Det är en glädje att kunna sätta sig ner med en hög nya barnböcker och konstatera att man gärna skulle läsa flera av dem om och om och om igen, såsom man är illa tvungen om målgruppen är barn som inte kan läsa själva. Fyra av böckerna här är nya finlandssvenska titlar, medan en är rikssvensk. Fyra är bilderböcker för åldern tre till åtta ungefär, en för de allra minsta.

Liten i mörkret

I Mörkerboken av Hannele Mikaela Taivassalo och Lena Frölander-Ulf blir prinsessan Liten uppskrämd av sin hovmarskalk. Hon har så många skatter, så mycket som alla vill ha. Tidigare var hon obekymrad där hon satt om kvällarna och petade sig i näsan i sitt slott, men nu ängslas hon över trollkarlar och gastar och djur som rör sig i skogen. Ugglans hoande blir till ett ängslandljud: Oro, oro! ”Vad gör man när man har så mycket guld att vakta att man inte hinner tänka på annat?” undrar Liten.

I skogen lurar vilda djur och rövare som inget annat vill än roffa åt sig av prinsessans rikedomar. Till slut blir trycket för hårt för den lilla prinsessan. Hon tar guldnyckeln, låser upp precis varenda dörr i slott-et och springer sedan ut i skogen, bland odjur och troll, springer och springer tills hon hittar en jordkula där en liten stackare, precis lika stor som hon, ligger sjuk. Hon vårdar honom (om det är en han) så gott hon kan. När han tillfrisknar lever de lyckliga tillsammans i alla sina dagar och saknar inte alls det guld och de rikedomar som hon har lämnat bakom sig.

Resultatet är en omvänd klassisk prinsessaga: prinsessan Liten lämnar sina rikedomar och hittar kärleken i en liten jordkula i skogen. Slutet gott allting gott.

Boken har en läcker utformning, med mörka bilder helt i svartvitt, så mörka att man faktiskt plirar lite när man ser på dem, som man gör när man försöker se i mörkret. Några uppslag är helt utan text, ett lyckat grepp för att föra över hela uppmärksamheten på bilden och också öppna för ett samtal utanför texten, mellan en högläsande vuxen och barnet. Särskilt en helsidesbild av slottet i genomskärning, precis i det ögonblick då rövare och djur tränger sig in i bottenvåningen, fångar uppmärksamheten och fantasin för en längre stund. En annan bildfavorit är en hjort med krona av eld.

Trots bokens många förtjänster är det något i rytmen, särskilt i början, som känns trögt: texten driver inte framåt utan bromsar snarare in, dröjer onödigt länge vid Litens vaknande oro utan att det egentligen blir spännande eller kusligt för det. Som resultat blir resten av handlingen onödigt kortfattad, nästan kursorisk.

Jag undrar också varför det nu sist och slutligen skulle ha varit så illa med rikedomar för liten och stackaren i skogen. Från början var hon ju nöjd med sitt prinsessliv, innan hon lät sig skrämmas upp av den gnidiga hovmarskalken. Och kärlek och rikedom lär inte heller i verkliga livet vara storheter som utesluter varandra.

Saga Blom och snöflickan

I Anna Gullichsens och Cara Knuutinens andra bok om Saga Blom har det blivit jullov och Saga är igen hos farmor Simone. Här får hon baka pepparkakor och lära sig mera om örter och blommor. Lökarna till amaryllisen har de planterat redan på hösten. I trädgården träffar Saga på den märkligaste lilla blomflicka, Helleborus niger, som på svenska heter julros, men som vill att man kallar henne Helle. Hon är farfars planta. Han var trädgårdsmästare, men numera är han död. Mitt i farmors lugna julstök får Saga pyssla om den osannolika lilla julrosplantan som mirakulöst slår ut i snön på själva julafton. ”Det var den bästa julklapp jag fått på länge”, säger farmor.

Liksom i den förra boken, Saga Blom (2008), finns här lite fakta och tips mellan varven. Vid sidan av berättelsen får man också lära sig hur man driver upp amaryllisar, hyacinter och tazetter, och ett recept på snövåfflor finns med på slutet.

Det här är en fin och varm bok att ge till julklapp eller att ta fram och läsa i väntan på julen varje år. Knuu-

tinens mjuka illustrationer har blivit kritiserade för att vara gammalmodiga, men de är finstämda i sitt sätta att skildra idyllen. Och idyll är minsann inget det finns för mycket av i den samtida svenskspråkiga barnboken. Vaddå gammalmodiga, förresten? Jag kan svårligen tänka mig något mer förtryckande än obligatorisk tidsenlighet i barnböcker.

Man kan se det som ett positivt särdrag i den samtida bilderbokskontexten att boken saknar problemorientering. Ingenting är galet och det som behöver göras är praktiskt och fullt görbart. Just här och just nu är allting bra.

Vargen och offentligheten

Ett grabbigt bildspråk och ett chosefritt, rättframt berättargrepp kännetecknar syskonens Nora och Kasper Strömmans bok Vargen som ville vara känd. Boken har 2008 kommit ut på finska på WSOY och ges nu ut på svenska på eget förlag.

Här träffar vi vargen Erik som tröttnat på att bo ensam i östra Finlands skogar och bestämmer sig för att bli känd. Han skriver en bok, försöker bli sångare och målar tavlor, men känd blir han inte på den vägen och inte särdeles populär heller. Han försöker sig också på att äta några får men blir bara jagad med bössor, utan att väcka någon större medieuppmärksamhet. Av en händelse räddar han ett spädbarn, men blir bara missförstådd och tagen för en missdådare.

Sedan träffar han en hundflicka som följer med honom ut i skogen och efter en tid får de valpar.

Nu är Erik inte ensam längre och allt är bra ända till den dag då Erik blir känd. Någon har fått veta att han lever tillsammans med en hund, och plötsligt har de massivt mediepådrag och flockvis med turister som ska bevaka deras familjeliv. En dag är Erik och hans familj spårlöst försvunna. ”De bor i lugna och avlägsna trakter på andra sidan gränsen. Men vilken gräns, det vill Erik inte berätta. Han vill nämligen inte vara känd.”

En udda färgsättning, med i regel två färger per uppslag, präglar Kasper Strömmans frejdigt tecknade bilder. Vargen och hans familj är t.ex. gula.

Berättelsens sensmoral är enkel: kändisskap är ingen lösning på ensamhet och kanske inte så roligt överlag. Bättre att syssla med sitt, vad man nu sysslar med. Det kan vara skönt att få vara i fred med dem man tycker om. Särskilt mångbottnat blir det inte, men det är bra som det är.

Nattbok för de minsta

Jag blir glad när jag läser Henrik Huldéns och Ulla Donners God natt, Gosse Gosig. Utbudet på genomtänkta och roliga böcker för barn på ett till tre år är inte så stort och man kan hoppas att den här duon får tillfälle att göra flera. Boken har ett behändigt litet format och tryggt tema. Det börjar bli kväll och Gosse Gosig ska gå och lägga sig. Huldéns korta rimmande texterna slutar på varje sida med ett ord som man får gissa sig till med hjälp av tre små bilder:

Gosse Gosig stoppar om

alla mjuka djuren

Tygkaninen bor bakom

lejonet och

Perfekt som godnattritual och komma ihåg-lek, med både vanliga och lite udda ord. Skönt också att en politiskt synnerligen inkorrekt snusdosa har fått komma med som rimalternativ för de intet ont anande tvååringarna.

Barnboksdebutanten Donners naivistiska illustrationer lovar gott för framtiden. Det enda som gör mig lite fundersam är valet att rita gossens ögon som små tomma cirklar, ett grepp som gör att han faktiskt lite spöklik ut. ”Han har ingenting i ögonen”, säger min jury på sju respektive åtta år. Förvisso är de för gamla för boken, men i alla fall.

Siv sover över

Hemma hos oss har Pija Lindenbaums böcker om Gittan varit stora favoriter, liksom Astrid Lindgrens saga Mirabell med Lindenbaums illustrationer. De senaste könsrollsöverskridande böckerna Lill Zlatan och morbror Raring och Kenta och barbisarna är säkra klassiker.

Men Lindenbaum tycks bara bli bättre hela tiden. Den nya boken Siv sover vilse är faktiskt något i särklass. Här ska Siv sova över hos en kompis. Att det är jättekul vet ju alla.

Jag kramar pappa så att han kan gå hem.

Men han bara pratar med Cerisias mamma.

– Bla bla bla! skriker jag och Cerisia.

Med perfekt gehör beskriver Lindenbaum hur det är att komma hem till en kompis när man är liten. Lite konstigt å ena sidan: äckliga husdjur, konstig mat (”jag smakar lite pytte och dricker mjölk.”), det luktar messmör och man vet inte om den gamla människan som sitter i soffan tittar på en eller inte. Å andra sidan jättehärligt: en jättelång brorsa som säger roliga saker, och snyggt dukat med ljus och servetter. ”Det har vi bara när det är fest. Dom tycker nog att det är fest när jag är här.”

Flickorna vill inte se på film för de har bråttom att sova över. Cerisia somnar snabbt, men Siv kan inte sova. Här börjar en drömsk vandring genom en nattlig lägenhet.

I ett rum sitter ett par som liknar Cerisias mamma och pappa men är mera osympatiska och klämmer i sig gräddtårta. ”HÄR ÄR DET VI SOM BESTÄMMER! VI SKA HA ALLT MUMSET!” Just det. Alla vet ju att föräldrar äter godis och kakor och annat mums efter att barnen har gått och lagt sig.

I ett annat rum ligger den gamla människan i en pytteliten säng och klagar över att hon har svårt att sova.

Vid diskbänken i köket yr det hårstrån och luktar som gamla strumpor. Två bråkstakar (typ grävlingar) rullar ut mitt i en brottningsmatch. Uppkäftiga är dom också. ”Sen tar dom på sig stövlar. Det är väl ganska konstigt.”

Vi kanske tror att Siv drömmer, men på toaletten hittar hon Cerisia som också ser djuren.

– Nämen hej! ropar hon. Kom hit ska ni få koppel på er!

Men då sticker dom direkt.

— Dom vill nog inte bli bestämda över, säjer jag.

– Jag vet, säger Cerisia, dom är alltid så där.

Sen bäddar flickorna åt sig i köksskåpet tillsammans med djuren. Där hittar Sivs pappa dem på morgonen när han ska hämta. Sen går Siv hem. ”Nu har jag sovit över. Det var inte så jättekul.”

Barnen är porträtterade med fullständig inlevelse. De flesta av bilderna är sedda uppifrån ett hörn av rummet, något som både förstärker känslan av det absurda i den nattliga vandringen och Sivs integritetsfulla blyghet i det främmande hemmet.

Bra med mångfald

Överlag ligger den stora behållningen av det här urvalet i mångfalden av grepp, både i text- och bildberätt-ande. Även om Pia Lindenbaum här representerar den absoluta eliten av samtida svenskspråkiga bilderböcker, och sitter väldigt rätt för föräldrar av min generation, är det också bra att hennes färgstarka och träffsäkert absurdrealistiska grepp inte utgör en dominerande norm. Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om vikten av just bredd och variation i barnboken, gällande såväl frågeställningar, språk, bildspråk, stil, huvudpersoner och miljöer, som grad och art av realism.

Därför är det roligt att se att många av de finlanddsvenska författarna är intresserade av att skriva för barn. Flera bilderbokstitlar är på kommande under hösten, till dem och kapitelböckerna får vi återkomma senare.

---

Hannele Mikaela Taivassalo, text, Lena Frölander-Ulf, bild: Mörkerboken. Söderströms 2009.

Anna Gullichsen, text, Cara Knuutinens, bild: Saga Blom och snöflickan. Söderströms 2009.

Nora Strömman, text, Kasper Strömmans, bild: Vargen som ville vara känd. Nora Strömman och Kasper Strömman 2009.

Henrik Huldéns, text, Ulla Donner, bild: Godnatt, Gosse Gosig. Schildts 2009.

Pija Lindenbaum, text och bild: Siv sover vilse. Rabén & Sjögren 2009.