När barnböcker mer och mer betraktas som riktig litteratur, med erkänd rätt till konstnärliga anspråk i både text och bild, blir den didaktiska och uppfostrande dimensionen av barnlitteratur mera problematisk. Ska barnboken ha ett budskap och hur hög grad får det här budskapet styra utformningen? Ska samma estetiska föreställningar som antas gälla för vuxenromanen också gälla för barnboken?

När man ställs inför sådana frågor kan det vara bra att beakta hur den berättande barnboken inte bara är motsvarigheten till vuxenvärldens roman, utan också agerar faktabok, handbok, pamflett, lärobok, samtalsöppning, bönebok.

Barnboken är ett av de viktigaste redskap som vuxna har för att tala med barn om frågor som känns abstrakta, pinsamma eller på andra sätt besvärliga. Klassiker i kategorin är ”så blev du till”-böcker, men också böcker som behandlar skilsmässa, svartsjuka, saknad eller död till exempel. En god författare och illustratör kan ge svårdiskuterade frågor en både varm och mångbottnad behandling, som varken är pekfingerdidaktisk eller slarvar bort den viktiga problemorienteringen.

En sådan författare är norska Gro Dahle som i böckerna Snäll, Roy och Den arge behandlar tre ämnen som är svåra att hitta ord för, men som det kan vara livsviktigt att tala om, både för barn och föräldrar: att vara så snäll att man försvinner, att förlora någon man älskar och sist, och värst, att leva med en pappa som slår. Alla tre finns i Lotta Eklunds svenska översättning, utkomna på Daidalos. Med illustrationer av Svein Nyhus skapar texterna en värld där styrka, hudlöshet, sorg, glädje och tröst får plats.

Mönster i tapeten

Den snällaste av böckerna är Snäll som handlar om lilla Lussi som är så snäll och söt och ren och fin att alla till slut glömmer att hon är där. Mamma och pappa glömmer, och alla i skolan också. ”För Lussi satt bara där med handen i vädret / och kunde inte säga någonting / med den söta lilla munnen / som ingenting skulle säga / förrän någon först ställt en fråga.”

Till slut blir hon så osynlig att hon försvinner in i väggen. Då blir det plötsligt liv i luckan och polisutryckning, för Lussi är borta. Men ingen Lussi hittas, för hon sitter fast i väggen. Lösningen är snarlik den i Tove Janssons novell om det osynliga barnet. Lussi blir arg. Så arg att murbruket rasar: ”Hon blir en sax / och klipper i tapeten. / Hon stampar i golvet tills plankorna gungar.”

Och ut kommer flickan ur väggen. Men vad nu? Det fanns flera där! Lilla Bitte. Lilla Lena. Lilla Lisa. En massa snälla ungar som har förvunnit in i väggen.

Också gammelfarmor Margit Augusta Johanna har varit där inne hela den här tiden. ”Å Lussi! säger gammelfarmor. / Hon är allt duktig hon, / som kan spränga väg i väggen.”

En riktig hjälte blir Lussi först när hon inte längre bara är snäll. Sen blir hon trött och hungrig och ska gå hem och äta, både kalv och ko och får och gris, för det har hon minsann förtjänat.

Död och saknad

I boken Roy är det en liten pojkes egen älskade hund som är död: ”Jag förstår det inte med en gång. / Han kanske bara sover väldigt, väldigt tung? / Men han vaknar inte. / Inte ens när jag puttar honom med tån på skon.”

Det blir väldigt tomt i huset. Ingen som rusar emot när han kommer från skolan, inga små klor som klapprar mot golvet. Var finns Roy nu? Det är svårt att fatta. Mormor menar att Roy nog är i hundparadiset: ”Där är det härligt.” Pappa tänker att han kanske bara är borta, medan tant Lise menar att han kanske blir återfödd. Kanske Roy kunde bli ett spöke? Pojken skulle inte alls vara rädd, det skulle ju bara vara Roy.

Trots att alla vill trösta pojken är det ingen som riktigt kan. Småsystrarna leker och busar omkring i bilderna, de har redan glömt. Det är skönt att gråta lite på kvällen när mamma stryker honom över håret, men en annan dag kan man vara så ledsen att man bara vill sparka sönder något. ”För Roy är borta för alltid. / Och alltid är väldigt länge, / mycket längre än det går att förstå.”

Tills slut hittar han ett eget svar som gör allt lite lättare: Roy finns kvar i hans tankar. Där kommer han alltid att vara. Där kan han få så många korvar han vill och de kan springa tillsammans.

Berättad i första person är saknaden efter hunden universell och de tankar som passerar kunde lika väl handla om en död människa: familjemedlem eller vän. Sorgen är allmängiltig men ändå personlig, unik: just den pojken (inte syskonen t.ex.) och just den hunden.

Det är en fin bok för den som har en egen sorg och också annars för funderingar kring saknad, sorg och död. Problemet med boken är att den starka inlevelsen faktiskt gör den väldigt, väldigt sorglig. Slutet är lyckligt på sätt och vis, men sorgen är stor och verklig, och hunden kommer inte tillbaka. Även om man som vuxen är gripen av den kan det vara värt fundera när det är lägligt att läsa den för ett barn.

Pappa slår

Mest berörande är ändå den av böckerna som många föräldrar kanske skulle dra sig för att alls läsa för sina barn. Ska barn som inte har upplevt våld i familjen behöva konfronteras med att det finns pappor som slår? För ett lite äldre barn kan det vara något att tänka på, men för ett barn i bilderboksåldern? Samtidigt är en sådan här bok säkert viktig för ett barn som har upplevt det som den skildrar, liksom för hans föräldrar.

I boken Den arge träffar vi Boj, en liten pojke som älskar sin pappa. När han blir stor kan han kanske bli som pappa. Visst kan han det. Men vad är det med pappa nu?

”Det första är rösten, den lilla tonen i rösten. Den lilla taggen. Rösten spänns och spänns. Och det blir hänglås på rösten och vassa kanter. Jag är inte arg, säger pappa. Men bakom pappas röst är det en stängd dörr. Och bakom dörren bakom rösten är det en mörk källare. Och nere i källaren är det någon som väntar. En krum rygg. En svart muskel. En nacke.

Mamma håller Boj hårt i knät. Hon stryker och stryker Boj med händer som stryker och stryker. Och Boj hör klockan slå hundra slag.”

Det är Den Arge inne i pappa som kommer fram. Mamma föser in Boj i barnkammaren, skyddar honom och går själv ut till pappa. När pappa slår står hela huset i lågor. Ba ba ba ba ba, säger Boj och flyter bort ”Bakom ett blått berg. Bakom tanken.” Och när pappa har slutat är allting aska. Lilla Pappaliten sitter där i askan och har slagit sig på knogarna, nu måste han plåstras om och tröstas. Efteråt är allting tyst. ”Boj finns inte. Mamma finns inte. Pappa är allt som finns.”

Inne i Boj är alla dörrar stängda. Han kan inte prata med någon. Men där ute sitter en hund vid staketet och väntar, och för den berättar Boj. ”Skriv ett brev, säger hunden” och till slut skriver Boj ett brev till kungen. ”Pappa slår, skriver Boj. / Är det mitt fel, skriver Boj. / Hälsningar Boj, skriver Boj.”

Och kungen kommer och knackar på dörren; han säger att pappa ska få bo hos honom. Pappa ska bo hos kungen, sitta i kungens trädgård och ta hand om Den Arge och pyttelilla Pappaliten, och bli hel igen.

Där får Boj hälsa på honom så ofta han vill och pappa ska ta emot honom när han hoppar, säga ”Bra gjort Boj”.

Lösningen med kungen känns perfekt eftersom den är kärleksfull också mot pappan och visar att det är ok att berätta, att berättandet inte är ett svek. Fantasilösningen skapar också lite luft mellan den upplevda verkligheten och bokens lärdom, och bäddar för många olika lösningar i det verkliga livet.

Ingen slentrian

Det finns ingen slumpmässighet eller slentrian i det som uttrycks här. De här böckerna är gjorda med stor konstnärlig integritet och stor inlevelse. Man vill bara citera och citera. Böckerna ser mer än de ger sig ut för att se, ger mer än de påstår sig ge. Lösningarna erbjuds inte på bekostnad av skildringen, utan som en del av den, som en möjlighet bland andra.

Svein Nyhus illustrationer kommunicerar alldeles ovanligt väl med det som Dahle skriver. Liksom orden öppnar de sig långsamt: först intrycket av något personligt och välgjort, sedan alla de små detaljerna och innebörderna som kommer fram.

Ovanför pojkens sänggavel hänger en barnteckning av en hund som står bredvid en babysäng. Är det Roy som såg på pojken när han bara var en baby? Roy som alltid har funnits där. Hur djup är inte sorgen då?

Eller hemma hos Boj: på byrån står en glasskål där en guldfisk simmar omkring, bredvid den en stor hammare. Så skör är Bojs värld. Så nära att spricka.

Hur kan någon vara så genial, undrar jag. Samtidigt vet jag uppriktigt inte hur väl den sista boken går att läsa för barn som inte uttryckligen behöver den. Min egen 8-åring blir väldigt upprörd av de bitar jag visar för henne medan jag skriver.

---

Böcker av Gro Dahle, text & Svein Nyhus, bild.

Snäll, 2008, Den Arge, 2009, Roy, 2009.

Övers: Lotta Eklund. Daidalos