I början av romanen Peter Pan lurar pappan, herr Darling, familjens hund att dricka något som ser ut som mjölk, men i själva verket är en otäck medicin. Barnen rusar för att trösta den djupt sårade hunden medan mamman tröstar barnen. Herr Darling ”skäms fruktansvärt” men vill inte ge vika.

”Det var bara ett skämt”, försöker han. ”Ingen nytta av att jag sliter ut mig för att försöka vara lustig i det här huset … Krama hunden bara! Ingen kramar mig. Jag är bara familjens försörjare, varför skulle jag bli omkramad – varför, varför, varför!”

Kvällen slutar med att pappan tvingar hunden att sova utomhus, vilket gör att barnen kan rymma med Peter Pan och äventyret börjar.

Det talas alltemellanåt om Peter Pan-syndromet, män som vägrar bli vuxna och vill fortsätta roa sig fast flickvännerna önskar annat. Men jag har länge tyckt att Herr Darling är minst lika intressant. En välbeställd man i sina bästa år som har mycket makt, och inte drar sig för att använda den, men som samtidigt känner sig maktlös och fylls av självömkan. Få emotionella porträtt belyser borgaren, familjefadern, i lika ömklig och avslöjande dager. Om J.M.Barrie inte själv hade varit en man skulle han antaligen ingå i dagens feministiska kurslitteratur.

Möt den här manstypen i Henrik och Märta Tikkanens böcker, i sovjetiska krigsromaner, i Yates Revolutionary Road … Ja, temat vore värd en systematisk litterär studie. Men då måste man börja långt tillbaka i tiden. Begrunda hur professor J. Östrup år 1928 beskrev den typiska manshjälten i Tusen och en natt:

”Det är ’kärlek vid första ögonkastet’, och förälskelsen gör vederbörande unge man sjuk och sängliggande. Men detta för oss omanliga hänger också det samman, att den förälskade hjälten blott sällan uppträder aktivt. I stället för att handla och kämpa, vilket för vårt estetiska sinne är betingelsen för att man skall få sympati för honom, sätter han sig ned och jämrar och klagar, i det han helt överlåter åt en lycklig slump eller en nådig försyn att övervinna de hinder, som skiljer honom från den älskade. Ty sagans hjälte är bilden av folket självt; orientalen är uthållig i sin lidelse men har blott sällan självständig viljestyrka och handlingskraft.”

Östrup har förstås fullkomligt rätt i att den västerländska mannen antas handla, inte klaga. A man’s got to do what a man’s got to do. ”Orientalen” kan utbrista i klagosånger, anropa gudarna, klandra ödet för misstag han själv gjort och vänta på att någon annan, förträdesvis djinner eller listiga kvinnor, reder upp det hela. Ramberättelsen för Sindab sjöfararen är faktiskt en manlig tävlan i självömkan. Den utfattige bäraren Sinbad stannar upp utanför köpmannen Sinbads hus och kommenterar ödets godtycklighet. ”Den ene skämmes bort av lyckan, medan den andre såsom jag får träla i armod.” Den rike Sinbad bjuder då in bäraren och berättar om alla sina äventyr för att bevisa att han minsann haft det allra värst.

På finska utkom nyligen en uppmärksammad biografi över Pekka Herlin, som byggde upp ett av landets starkaste affärsimperier. Jag fäster mig vid hur ofta recensionerna tar upp en viss aspekt av Herlin i det privata: att han satt vid köksbordet och klagade över hur synd det var om honom. Här gäller det förstås en man som för det mesta var ovanligt handlingskraftig, men just denna mera oväntade sida av hans personlighet verkar beröra många.

Psykologerna har konstigt nog inte forskat särskilt mycket i självömkan, med undantag för en bra artikel av Joachim Stöber i Journal of Personality. Stöber påpekar att stressande händelser lockar en att tycka synd om sig själv. Självömkan beskrivs som känslor av sorg och orättvisa kopplade med avund över andras framgång. Den hänger också ihop med depression, inåtvänd aggression och låg känslomässig stabilitet. Intressant nog går självömkan hand i hand med emotionell ensamhet, inte nödvändigtvis social ensamhet. ”Varför just jag?” är den typiska frågan då man har synd om sig själv, i herr Darlings anda.

”Varför just jag?” är också vad Finlands statsminister upprepat i offentligheten det senaste halvåret. Han har antingen väldigt dåligt minne eller så har han ljugit inför riksdagen, han leder ett parti som är inblandat i skumraskaffärer upp till halsen, han har suttit i styrelsen för en stiftelse som borde finansiera ungodmars bostäder men som finansierat bland annat honom själv. Han är landets mäktigaste man. Men någon del av honom kan faktiskt på allvar fråga varför just han borde ta ansvar för något alls i denna härva. Hur kan det vara hans fel att partiet gör misstag? Hur kan det vara hans fel att landets seder kring valfinansiering är ruttna? ”Varför, varför, varför!”

Nu är självömkan inte alls typiskt för män i gemen. Tvärtom visar alla (få) psykologiska resultat att kvinnor oftare tycker synd om sig själva. Delvis beror könsskillnaden antaligen på att västerländska män uppfostras att inte visa känslor, ens mot sig själva. Det vore intressant att se vilka resultaten blev ifall man upprepade de här studierna med försökspersoner från Mellanöstern.

Ändå har jag inte märkt att kvinnor med makt skulle idka självömkan i offentligheten. Det känns svårt att föreställa sig en kvinnlig företagsledare som kommer hem, sätter sig vid köksbordet och börjar klaga medan resten av familjen antas sitta och lyssna till henne. Eller kan ni tänka er att Tarja Halonen under en kris, eller Anneli Jäätteenmäki under sin korta tid som statsminister, hade utropat: Varför jag?

Bland alla de eländiga förklaringar och undanflykter som Centerns och De grönas kvinnor presenterat under valfinansieringshärvan har jag inte märkt drag av just självömkan. (Fast rikssvenskarna kanske har något att invända här, jag följde inte med Mona Sahlins känslospel i tiderna.)

Ifall jag gissar rätt, och just maktens män extra ofta uppvisar självömkan, kan det bero på att de innerst inne är säkra på sin makt. Självömkan är nämligen ingen bra social strategi. Psykologen Stöber påpekar att den ”snarare förstorar problemet och skapar nya svårigheter än hjälper en att klara av stressande situationer på ett lyckat sätt.” Han citerar en bra formulering: Det finns hundra bra sätt att klara av ett hinder och ett säkert sätt att inte göra det – självömkan.

Det är heller inte länge man orkar lyssna på en annan tycka synd om sig själv – mycket snart börjar åhöraren tycka synd om sig själv.

Statsminister Vanhanen har nyligen stärkt sina vacklande positioner i och med den förvirrade diskussionen om huruvida han tagit mutor i form av en hög specialhyvlade bräder. Noteras bör att han just i det här fallet handlade – gav entydiga svar, ställde ultimatum, marscherade ut. Man kan bara längta efter dylik tydlighet i de stora, obesvarade frågorna och besluten.