslingen, börsspekulanten, kulturvänstern, stekaren, journalistiska förståsigpåaren, politruken, fackpampen, socialfallet, extremisten, akademiska besserwissern. Därigenom blev det möjligt att para ihop rasism, arbetaridentitet och ett nyliberalt företagsklimat i ett gemensamt politiskt projekt.”

Är det någon annan som tänker på arbetarnas president eller kanske på arga högerpopulister i Helsingin Sanomats nätspalter?

Att tala om klass betyder inte att man vill stryka över andra former av förtryck. Att tala om klass är helt enkelt att betona konflikten mellan arbete och kapital. Mellan köpare och säljare av arbetskraft. Den konflikten lever kvar och mår hur bra som helst, inte bara trots utan just tackvare framväxten av nya snutt- och skitjobb. Att jobba klass mot klass, arbetare eller prekära, hur man än vill uttrycka det, mot kapitalister, kräver nya konflikter och nya metoder. Men med en antagonism som inte saknar historiska rötter.

Mikael Brunila

tror på följande initiativ

Asuntotoiminta.blogsome.com

Ilmiannapomosi.net

Opiskelijatoiminta.net