Landskapet är vackert och öppet. Jag har nyss vikt av från riksåttan och närmar mig målet efter fem timmars bilfärd. Läraren vid den lilla skolan i Närpes sade i telefon att om jag inte genast hittar fram kan jag fråga någon, men tillade i samma andetag att det ju inte precis vimlar av folk i knutarna.Det är något av en paradox att de svenskspråkiga skolorna i södra Finland, där det omgivande samhället på många sätt är pluralistiskt, nästan har renons på invandrarelever. Invandrarfamiljerna i södra Finland lär ju sig i första hand majoritetsspråket, finskan, och barnen kommer därmed till de finskspråkiga skolorna. Däremot är den svenskspråkiga glesbygden i Österbotten på många håll mångkulturell. Flyktingar och invandrare integreras i dessa regioner till det ”finlandssvenska” – ofta utan någon kontakt till det finska, bortsett från skolans obligatoriska undervisning. De blir minoriteter i en minoritet.

Hur mångkulturellt är då Sydösterbotten? Någon påpekade för mig att man i affärerna i Närpes hör mer utländska språk än svenska. Jag gör ett litet empirisk-sociologiskt studium, spatserar resolut in i en mataffär i centrum. Vandrar omkring bland hyllorna och lyssnar. Faktiskt. Fifty-fifty skulle jag säga. Sex familjer inne i affären varav tre talar utländska språk. Jag blir samtidigt pinsamt medveten om min egen kulturella begränsning. Samtliga språk jag lyssnar till (förmodligen bosniska, vietnamesiska och ”Närpes-svenska”) ter sig nämligen obegripliga för mig.

Ett drag som förefaller prägla Österbotten, åtminstone glesbygden, är avsaknaden av märkbara sociala klasskillnader. Inga skrytbyggen längs med vägkanterna eller pråliga Mercedesbilar som glider fram på landsvägarna. Man kan också ana sig till en gemenskapskänsla och samhörighet, inte minst genom det gåtfulla dialektala språket.

Närpes har en ganska lång tradition av både flyktingar och arbetskraftsinvandring. Men statistiskt sett är det inte fråga om någon ”invasion”. I Närpes har omkring fem procent av invånarna ett annat modersmål än svenska och finska. I Malax är siffran kring tre procent, ett tal som motsvarar Finland i stort (Finland har ca 145 000 invånare med annat modersmål än finska

eller svenska). Den lilla kommunen Korsnäs var länge världens mest svenskspråkiga kommun men

tappade positionen för något år sedan, passerad av en åländsk kommun. Detta på grund av ökad arbetskraftsinvandring från utlandet.

Skolorna i trakten är dock mera mångkulturella än så. Det är ofta barnfamiljer som immigrerar vilket medför att mellan 20 och 30 procent av  eleverna i vissa skolor har rötter utanför landets gränser. Till saken hör också att de flesta skolor är mycket små, bortsett från högstadier och gymnasier, och den förberedande undervisningen för invandrareleverna, s.k. språkklasser, koncentreras till vissa skolor.

Skoldirektören i Närpes, Åsa Snickars, påpekar att Österbotten är ett område varifrån det emigrerats en hel del, i tiderna till Amerika och senare speciellt till Sverige.

– Vem vet, kanske detta bidragit till en viss förståelse för invandrarnas position, säger hon.

Samtidigt påpekar hon att det brukar finnas en skillnad i majoritetsbefolkningens attityder gentemot flyktingar och arbetskraftsinvandring. Det sistnämnda stöder företagsverksamheten i kommunen. I Närpes menar hon att etoset är mestadels positivt – också mot flyktingfamiljer.

– Uppfattningen att ”utlänningar kommer hit och rövar våra jobb” är ganska ovanlig i dessa trakter, liksom attityden att invandrare eller flyktingar skulle vara kostsamma för kommunen, säger hon.

Men i samband med den framväxande lågkonjunkturen naggas toleransen ändå i kanterna. Många lärare jag träffade i Östebotten påpekade att främlingsfientliga tongångar blivit aningen vanligare under den senaste tiden.

Skolan i integrationen

Det är en överraskande erfarenhet att små landsbygdsskolor kan vara så mångkulturella, som t.ex. i Molpe, i Korsnäs kommun. Molpe skola har säkert en av de vackraste skolbyggnaderna i Finland – byggd 1923. I efterhand hörde jag att den i folkmun kallas för Molpe universitet. Dess storlek har ingett respekt. I Molpe skola (klass 1–6) har man både förra läsåret och i år samlat ihop en hel klass med förberedande språkundervisning, med barn från Burma. Integrationen har, enligt rektor Jan-Henrik Häggdahl, förlöpt över förväntningarna.

– Dessa flyktingbarn är väldigt motiverade och bär med sig en kultur som är ödmjuk. Barnen förefall-er dessutom uppfostrade till flitighet, säger han.

Jan-Henrik är påtagligt engagerad i sina flyktingelever och berättar hur han och skolan förberedde sig för att klara av den nya situationen med språkklassen. Jag frågar om det förekommit fördomsfulla komm-entarer eller främlingsfientlighet kring dessa invandrarfamiljer.

– Vi har inte egentligen alls mött på problem på den fronten. Det är klart att det under ytan kan förekomma fördomar men i en liten skola är det relativt lätt att skapa en gemenskap där alla ryms med och fördomar bryts ner, säger Jan-Henrik. Dessutom har flyktingfamiljerna vänfamiljer från de lokala byarna vilket bidrar till att klyftor mell-an ”oss” och ”dem” inte växer sig oproportionerligt stora.

När man talar om mångkulturell pedagogik brukar man ofta betona att integrationen skall ha en dubbel riktning. Det är inte endast invandrareleverna som skall integreras till en given ordning utan även majoritetseleverna skall kunna anpassas till den nya situationen. Också lärarna skall kunna se över sin undervisning för att kunna anpassa dem efter elevgruppen. En viss flexibilitet och förmåga till individualiserad undervisning är därför kännetecknande för mångkulturell pedagogik. Läraryrket är ändå traditionellt en verksamhet där lärarna skapar egna mönster och vanor. Det är därför inte så lätt att ändra på undervisningen om situationen kräver det.

Skoldirektör Åsa Snickars hänvisar också till ovan nämnda utmaning. Hon säger sig nästan dagligen få samtal av lärare som undrar hur de skall bedöma invandrarelever när kunskaperna inte kan jämföras med majoritetseleverna. Flexibilitet i bedömningen är hennes råd. Faktum är ju att man inte ens behöver ge sifferbedömning förrän i sista klassen i grundskolan. I vissa fall kan det vara bättre att ge en skriftlig bedömning som är individualiserad än att försöka sig på en neutral och ”objektiv” siffra. Men sådana optioner är lärarna mycket ovana med, menar Snickars.

Elever berättar

Hur framträder den finlandssvenska skolan i Österbotten ur invandrarelevens synvinkel? Jag träffade några elever från Petalax gymnasium: Mai (född i Närpes med vietnamesiska föräldrar), Silvester (från Estland), Anela och Aida (båda från Bosnien).

Silvester och Aida kom till Finland under den känsliga högstadieåldern men de anser att det gick snabbt att få kontakt med de lokala ungdomarna. Visserligen var de tvungna att tala engelska den första tiden men kommunikation på svenska kom snabbt med in i bilden. Alla fyra har, enligt egen utsago, många infödda finlandssvenskar i vänskapskretsen. På basis av egna (icke-systematiska) iakttagelser måste jag tro dem. Trots försök upptäcker jag varken på skolgården eller i korridorerna några tydliga grupperingar på basis av etniska skillnader. Och den lokala dialekten gör sig gällande oberoende av härkomst och hudfärg.

De har för övrigt mycket positivt  att säga om den finländska skolan. Klasserna är mindre i jämförelse med länderna de kommer ifrån. Lärarna har mera tid med varje elev och är mindre auktoritativa. Dessutom förefaller den finländska skolan erbjuda mera frihet åt eleverna än vad den vietnamesiska/estniska/bosniska skolan förmår. Med faran för lättvindig generalisering är det viktigt att påpeka att dessa elever är gymnasister som, av en eller annan orsak, är motiverade och trivs med skolarbetet i Finland. Det betyder inte att alla automatiskt gör det. I grannbyggnaden 50 meter längre bort, på högstadienivån, var skoltillvändheten inte alls lika hög.

Minoritet i kubik

Jag kommer till Taklax skola i Korsnäs. Jag leds in i ett klassrum där det på tavlan står med stora bokstäver ”Kom ihåg: tala högsvenska”. Jag börjar förstå vikten av det hela. Om invandrarna enbart skulle lära sig den lokala dialekten så blir de ”en minoritet i en minoritet i en minoritet”. Alltså minoritet i tredje potens. Och deras geografiska yta där de kan göra sig förstådda på svenska krymper ytterligare.

I klassrummet sitter Saudina, en ung bosnisk kvinna som bott fem år i Finland, och ger hemspråksundervisning åt Ahmed som är sju år gammal. Samtidigt hjälper hon Ahmed med läxläsningen.

Ahmed har, tillsammans med sin äldre syster, börjat i skolan för ett år sedan och har avlagt det första året i form av språkundervisning. I höst går han om klassen och förväntas ha tillräckligt stark svenska för att klara biffen med alla de färdighetsmål som första klassen kräver. När jag sitter där med Ahmed räknar han på samma sätt som min egen sjuåring, med fingrarna i vädret och stor inlevelse. Ahmed har fått som läxa att rita en sjörövarkarta. Olyckligtvis hade ingen berättat för honom vad det svenska ordet, sjörövarkarta, står för. När Saudina översätter det till bosniska lyser Ahmed upp och sätter genast i gång med uppgiften.

Saudina tycker att den finländska skolan är bra även om hon tycker att den borde satsa på ännu mera stöd för invandrarbarn.

– Bosnierna har stor respekt för både finländska lärare och skolans undervisningsmetoder. Skolan här är ändå inte alls lika auktoritativ som den hemma i Bosnien, säger Saudina.

I hennes egen skola var det helt otänkbart att en elev skulle klampa in i lärarrummet, vilket eleverna gör i Finland. Men det finns en kulturell friställning som ibland gör henne lite fundersam.

– Ta t.ex. de finländska flickorna som dricker öl och festar på veckosluten. Dem har jag väldigt svårt att förstå utifrån min egen kulturella bakgrund, säger Saudina.

Jag frågar också Saudina vad hon anser om att integreras i Finland på svenska och att tillhöra en minoritet i en minoritet.

– Vi brukar, bosnier emellan, ofta diskutera det här. Det är ett ganska litet område där vi kan röra oss på svenska i Finland. På finskare orter, i Vasa eller Helsingfors, blir det lätt att man talar engelska, de av oss som kan.

Hon säger också att många bosnier har kommit för att arbeta och jobbar därför så mycket att det sociala livet inte sträcker sig längre än till de närmaste anhöriga.

– Vi bosnier borde också bjuda till mera och vara mera aktiva. Jag

kommer i framtiden jobba för att lära mig finska. Det har jag bestämt, säger hon.

Aktiv har hon uppenbarligen varit själv för hon är anställd av både Malax och Korsnäs kommun som hemspråks- och religionslärare. Dessutom har hon blivit invald i Korsnäs kommunfullmäktige där hon nu direkt kan påverka minoritetsfrågor i kommunen.

Den största kulturkrocken uppkommer som en följd av temperaments- och spontanitetsskillnader. Bara en sådan sak att man i Österbotten aldrig besöker varandra utan att först komma överens om tidpunkt är främmande för henne. Ett annat problem är att man inte känn-

er till vilka rättigheter som gäller i det nya samhället.

– Det förekommer att lokala arbetsgivare utnyttjar bosniernas okunskap om finländska arbetsförhållanden. Det är inte helt ovanligt att bosnier jobbar på helger utan de lönetillägg som lagstadgat hör till.

En aspekt som hade en överraskande undanskymd roll i mina samtal var religionen. Jag tror att integrationen i Österbotten underlättas av att många invandrare är rätt så sekulariserade. Inga invandrar-

elever som jag samtalade med ansåg sina familjer vara särskilt religiösa. Om invandrarfamiljerna har en sekulariserad framtoning genererar de förmodligen inte heller hotbilder hos lokalbefolkningen av främm-

ande religiösa världsordningar i deras kristna hembygder. Österbotten är ju, som känt, mindre sekulariserat än södra Finland.

Visst är det alltså mångkulturellt i Österbotten men på ett helt annat sätt än i Nordsjö och Östra centrum i Helsingfors, för att inte tala om Rinkeby eller Rosengård i Sverige. I Österbotten är atmosfären småskalig och familjär. Och när volymerna är små (både vad gäller befolkning och invandring) så minskar förmodligen den institutionella byråkratin, vilket ger utrymme för flexibla lösningsmodeller. Till detta kommer ännu att skolorna har ett mycket pragmatiskt förhållande till det mångkulturella. Vi har alltså att göra med en ganska exceptionell art av mångkulturalism – småskaliga mångkulturella lokalsamhällen som saknar storstadens rika färgprakt och kulturella utbud samtidigt som de inte behöver befatta sig med den sociala och etniska boendesegregation som så ofta präglar den mångkulturella stadsmiljön.

---

Uppfattningen att ”utlänningar kommer hit och rövar våra jobb” är ganska ovanlig i dessa trakter.

I en liten skola är det relativt lätt att skapa en gemenskap där alla ryms med och fördomar bryts ner.